Tisdag kväll.

Tja, hur trevlig kan en kväll bli egentligen? Rätt trevlig skulle jag vilja påstå. Aludden står för mousserande, inte enbart för att vara snäll utan för att vi är värda det. Bra snack i baren. En och annan mellanöl. Det är ju ändå vardag. Och avslutar själv med en Gambrinus på Bishop på Järntorget. Om ett tag sitter jag på spårvagnen hem. I morgon är en annan dag. Sov gott folks.

Det är faktiskt inte så lätt att veta vad man ska ha alla gånger.

Jag har i snart ett år haft en rodnad i pannan som vägrar ge med sig. Jag har prövat det mesta. Rio De Janeiros sol. Kortisonsalva, förvisso en svagare variant. Naturläkemedlet kollodialt silvervatten. Tvål och vatten. Jag inser att jag nog borde gå till en legitimerad hudläkare, men jag kommer helt enkelt inte iväg. Jag lider väl inte av läkarskräck direkt, men det känns alltid bökigt att söka vård.

Så igår smet jag inom Apoteket på Linnégatan på vägen hem. Min frisör slängde ur sig för ett tag sedan att det kanske kunde vara svamp. Hon är väldigt uppmärksam min frisör ska ni veta. Det finns inte en rodnad, inte ett eksem som går henne förbi.

Jag trodde mig alltså veta vad jag sökte. En salva mot svamp. Jag letade mig runt i butiken med siktet inställt.

Plötsligt hör jag en röst bakom mig.

– Ursäkta, behöver du hjälp?
– Ja, va bra! Jag söker en salva som är svampdödande. Jag har en rodnad i pannan som inte vill försvinna. Jag har prövat allt.
– Det finns ingen sån produkt. Det kan vi inte garantera.
– Eh, nähä. Vad ska jag ha då?
– Det enda vi har som dödar svamp är det här mot fotsvamp. Ska du ha en sån?
– Eh, det känns ju konstigt, att sätta en salva i pannan som man ska ha mellan tårna, svarade jag och gav ifrån mig ett lite besvärat skratt.
– Ja, det finns inget annat mot svamp.
– Fast jag vet inte om det är svamp. Det var bara något som någon sa till mig.
– Jaha, vad ska du ha då?
(Jag hur sjutton ska jag veta det, tänkte jag.)
– Den här innehåller cetyla bla bla bla. Vill du ha den?

Hon sprang från hylla till hylla med mig i släptåg. Tillslut hamnade vi på avdelningen för nyblivna föräldrar. Salva mot blöjeksem och röd stjärt. Eller såriga bröstvårtor hos ammande mödrar. Jag såg frågande på henne. Hon tyckte inte att jag skulle stryka på en salva som man använde till fötter, men däremot en mot röd stjärt och såriga bröstvårtor.

Vid det här laget var jag så förvirrad, och hade inte den blekaste aning om vilken salva som kunde vara bäst lämpad, att jag helt sonika valde en av de två salvorna hon föreslog.

– Den ena innehåller bepanthen och den andra bla bla bla.
– Vad är skillnaden?
– Men det sa jag ju! Den ena innehåller bep ...
– Ja ja, men ...
– Kliar det?
– Ja.
– Då ska du välja Bepanthen, som jag sa.

Så nu smörjer jag sen igår in pannan med en salva man vanligtvis använder för bröstvårtor. Najs.

Kära, Apoteket. Nu när ni släpps fria på en konkurrerande marknad. Fundera på vad ni erbjuder. Är det expertis eller inte.

Varannan dag gör kroppen glad.

Nej Kisen och Kepsen tränade inte i morse. De kanske har beslutat sig för varannan-dag-principen. Vilket är väldigt sunt egentligen. Så får kroppen vila och muskler byggas.



Själv var jag där såklart. Jag skiter i allt sån't där med att bygga muskler på rätt sätt. Det är skönt att kicka igång kroppen på morgonen.



Det har dykt upp ytterligare ett lustigt radarpar. Fast egentligen är de inte det. Det känner inte varandra överhuvudtaget. Men tillsammans blir de lustiga. Den ena killen är väldigt kort och satt i kroppen. Den andra väldigt lång och väldigt stor utan att för den skull vara vältränad. Jag har tänkt att berätta om den långa killen tidigare men det har inte blivit av. Idag var han inte där, men igår. Killen beter sig ytterst märkligt. Han dyker upp precis när jag är klar med träningen och jag sitter i omklädningsrummet, redo för dusch.

Det naturliga vore såklart att han byter om och sedan lämnar omklädningsrummet. Men istället går han alltid raka vägen in på toaletten. Han måste ha en väldigt dålig mage. Är det så är det ju tråkigt för honom.



Själv sitter jag alltid och pustar ut i några minuter. Det är min ritual.



Nu är inte det märkligaste att han alltid rusar in på dass det första han gör. Nej, ännu mer konstigt är att han duschar innan träningen. Jag repeterar, innan träningen. Och det har hänt flera gånger. När jag står där i lugnan ro och gnuggar in schampo i håret så kliver denna jätte helt oväntat in i duschrummet. Strange. Very strange.

Den lille killen då? Jo han ville visa sig på styva linan den här morgonen och fastän alla trampmaskiner förutom min var ledig, så skulle ha nödvändigtvis ta den bredvid mig. Ideligen sneglade han på mitt räkneverk. Och varje gång jag ökade motståndet gjorde han det med. Han höll ut i tjugo minuter. Loser.

Fassan.

Tänk att vi redan är inne i november. Inte ens två månader till jul. Förr om åren, när fassan levde, åkte jag alltid till honom i Lund några dagar. Friden på jorden. Det saknar jag verkligen. Fassans mat. Hemmakryddad snaps. Jazz ur högtalarna. Hur vi filosoferade. Snackade om än det ena, än det andra. Löste gemensamt ett korsord. Mot slutet försökte vi finna de sista orden som saknades i någon av hans många uppslagsverk. "Våra ord, deras uttal och ursprung" av Elias Wessen. Eller "Fråga mig om allting. Oumbärlig handbok för alla menniskor." Just det, "menniskor". Glöm internet. Fassan gav mig alltid massor med julklappar. Nästan alltid böcker. Böcker han noga valt ut, mestadels från några av Lunds många antikvariat. Varje dag tog vi minst en lång promenad. I Stadsparken eller i professorstan och botaniska. På kvällarna såg vi ofta en engelsk deckare eller någon spagettivästern. På dansk kanal. Fassan gillade det. Om dumburken, som fassan kallade den, inte hade något att erbjuda skickade han iväg mig till videobutiken. "Hyr våld", sa han och gav mig en hundring. Med våld menade han en film med Clintan, den store hjälten. Fassan. Jag saknar dig.

Tack GAIS för 2009!

Det började bra, vacklade lite i mitten och avslutades som sig bör på ett bra sätt. GAIS är som alla vet ett höstlag. Det blev en elfte plats till slut. Är vi nöjda med det? Näppeligen. Men vi är kvar i Allsvenskan där vi hör hemma.

2010 ska jag vara en betydligt bättre supporter än jag varit det här året. Det är bara till att erkänna, jag har varit ytterst passiv. Men det hade sina skäl.

Fotografering förbjuden!

Jag vill börja med att be om ursäkt. Jag såg faktiskt inte symbolen med den överkryssade kameran förrän det var för sent. Det är strängt förbjudet att fotografera skyltdockorna. Så nu vet ni det.

Fast nu när bilden ändå finns så är det väl bättre att den kommer till användning och inspirerar er till att besöka Röhsska museet ni med och kolla in utställningen Vuokko – Finlands modedrottning.

I år är det nämligen snudd på 60 år sedan Vuokko Eskolin-Nurmesniemi började sin karriär som textildesigner och modeskapare. Detta kan man läsa sig till på utställningen. Och att hon föddes i Finland 1930. Och sedan 1953 började på Marimekko där hon under sju år var chefsdesigner. För att 1964 starta egna företaget Vuokko Oy. Som hon fortfarande driver.

Ja, ja, det blev lite tråkigt informativt det här, men så kan det bli ibland. Men utställningen är väl värd att besöka. Inte bara om du är intresserad av mode.

They're back!

Höstlovet är över. (För det är det väl?) Ordningen är återställd. Kisen och Kepsen var på plats på sedvanlig tid. De klev in på gymmet tillsammans med de andra två snicksnackarna. Jag vet inte om jag blev besviken eller glad. Glad tror jag.

– Jag ska åka till Indien, sa Kisen och satte sig till rätta i roddmaskinen. Kepsen tog plats på löparbandet en liten bit bort.

– Och Taiwan och Las Vegas. (Det kan ha varit San Francisco, är lite osäker på den punkten.)

– När drar du? Frågade Kepsen.

– Till Indien om fyra veckor och Las Vegas i februari. (Lite osäker även här. Kan ha varit januari.) Fan va länge sen man var i USA. Måste varit två år sen, fortsätter Kisen.

Kepsen drar till med en mening amerikansk svengelska och Kisen hakar på med en och jag tänker, nu sätter de fart. Men istället blev det tyst. Det kan haft att göra med att de befann sig en bit ifrån varandra. Kepsen flåsade också en del på löparbandet. Oavsett skäl, så höll de under resterande uppvärmning snattran. Glad eller besviken? Kanske lite besviken.

Efter träningen dröjde jag mig medvetet kvar några minuter för att om möjligt fiska upp en och annan skön kommentar. Kisen gjorde mig så klart inte besviken. Plötsligt ringer hans mobil inne i skåpet och jag får möjlighet att lite i smyg avlyssna samtalet.

Jag vet nu vad han heter, Kisen, men tänker inte avslöja det här. Det är bättre att ni inte vet. Jag vet nu också att han, inte helt oväntat, jobbar med teknik. Förmodligen IT-relaterat. Och att hans jobb innebär att ha reser en del.

Jag tänker inte försöka mig på att referera samtalet. Istället bjuder Kisen härmed på några sköna lines:

– Fan va bra att du ringde, jag har några ifs and buts.
– Då spelar jag kallt för kunden.
– Det blir en fantastisk lösning, kan man säga.

Och avslutningsvis.

– I fix.

Kisen och Kepsen var osedvanligt lugna denna morgon. Jag stör mig inte alls lika mycket på dem längre. Kanske är det så att jag vant mig något.

Downloading Nancy.

Nej, Downloading Nancy, Johan Rencks långfilmsdebut, är ingen film för fredagsmys inte. Hittade upp en recension (inklusive ett gäng bilder) av Oskar Smulski för Moviezine, som jag väljer att publicera. Varför skriva om något som är så väl skrivet?


På gränsen till outhärdligt.

Maria Bello är mästerlig som Nancy – en kvinna bortom räddning. Rencks debut slösar med solida aktörer och snygg estetik men framstår som spekulativ och håglös.

Det finns en armé av tysta människor som skär sig. Om man frågar pressen är det en tonårsproblematik med kvinnliga förtecken. Men helhetsbilden är större än deppiga tonårsflickor prydligt uppradade på skolgården. Några kvinnor och män fortsätter att skära sig som vuxna som en ventil från verklighetens smärta. Johan Rencks regidebut handlar om en av dem.

För Nancy (Maria Bello) är livet ett helvete. Hennes intensiva självhat har tagit över och kan bara dövas i kroppslig smärta. Hon skär sig på toaletten medan maken Albert (Rufus Sewell) ignorerar henne och ägnar sin energi åt att förverkliga ett infantilt företagsprojekt. Nancys isolering är fullständig – hennes enda ärliga kommunikation sker på nätet där hon raggar sadister som kan ställa upp på att skada henne. Det är hennes terapi. När Nancy lär känna sadisten Louis (Jason Patric) i Baltimore lämnar hon make och bostad och försvinner utan att höra av sig igen. Den här gången tänker hon förverkliga sin fantasi på allvar.

”Downloading Nancy” är på gränsen till outhärdlig (under visningen hördes ljudet av stängande dörrar mer än en gång). Redan temat – sadism, masochism och dödslängtan är magstarkt. Johan Renck håller inte igen – ett malande obehag har åskådaren i ett järngrepp.

Vi blir tillfälliga gäster i en fiktiv tortyrmasochism med dokumentär estetik med kvardröjande närbilder. Tematiskt är det någonstans i gränslandet mellan mörkaste Cronenberg och Lukas Moodyssons ”Ett hål i mitt hjärta”. Skillnaden är att bägge herrarna är regissörer som alltid vill visa något bakom den grymma ytan. Gärna något som talar om vår samtid och samhället i stort. Här är det tomt bakom kulisserna – skådespelarna till trots.

Maria Bello framför fulländat Nancys hela register av depressivt kroppsspråk och mimik – hålögdhet, hopknipna läppar, apatiskt hängande, utbrott av aggressivitet. Bello har en avundsvärd talang för att göra svåra roller till sina. Det är en formidabel gestaltning som blåser Sewells och Patrics habila insatser ur vattnet.

Tyvärr är den lakoniska dialogen och bildlösningarna för medvetna för att man ska känna med karaktärernas öden. Linsen lägger ett kirurgiskt kallt filter över varje scen och ansikte. Varma färger tillhör en annan värld där människor ler ibland. Det måste ha lagts onekliga timmar på att hitta miljöer som utstrålar denna hopplösa dysterhet – heltäckningsmattor långt bortom glassiga inredningsmagasin, skräpigt banala skrivbord och slitna tapeter. Tidshoppande crosscutting och medveten hypermedveten estetik räddar inte filmen från brist på resonans. Under den existentiella tomheten döljer sig en annan.

Bakom scenerna härskar en hålögt konceptuell manierism– det svåra ämnet som riskerar att alienera publik kan alltid användas som skydd mot eventuell kritik. Få förstår människor som finner njutning i att få en redig smäll eller en flaska uppkörd i skrevet. Nancys historia kräver den masochismen. (”Fick slagen dig att känna dig accepterad?”, frågar Nancys välmenande terapeut. ”Det fick mig att känna” svarar hon uttryckslöst.) Men den kräver också lite känsla för nyanser. Istället för medmänsklighet får vi Micke Nyqvists poänglösa roll som någon slags svensk gimmick.

Texten ”based on a true story” i en film bådar sällan gott. Det här är inget undantag. Det är som om man letat ett kontroversiellt uppslag och någon råkat hitta en skum notis som blåsts upp till en hel film. Det är en tunn helgardering från regissörens sida – ”Kolla, jag har faktiskt inte samma störda fantasi som Cronenberg ändå”. I slutändan blev Rencks debut en upprorisk tonåring med svartfärgade naglar som grabbat tag i ett rakblad, hotat att skära sig inför en gapande skolklass men i sista stund går in på toaletten för att måla ett rött streck på armen. En rebellisk men tom gest uppsmälld på duken.

Mañana mañana.

Såg alldeles nyss klart den svenska komedin Mañana. Med manus och regi av Manuel Concha. Och med Helena af Sandeberg i en av huvudrollerna. Den behöver ni inte se. Om det nu inte är så att du råkar vara släkt eller känna Manuel. Eller någon av skådisarna, så som Francisco Sobrado eller Hans-Christian Thulin. Det har väl i och för sig gjorts sämre svenska filmer. Som Helena Bergströms Se upp för dörrarna. Men när ni står där i valet mellan den här filmen och någon annan, välj den andra.

Surfade just in på www.bio.nu för att få ut lite mer fakta om filmen och fick se att besökarnas betyg på snittade på 9,29 av 10. Uppenbarligen har filmen Mañana en publik trots allt. Så lyssna inte på mitt dravel, utan hyr den här filmen för guds skull nästa gång det är dags för fredagsmys.


För övrigt tycker jag att Helena af Sandeberg var filmens enda behållning.

Svartvit grafik i Vasastan.

Jag var på Grafik i Västs lilla utställningslokal på Storgatan på min gallerirunda i lördags. Trillade ner för trappan mest av en slump. Såg att det hängde svartvit grafik på väggarna och blev nyfiken.

Nu såg det bättre ut från gatan än det var. Ja, enligt mig alltså. Man kan inte tycka om allt. Tyckte faktiskt det var smått ointressant. Men Mats Nielsen heter i alla fall konstnären, som verkar vara en rutinerad herre och som ställt ut sedan början av 80-talet. Från Partille och Olofström till Tokyo och Rio De Janeiro. Rätta mig gärna om jag har fel, Mats.

Bladen har ingen upplaga, utan Mats trycker upp efter beställning.