I morgon är en annan dag.

Blodsmak, det är allt jag har att säga. Efter halvtimmespasset på crosstrainern satt jag i säkert tio minuter med huvudet i händerna. Jag blev knappt svettig den här första träningen efter julledighet och mellandagar, men fy fasen vad jobbigt det var.

Jag var min vana trogen först in i omklädningsrummet. Den invandrade gentlemannen som städar tittade frågande på mig. "Nio", sa han på bruten svenska. "Nä halv sju är det väl idag", svarade jag. "Nä, nio", sa han bestämt, "läs lappen på dörren". "Men jag har ju kollat på nätet, det är halv sju idag." Han skakar trotsigt på huvudet och lämnar omklädningsrummet. Antingen för att överbevisa mig, eller göra mig en tjänst och kolla upp hur det verkligen ligger till. Jag beslutar mig ändå för att chansa, trots hans information, och byta om. Efter några minuter kommer han tillbaka. "Ingen lapp", säger han och jag undrar vad det betyder. Öppnar de halv sju eller nio. "Är det någon där nere?" Frågar jag. Han ser på mig med den där tomma blicken. "Nä", svarar han, "ingen".

Minuten senare är jag ombytt och på väg ner. I dörren möter jag killen jag känner igen. Han har den stora bultsaxen i handen. "Godmorgon", säger han. "Godmorgon" svarar jag. I mitt stilla sinne tänker jag att den här första träningen för året ska bara göras.

Kostymhistorien fortsätter.

"Du får sätta i kortet igen. Köpet verkar inte gått igenom", sa kille bakom disken. "Eh jasså, det stod att jag kunde ta kortet", mumlade jag och sätter i kortet igen. Köpet går igenom. "Du kan ju ta det här kvittot också, ifall ifall", sa han och häftade på slippen från det avbrutna köpet. "Gott nytt år!"

Jag önskade honom tillika och lämnade butiken med en smått olustig känsla i kroppen. Bara för någon vecka sedan blev jag bestulen på min plånbok och sedan glömde jag kvar min IPhone hemma när jag samma dag skulle ta tåget till Uppsala. Jag befann mig i en något disträ värld fylld med olyckliga situationer.

Istället för att bege mig raka vägen hem tog jag därför vägen förbi uttagsautomaten vid Järntorget. Jag ville se om det var draget en extra gång på kontot.

Cliffhanger. To be continued.

Så hur gick nu då i den där kostymhärvan?

Efter att ha konstaterat att den klassiska svarta kostymen inte fanns i min storlek, insett att om jag skulle bli ägare av den mörka grå kostymen i något kraftigare tyg var jag tvungen att beställa hem en i min storlek, som skulle ta ett antal veckor in på nya året, och efter att ha gått igenom fyra kavajprovningar och tre byxprovningar i det trånga om klädnings båset, beslöt jag mig slutligen för en hel kostym. Ett alternativ som blommat upp i slutänden var nämligen att köpa en kavaj tillsammans med ett par uddabyxor, men då hade jag å andra sidan inte fullföljt det som jag var där för.

Relativt förvissad om att jag gjort rätt val lät jag killen i butiken ta mått på ärmarna med resultatet "uppläggning två centimeter". Jag beslöt mig också för att lägga ut byxorna marginellt, mest för att ha någon centimeter att gå på vid en bättre middag. "Är det okej att vi gör upp affären idag, så kan du hämta kostymen på onsdag efter klockan fem?" Jag nickade och vi begav oss mot kassan. "Jag bjuder på uppläggningen av ärmarna. Att lägga ut byxorna kostar nittio kronor. Ett ytterst humant pris, eller vad säger du?" Jag nickade och tänkte samtidigt att om han nu bjöd på uppläggningen av ärmarna kunde han väl låtit byxorna åka med på köpet. Men men. "Det blir 4589 kronor tillsammans." Jag stack ner kortet i läsaren med chipet nedåt. Maskinen rasslade till.

Cliffhanger. To be continued.

Sagan om en kostym.

Jag var inne i mer än en handfull klädbutiker innan jag klev in i tigerbutiken, den nyöppnade mitt emot SF-biografen i hörnet vid Saluhallen. Målet var klart och tydligt. En kostym jag verkligen skulle trivas i.

Jag har inte ägt en kostym på flera år. Dessförinnan ägde jag flera stycken. Men för ett antal år sedan gjorde jag mig av med dem. Eller mer korrekt, jag gav bort dem. Fem dugliga kostymer av märket Tiger. Skälet? Ren och skär vänlighet. Jag träffade på en för mig okänd ung dam på Klaras, en krog som tyvärr inte existerar längre. Den unga damen var i vilket fall hemma och hälsade på familjen. Hennes man var kvar i New York. "Jag har lovat min man àtt köpa med mig en tigerkostym", sa hon, "märket finns inte att få tag på i New York".

Jag minns att jag tyckte det var märkligt. I New York kan man väl få tag i precis allt. Inklusive en kostym av märket Tiger. Men hon berättade att Tiger knappt fanns att få tag på någonstans utanför Sverige. I några europeiska länder fanns märket representerat. "Vilken storlek har din man", frågade jag. "Storlek 50", fick jag till svar. "Det måste vara ödet, men jag har fem tigerkostymer i den storleken som du kan få. Jag kan inte ha dem längre sedan jag bantade ner mig en femton kilo ungefär. De är knappt använda." Jag såg hur hon funderade. Menade jag allvar? Vad skulle maken säga om hon kom hem med begagnade kostymer? "Kom förbi imorgon och titta på dem så får du själv avgöra om du vill ha dem eller ej. Jag kan ändå inte använda dem, och jag tänker inte gå upp de där kilona igen. Numera är jag en klockren fyrtioåtta. Fassan brukade alltid hävda att han var en klockren fyrtiosexa. Han gjorde det med en oerhörd stolthet i rösten.

Dagen efter kom hon förbi tillsammans med sin lille son. Med löfte om att jag kunde bo hos dem när jag väl kom till New York så fick hon med sig alla mina kostymer. Och av den anledningen har jag inte ägt en kostym sedan dess.

När jag klev in i tigerbutiken var jag fast övertygad om att jag skulle gå därifrån med deras svarta baskostym eller eventuellt en grå. Det var också det jag sa till killen i butiken. "Vilken storlek har du?" Frågade han. "Jag är en klockren fyrtioåtta", svarade jag. "Okej, bra", sa han och kollade vad han kunde erbjuda mig att prova. "Det är något utplockat, har du provat fyrtiosex?" Jag tänkte på fassan och svarade att den storleken nog var för liten men att jag alltid kunde prova. Jag fick med mig en kavaj till provrummet och konstaterade att den stramade något över axlarna och inte gick att knäppa helt. För övrigt satt den rätt okej. Kom att tänka på den där gången när jag precis gått ner, kanske tio kilo, och köpte en uddakavaj. Den hade inte gått att knäppa vid tillfället, men förövrigt satt den väldigt bra. "Det blir mindre tyg än om du köper storleken större" hade butikssäljaren sagt. Idag sitter den som en smäck.

Jag provade vidare och bestämde mig slutligen för en kostym jag inte alls tänkt mig från början. Mörkt gråblå med struktur i tyget. "Döm den inte på galgen, prova den", sa killen i butiken. "Den får ett helt annat liv på än den vanliga gråa." Han hade rätt.

Cliffhanger. To be continued ...

Så kan det gå.

Klockan är 06.47 den första dagen 2010. Grannen spelar fortfarande hög musik men jag bryr mig inte ett skvatt. Nyss hemkommen. Enligt den uppskrivna notan ska jag ha druckit tio öl och en Caipirinha, plus en fördrink, plus tre stora öl i baren på Gothia Tower, plus en whiskeyshot, plus en öl och plus en whiskey. Jag vet inte vad det var som gick fel.

Gott Nytt År! (Hur många blogginlägg har en sådan titel denna dag?)

Det är dags för årets sista blogginlägg. Jag undrar hur många det är som kommer att skriva det idag. En bunt med stor säkerhet. Sitter på spårvagnen mot Avenyn. Ska träffa Micke för brasilianskt nyårsfirande. I år igen! Med den obetydliga skillnaden att förra gången befann vi oss i Rio.

Sent omsider.

Det blev ingen fredagslåt, men väl en publicering. Bidra via Facebook nästa gång Ekis. Riktigt bra låtval förövrigt.

Kvack kvack.

Nä nu får det vara slutkvackat om den där ankan. Att hon skulle knipa käft är nog för mycket att önska, hon "veuågarrr ju hau starrrka euåsikterrr", men det är hög tid att vi alla slutar att bry oss om hennes dumheter till uttalanden och fullständigt innehållslösa teveprogram. Det är dags att låta hennes kommentarer gå in genom ena örat och ut genom andra. Låta kvackandet rinna av oss som vattnet på en gås. Kort och gott – fullständig ignorans.



Nu är inte jag en människa som tycker att vem som helst inte ska få tycka och tänka vad som helst. Nej, tvärt om ställer jag mig till hundra procent bakom den fria viljan. Det är bara det att mrs Anka har blandat ihop (eller ihopa, som hon skulle ha sagt) äpplen och päron. Man får ha vilka åsikter man vill, därmed inte sagt att andra måste hålla med eller lyssna till dem. Särskilt inte när hennes så kallade "starka åsikter" grundar sig på bevisligen fullständigt felaktiga fakta. Som hennes exempel att "svenska ungdomar inte vill jobba för att de har kommit på att man tjänar mycket mera på att leva på bidrag".



Anna Anka har fått sina femton minuter. Med råge. Under den här tiden har hon kvackat samma ramsa om och om igen. Att svenskar inte vill arbeta hårt och sedan gnäller för att de går miste om en väska från Gucci eller Dior. Att svenska kvinnor inte passar upp sina män som de borde göra och ser till att vara vältränade och slimma för att vara presentabla vid mannens sida. Och vilken otroligt ful tapet det är i hotellsviten. Jag undrar vem det är som gnäller egentligen.

Anna Anka tycker att hon är guds gåva till mannen. Hur vore det med en gnutta självinsikt? Jag vet hur fassan hade uttryckt det. "Nä min själ. Nu får det fan ta mig va nock med dumheter."

Julen hör deckare till.

Det var länge ett mysterium kring vem som låg bakom deckarpseudonymen Kepler. I veckor spekulerades det i namn som Henning Mankell, Camilla Läckberg och Johan Ajvide Lindqvist. Varför nu redan etablerade deckarnamn skulle ge ut ytterligare en deckare fast under pseudonym. Det verkar ju ytterst korkat. Och nu var det ju inte heller så det förhöll sig.


Foto: Bertil Ericson och lånad från www.dn.se.

Istället klev författarparet Alexander och Alexandra Coehlo Ahndoril fram i rampljuset. Två författare, som åtminstone min kära mamma tillika bibliotekarie, anser att var för sig skriver med god kvalitet.

Jag såg en intervju på teve och bestämde mig för att ge boken en chans. Länge blev den liggande i högen av böcker på köksstolen, med design av Alvar Aalto, som fungerar som nattduksbord. Vid några tillfällen har jag gett mig på att läsa ett antal kapitel och då genast insett att jag gjorde det med en viss portion skepticism och rätt så kritiskt granskande ögon. Jag tyckte omgående att storyn kändes sökt och tyckte mig tydligt känna parets uppdelning beträffande skrivandet av boken. Jag hade av intervjun förstått att de i sann Sjövall-Wahlöö-anda skrivit vartannat kapitel var. Resultatet blev att boken aldrig fångade mig och blev således liggande.



Men så beslöt jag mig för att ta den med mig på tåget mot Stockholm och Uppsala. När passar det bättre med än deckare än under julledigheten? Aldrig enligt mig. Så jag gav den en ärlig chans. Och kan du tänka dig. Plötsligt hade den mig fast. Genombrottet skulle jag vilja påstå var någonstans i mitten. När jag som läsare togs tillbaka till när huvudpersonen Erik Maria Bark (nä, det är ingen tillfällighet att han har ett manligt och ett kvinnligt namn) var en framstående hypnotisör. Helt plötsligt kändes varken storyn eller dialogen sökt. Kapitlen avlöste varandra utan att jag kunde känna någon förändring på manlig och kvinnlig tonalitet.

Och boken höll hela vägen. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att även första halvan av boken håller. Jag hade helt enkelt fel inställning när jag började att läsa. Fast. Vid närmare eftertanke. Min känsla brukar inte svika mig. Boken är på vissa punkter svagare i sin inledning, de brutala morden till trots.

Sammanfattningsvis. Gillar du t ex Stieg Larssons trilogi ska du också ge Keplers "Hypnotisören" en chans.

Det blev allt en välsignad jul.

Trots att julmaten kolliderade med Karl-Bertil så avlöpte julafton utan några större missöden. Som väntat blev julklappsutdelningen kaotisk med två annars bedårande små barn som sprang fram och tillbaka mellan julgran och vardagsrum. Ofta med mer än ett paket i händerna. Omslagspapper for åt alla håll och risken för brand var överhängande, men kunde undvikas genom ständigt förflyttande av levande ljus. Lilla Moa kramade glatt alla som hon fick julklappar av och Hannes fick mer än han kunde önska sig. Xbox, fyra Nintendo DS spel och en tvättäkta akustisk gitarr. Grabben är sex. Själv fick jag av brossan, julens allra finaste paket. Ett fotografi som han själv tagit och ramat in. Ja ni ser ju själva. Det är en julklapp från hjärtat det.