Vernissage på TILLT.

Jag var på vernissage i går också. Det är ett himla springande på vernissager just nu. Ett himla springande. Det är biennal hit, Mikael Olsson dit, konstmuseet, konsthallen, Thomassen, Anna Persson (som jag ännu inte kollat in men ska) med mera med mera. Och nu också utställningen i TILLTs lokaler.


















Det är konstnärsparet Martin Larsson och Ilona Huss Walin som ställer ut tillsammans. Martin med fotografier under samlingsnamnet L ' âma enigmatique de l ' Europé och Ilona med videokonstverket Rat export Hamlet. Martin är utbildad i Bergen och i London och arbetar vid sidan av sitt konstnärskap som lärare i fotografi. Illona är också hon utbildad i Bergen (jag undrar om det var där de träffades) och på Valand. Hon har bland annat ställt ut på vårt kära konstmuseum, Nationalmuseum i Stockholm och på biennalen i Hamburg. När hon ställde ut på Liljevalchs vårsalong tidigare i år fick hon massor med publicitet och hyllningar.


















I videoverket Rat export Hamlet är det råttor som har rollerna i Shakespeares drama Hamlet. Skådespelet äger rum i en slottsinteriör som är byggd i råttornas skala. Jag avskyr råttor. Tycker de är riktigt äckliga djur. Fast jag gillar Ilonas konstverk. Faktum med så känns inte råttorna ett dugg äckliga i den 15 minuter långa filmen.














Martin Larsson hävdar genom sitt konstverk att allt innan barocken inte har någon betydelse för dagens samhälle. Martin påstår att vi lever i en tid som på många sätt påminner om barocken med utbredd lyxkonsumtion och stort intresse för ytan. Mode. Acessoarer. Inredning. Föremål. Många strävar efter att ta en plats i det offentliga. Bli sedda. Bli ett namn som folk lägger på minnet. Detta vill Martin belysa.


















Apropå ljus så använder sig Martin av traditionell studiofotografering där just ljussättning är en viktig del. Kläder och miljö har han byggt upp med enkla material som plast och papp.














Skulle du vara intresserad av ett originalfoto av Martin Larsson är det bara att höra av sig till Tillt. Fotografier med måtten 48 x 53 kostar 3700 pix inklusive ram. Och fint inramade är de. De stora fotografierna med måtten 100 x 100 kostar 8.200 pistoler. Vill du hellre äga ett videokonstverk med springande råttor är priset 500 kronor. Upplagan är 150 exemplar.


















Nusse var med och verkade trivas. Något konstinköp blev det dock inte tal om. Inte för mig heller, den här gången.

"Jag bestämmer mig för att ge kycklingben ett värde." /Kader Attia

I går kväll, strax innan åtta, på vägen från TILLTs vernissage, intet ont anande, drabbades jag, pang bom – av konst! På kontorshuset på Ekelundsgatan hänger det färggranna kläder från fönstren och på fasaden. Fan vad glad jag blev! Lyckorus overload.














Kader Attia heter konstnären, som bland annat är vinnare av Nöjesguidens Stockholmspris för konst. Fransman är han också. Han säger själv att han med en enkel handling, som att hänga kläder från ett fönster, vill han ta platsen i besittning och ge den nytt innehåll. Vilket han lyckas storartat med. Jag inser att jag måste vara en av de sista som observerat det här verket i Göteborg. Invigningen av verket var så tidigt som den 22 augusti. Hur länge konstverket finns kvar har jag ingen aning om.


















Jag norpade åt mig en folder om konstverket inne från den ekologiska butiken. I den finns en intervju att läsa med konstnären Kader Attia. Han verkar något pretentiös och rätt filosofisk, den gode Attia. Åtminstone är hans uttalanden det. Mycket namedropping. Hans konstverk är inte som Marcel Duchamps "Readymades". Le Corbusier har inte förstått det han har förstått. Inte Fernand Pouillon heller. Eller Roland Simounet för den delen.

Han riktar skarp kritik mot konsumtionssamhället och befinner sig mittemellan Descartes "Jag tänker, alltså finns jag" och Guy Debords "Skådespelssamhället". Och uttalandet "... men var kommer denna mening ifrån, om inte från den andre?" Vem är den andre, som sedan 1400-talet anger tonen från de sydliga länderna? Denna andre är det västerländska tänkande, som med hjälp av det Edward Said kallar en handlesgeografi har definierat värdet på saker och platserna som det har koloniserat i Afrika, Asien och Sydamerika ..." går inte av för hackor.

Myrornas krig.

Nu är det krig! Tänkte jag. Och klickade på sänd. Jag förväntade mig att detta första mejl skulle bli ett i raden av mejl de närmaste dagarna. Tänk så fel jag kunde ha.

Men låt oss backa bandet ett halvt dygn. Min tv hade på kvällen gått i pension. Välförtjänt. Den har varit mig trogen i minst femton år. Min tjockteve. En Telefunken. Aldrig hade jag kunnat ana att vi skulle vara varandra trogna i så många år, dagen då Leif Svensson gav mig den som något av en muta.

Jag jobbade på den tiden med att producera annonsblad för en slavlön. Ensam roddade jag hela produktionen. Allt hängde på mig. Levererade jag inte på deadline skulle annonsbladet inte hinnas att tryckas i tid och butikerna som annonserade i tidningen skulle kräva pengarna tillbaka. Detta ville så klart Leif Svensson inte skulle hända. Så han knöt upp mig på alla sätt han kunde komma på. Satte mig i beroendeställning gentemot honom, vliket resulterade i många sena nätter. Oavsett om jag hade motsvarigheten till svininfluensa.



Jag var förberedd. Det kom inte som en chock att tjockteven plötsligt la av. Det har varit glapp i antennsladden i många år vid det här laget och fjärrkontrollen är så söndertryckt att flera av knapparna inte fungerar längre. Vila i frid kära tv.

Det är ju inte så att även jag gått i tankarna på en platt-tv. Det gör jag fortfarande och jag kommer säkert att börja sondera marknaden. Men det är lågkonjunktur. Min plånbok är inte lika välfylld längre, så jag har tänkt att vänta lite med att köpa en ny tv. Se om jag till och med kan klara mig utan en. Och under den tiden vill jag så klart inte betala för något som jag inte utnyttjar. Tv-licensen. Så jag beslöt mig igår för att försöka ta mig ur systemet. Och jag räknade med kamp.

Men hör och häpnar. Kampen uteblev. Några timmar efter att jag skickat mejlet ringde en mycket trevlig kvinna från Radiotjänst upp mig. Det var på lunchen igår. Hon inledde med att säga att hon fått mitt mejl. Ställde några frågor och önskade mig välkommen tillbaka när jag investerat i en ny tv. Räkningen jag fått i brevlådan kunde jag bortse ifrån.

Så tack Radiotjänst för att jag så smidigt kunde avsluta min licens. Och tack för ett trevligt bemötande. Och jag lovar att fortsätta betala min tv-avgift så fort jag köpt mig den där hägrande platt-teven. Om jag inte vänjer mig av med mitt tv-tittande.

Muuu uuuM

På tal om kor. Missa inte Göteborgskonst 60- och 70-tal på Göteborgs Konstmuseum. Pågår t o m 11 oktober så ni har tid på er mina vänner.

Muuu.

Hendrik Zeitler är en sjuhelsikes konstnär och fotograf det vill jag lova. Och en trevlig kille dessutom. Den 24 september har han vernissage på Abecita Corsettfarbrik Konstmuseum i Borås med utställningen De utvalda. Har du vägarna förbi öppnar den klockan 18.

Statyspaning. (Ett komplement till Brinks spaningar på Nosebook.)

Som en boll kommer jag tillbaks till dig. Sorry, kunde inte låta bli. "Boll" som skulpturen heter är i rostfritt stål och ljusblå färg är är cirka 2 meter i diameter. Google är bra. Berit Lindfeldt heter konstnären. Som så många andra har hon gått på Valands konstskola. Skulpturen kollar du in i Majorna vid plaskdammen. Ta 11:an eller 3:an och hoppa av vid Mariaplan.

Forsman & Bodenfors informerar.

Äntligen lite rak och tydlig reklam, så säg. Jag menar, vem kan missförstå den här kommunikationen? Och en stor mediabudget verkar de haft att tillgå dessutom. Säkert 90 % av innerstans abribuser. Kanon! Forsman & Bodenfors får in deg, Västtrafik får tydligt ut sitt budskap och det finns nog inte många i målgruppen som inte kommer se och förstå detta. Alla nöjda å glada, eller?


















Men vänta nu, hur var det nu egentligen? Vad är skälet till kampanjen? Är det för att skapa sympati och stärka Västtrafiks varumärke? Skulle inte tro det. Är det för att få fler göteborgare att åka kollektivt? Nope. Skälet är naturligtvis att Västtrafik har misslyckats kapitalt med introduktionen av sitt nya biljettsystem. Reklambyrån kallas in för att med hjälp av en kampanj rädda situationen. Ja, jag säger då det. Tänk vilken skillnad det hade varit om den här utomhuskampanjen hade gått i som en del av lanseringen av det nya biljettsystemet, innan det började storma i vattenglaset.


















Drabbades själv av det krångliga systemet för en tid sedan. Eller förresten, hur krångligt är det egentligen. Jag menar, kolla själva in ljustavlorna. Tre enkla steg.


















I alla fall. Jag skulle åka mellan två zoner. Gick på vid Godhemsgatans hållplats och frågade spårvagnschauffören hur jag skulle göra. Han svarade genom att räcka över en folder i fickformat, där all information fanns samlad riktig och korrekt. Inget var lämnat åt slumpen. Problemet var bara att det var för mycket information att ta till sig på en och samma samma gång. Särskilt som jag bara ville betala och inte bli informerad. Och jag ville ju inte göra fel. Och ville definitivt inte åka fast i en kontroll. Resultatet blev att jag drabbades av stor osäkerhet.

Jag gjorde i alla fall som det stod i fickfoldern, höll fram kortet och tryckte på +. Hade jag gjort rätt? Möjligtvis, jag visste inte säkert. När jag klev av vid Marklandsgatan för att byta till buss gick jag åter fram till chauffören och frågade om jag nu skulle checka ut som det så fint kallades. Han såg frågande ut och började nervöst vika upp foldern. "Ehhh, det har skett så mycket förändringar den senaste tiden så jag vet inte", blev slutligen hans svar. Jag gick av utan att checka ut.

När jag klev på busssen frågade jag chauffören hur jag skulle göra nu. "Jag har precis kommit tillbaka från semester, så jag har ingen aning", var hans svar. "Du ska väl lägga kortet här kanske", sa han och pekade. Jag gjorde som han sa, med resultatet att jag checkade ut mitt kort och endast behövde betala drygt sexton spänn för hela resan.


















Nä, egentligen är systemet inte så krångligt att förstå, bara någon tydligt förklarar hur det fungerar. Och jag vill inte ha reda på hur hela systemet fungerar om jag bara vill få redan på hur jag åker mellan två zoner. Den stora boven i dramat är att vi människor inte tycker om förändringar. Särskilt inte de förändringar som påverkar vår vardag. Den allmänna opinionen uttalade sig direkt och media hängde på. "Detta är krångligt!" "Västtrafik ser sin chans att höja priserna!" "De är bara ute efter att skinna mig på stålar!" Och spårvagns- och busschaufförer är människor de med. Tänk på skillnaden om chaffisarna blivit utbildade i det nya systemet innan det introducerades.

Censur. (Jag skriver könsord i inlägget.)

Så till inlägget om Luis Jacobs utställning på Galleri Box. En del av biennalen. Jag vill börja med att poängtera att jag gillar Galleri Box och jag tycker att ni ska gå dit och se utställningen och bilda er egen uppfattning. Anledningen till att jag säger det här är att jag kanske kommer låta onödigt negativ. Det är inte meningen. Inte alls. Men jag kan bara förmedla mitt bestående intryck. Torbjörn, som jag stötte på där, har till exempel säkert en helt annan.














Luis Jacobs vill speglar samhället. Det känns helt uppenbart. På biennalen ställer han ut två verk Album VII 2008 och Without Persons 1999-2008 som visa på detta och som inryms under temat What a wonderful world. Allt gott så långt. Jag börjar med att kolla in först nämnda verk.


















Konstverket består av ett myller av bilder bakom plast, hämtade ur böcker, tidningar och egna fotografier. Jag betar långsamt av bildkomposition efter bildkomposition. Först från höger och hela vägen runt, sedan från andra hållet. Bilderna sitter två och två och känns noga utvalda. Ofta i kontrast till varandra. Inte helt oväntat mycket naket. Kukar och fittor. Konstnärens kuk. Har vi sett det förut? Läskiga bilder på stympade barnarmar och döda nakna människor. Har vi sett det förut? Fastnade vid ett par bilder, mest för att de fick mig att tänka på ett videokonstverk som jag har hemma som heter Bagman av Lola Möller och Andrew Hibbert. En 18 minuter otäck historia som skildrar en seriemördares sävliga vardag.


















Videoinstallationen Without Persons är en betraktelse över utanförskap, social anpassning och den samtida tillvarons tomhet. Detta enligt produktdeklarationen på Galleri Bow hemsida. Det är tur att jag vet det för att mansrösten och en kvinnorösten som avlöser varandra är lite svåra att förstå ibland. Rösterna vibrerar lite, ungefär som en röst ur en högtalare på Heathrow. Synd också att det inte står utplacerade några pallar i mitten av rummet som man kan slå sig ned på. Ibland känns det jobbigt att stå.














I övrig gillar jag det här verket.

Svamptider.

Vet du hur många svampar det finns i världen? Det visste inte jag heller tidigare.


















Vet du hur många svampar det finns i Sverige då? Inte det heller. Vet du hur många det verkliga antalet är då? Man tror nämligen att det finns betydligt fler svampar är vi känner till. Nu kanske ni förväntar er att jag ska skriva svaret på frågorna. Men där tror ni fel. Stick upp till Botaniska istället. Det var en ren slump att jag trillade dit i lördags förmiddag. Och jag blev klart överraskad.














Ett svar ska jag dock ge er. Det finns cirka 4000 storsvampar, svampar man kan se med blotta ögat. Av dess kan drygt hundra kallas goda matsvampar och 70 betraktas som giftsvampar. Ett fåtal är dödligt giftiga så pass upp på dem. Och det är baske mig inte lätt.

Vad sägs om ett recept på syltade kantareller som lök på laxen? Receptet fanns med på utställningen.

2 liter rensade, små kantareller kokas 10 minuter i saltat vatten (2 tsk salt/ 1 liter vatten). Vattnet skall täcka upp till hälften av svampen. Sila av och spara 3 dl av spadet.

Koka upp en lag av:
2 dl ättiksprit
3 dl svampspad
3 dl strösocker
1 tsk vitpepparkorn
2 tsk gula senapsfrön
2 bitar muskotblomma (Här stöter vi på första lilla hindret, var hittar jag en sådan?)
1 bit ingefära
2 kryddnejlikor

Lägg i kantarellerna och låt koka i 1 timma. Tag upp pch lägg kantarellerna i väl rengjorda små burkar. Låt lagen koka upp och skumma noga. Fördela lagen över kantarellerna och se till att den står över svampen. Tillslut burkarna. Förvaras svalt. En delikatess till kött, framförallt vilt.

Bäste Tommy Svensson!

Ett brev väntar på dig i Hiss 1 på Stora Badhusgatan 18-20.

Med vänliga hälsningar från en något lat brevbärare.