I kväll är det pressnatta!

I kväll är det pressnatta för Bok & Biblioteksmässan och jag kommer vara där. Byrån ligger bakom kampanjen för mässan och i år har programpunkten fått stå i fokus. Kampanjen har varit massiv med annonsering i Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet. Helsidor, halvsidor och pluggar. Det har knappt gått en dag den senaste månaden utan att vi funnits där med en annons. En ny sajt har vi gjort också tillsammans med NetRelations. Som en löpsida, där innehållet är viktigast. Bra innehåll – bra sajt. Torftigt innehåll – dålig sajt. Tanken är att sajten ska vara levande året om och inte bara under tiden före och under mässan.

Vi har twittrat också. En massa twitter har det blivit. Och facebookat. I detta nu har den officiella facebookgruppen 3109 medlemmar. När vi tog över den för några månader sedan var antalet medlemmar runt 150. Inte illa pinkat. Vad har vi mer gjort? En och annan banner har det också blivit.



Också Punkten så klart. Eller pucken som många tog den för. Inte så konstigt kanske i dessa hockeypremiärtider. Jag tror att många som greppade en flyer gjorde det med hopp om en gratisbiljett. Till en frölundamatch.

Ikväll är det alltså pressnatta och imorgon sätter bokmässan igång. I dagarna fyra. Surfa in på hemsidan och kolla programmet. Över 2000 programpunkter. Vi räknar kallt med publikrekord.

2 kg reklam.

Signerad Kessels Kramer.

Var höll Crispin Porter + Bogusky hus egentligen?

Först så trodde jag att jag bokat in mig på ett seminarium om reklam, men på vägen dit fick jag reda på att det var filmen Art & Copy jag skulle få se. Premiärvisning i Europa. Före London. Före Berlin. Före Barcelona. Före Stockholm. ADA tillsammans med Forsman & Bodenfors stod för visningen. Ryktet sa att den var utmanande.


















Jag jobbar som bekant med reklam. Alltså borde jag ha massor att skriva om den här filmen. Men det har jag inte. För mig var det mest en amerikansk reklamhistoria som jag fick se. Förvisso innhöll filmen flera briljanta kampanjer, men ingen som jag inte redan sett. Eller som en hel reklambransch inte redan uppmärksammat. Apple. Think Different. Nike. Just do it. I love NY. Inte ett ögat torrt.













Så jag funderade på vägen hem vem filmen var gjord för. Jag fick en känsla av att reklambyråerna i USA ville göra ett statement. Glöm BBH. Glöm Kessels Kramer. Glöm Mother. Glöm Strawberry frog. Det är vi på andra sidan Atlanten som är kungarna av reklam. Men var höll då Crispin Porter + Bogusky och 72 and Sunny hus i filmen?

Yngve Bothén, just nu på samma gata som Basement och 28+.

Jag smet in en runda på Galleri Thomassen i lördags också. Just nu pågår nämligen utställningen Mind the gap med Yngve Brothén. Det är en lurig jäkel den där Yngve. Han har smugit runt på galleriet och fotograferat av galleristen Paul och hans personliga tillhörigheter. Utifrån dessa fotografier har han sedan skapat stommen till utställningen.














Jag kollar in porträttlika bilder av Paul, hans bil och klocka. Sedan verkar han ha fotograferat av besökare också, troligtvis från vernissagen, och skapat fler verk. Detta är inget jag vet, utan antar. Om så inte är fallet bjussar jag på den idéen. 31 verk består i alla fall utställningen av och priserna är från fem till fyrtio tusen pistoler.














För er som ännu inte besökt Thomassen kan jag meddela att galleriet ligger på Götabergsgatan 26. För övrigt samma gata som de finfina krogarna Basement och 28+.

En skuggteater om kärlek och sorg med Flickan, Fågeln och Döden.

Läs nu riktigt noga. Varje fredag på Hagabion är det premiär för en ny svensk kortfilm och det är fri entré. Jag skriver detta en gång till. Varje fredag på Hagabion är det premiär för en ny svensk kortfilm och det är fri entré. Alltså. Detta måste vara Sveriges bästa after work. Först ett par öl i Hagabions bar eller på det nyöppnade stället på bottenplan och sedan si så där sju minuter till en halvtimmes film – i en äkta klassisk biomiljö. Kan man få en bättre start på helgen? Skulle inte tro det. Du gör som du vill, men jag kommer försöka vara där varje fredag under hela hösten.











Först ut var Johannes Nyholm med sin kortfilm Drömmar från skogen, som representerar Sverige i Cannes. En skuggspelad film. Förlängd version av en rockvideo för Little Dragons "Twice". Åtta och en halv minuter asiatisk vacker estetik. Mest gillade jag hur enkelt Johannes och hans kompanjoner fått till miljöer, figurer, regn och eldhärjad skog. Johannes inledde med att säga några ord om filmen, bland annat med citat: Era spasmiska ryckningar, som var riktat till ett antal personer i publiken som varit med och gjort filmen. Det är bara till att konstatera att det inte är lätt att rytmiskt röra figurer med snören till ben. Inte sällan släpade benen backe upp och backe ner. Men filmen var fin.

En utställning som borde tilltala Ugglan Klok.

Det är ju helt självklart att skulle Hanna Michaëlsson fått lika stort utrymme som Anna skulle hennes utställning tagit än mer för sig. Men faktum med så passar hennes konst otroligt bra i det lilla hörnrummet.














I inlägget om Anna Perssons utställning skrev jag att lokalerna var som gjorda för hennes installation och nu dristar jag mig till att hävda att det Lilla Galleriet är som gjort för Hannas textilskulpturer.


















Jag ska inte påstå att Hannas konst välter omkull mig. Det är inte helt min stil, men en och annan av skulpturerna skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ha hemma på väggen. Självfallet är den skulptur som tilltalar mig mest i konstnärens ägo. Det är typiskt och inte första gången det händer mig. Jag har väl bra smak helt enkelt. Sa han ödmjukt.

Min familj, mina grannar och mina vänner är inte riktigt kloka!

Just nu ställer Anna Persson ut måleri, skulptur och videokonst på Göteborgs Konstförening Galleri. Utställningen har hon kallat ”Min familj, mina grannar och mina vänner är inte riktigt kloka!”. Jag var inbjuden till vernissagen förra lördagen, men hade inte möjlighet att gå. Så jag gick dit nu i lördags istället.














Människan är av naturen nyfiken. Vi iakttar vad som händer runt omkring oss och lägger saker på minnet. Sedan sätter skvallret igång. Och vi lägger till för att göra berättelsen mer intressant. Anna skruvar dessutom till verkligheten några varv extra. Grannen som super och misshandlar sin fru. Det var den lilla piccolon som tog livet av honom. Hon som fick tvillingar som satt ihop. Eller var det bara ett barn med en extra knöl, som i profil såg ut precis som ett litet flickansikte? Låter det skruvat?


















Målningarna i korridoren får mig att tänka på Jehovas Vittnen. Jag vet inte om det är ett medvetet drag av Anna, men manéret passar. Bisarra situationer målade i ljusa glada färger.














Göteborgs Konstförenings ljusa lokaler med vitlaserat trägolv passar perfekt för Annas skulpturer. Ur en högtalare spelas ”Broder Jakob” om och om igen. Otroligt effektfullt.



Kakelugnen i hörnet passar löjligt bra in. Det känns som att verket är gjort för att visas i just det här rummet.


















Du behöver inte vara miljonär för att kunna äga en äkta Anna Persson, men en relativt välfylld plånbok underlättar. Priserna ligger på mellan fem och trettio tusen svenska riksdaler. Hade inte tiden varit som den är hade jag slått till på något av verken.













Jag gillar verkligen Annans målade byster. För att inte tala om skulpturerna som är formade som utspilld mjölk. Fantastiskt fina.














Det var nära att jag missade videoinstallationen. Konstigt nog. Den är i rummet direkt till vänster innanför entrén.



Jag behöver väl inte förtydliga att jag tycker att du också ska ta dig ner till Södra Vägen 2. Det är ungefär vid Lasse på Hörnet vid Heden. Utställningen pågår till 4 oktober så du har ju lite tid på dig. Och när du ändå är där så får du Hanna Michaëlssons utställning i det Lilla Galleriet på köpet. Jag berättar lite mer om den utställningen i ett eget inlägg. Det är den värd.

Å en sån lördag.

Det har varit en busy lördag i positiv bemärkelse. Trots lite ölande i går efter premiärvisningen av Johannes Nyholms kortfilm Drömmar från skogen (separat inlägg kommer), så vaknade jag runt sju. Somnade dock om ett par timmar vilket säkert var välbehövligt. Mysig morgon med nyrostade kaffebönor och GP.

Promenad genom Slottsskogen, sol som vanligt nu för tiden, vandrade Linnégatan fram och blev stoppad av Nike som jag inte kände igen. Växlade några ord för att åter stanna till vid Creperiet för en matig creps. Promenaden gick sedan över Järntorget, förbi Pustervik, Kungsgatan, på min väg mot den hägrande skobutiken på Södra Larmgatan.














När jag klev in på Lester såg jag genast skorna, ett par Rokin Jeremy Chukka-Black Leather, som något senare skulle vara mina. Nöjd och belåten styrde jag sedan stegen i riktning mot Södra Vägen. Tanken var att jag skulle gå raka vägen till Anna Perssons utställning, men det blev ett stopp emellen. Jag gick nämligen Avenyn upp, hela vägen till Stadsbiblioteket och tog en runda på biennalen (separat inlägg kommer) först. Verkligen inte förgäves. Hariton Pushwagner, eller Terje Brofoss som han egentligen heter, är min nya idol. Efteråt så blev det i alla fall Anna Perssons utställning (separat inlägg kommer), vilket också är en riktig höjdare.


















Nu kanske ni tror att jag skulle vara mätt på utställningar, men icke. På vägen mot Haga stannar jag till på Thomassen (separat inlägg kommer). Inte helt fel det här heller.














Efter Thomassen slog det mig att jag inte var särskilt långt från Aschebergs där Marie Bengtsson snart ska öppna inredningsbutik. Jag tog vägen förbi för att se vilken lokal det var hon ska öppna i.


















Passerade på min väg både Skojarbacken och Arresten.














Efter en Cola på Jacobs Café i Haga, som måste ha Sveriges suraste och minst serviceinriktade tjej bakom disken (Byt ut henne fortare än kvickt är mitt tips, eller få henne att byta attityd.) tillsammans med ett aftonblad, tog jag en Sushi på Hälsosushin, innan jag nu slutligen har hamnat här på jobbet för detta inlägg. Nu ska jag snart ta vägen genom Haga. Kanske ta en öl och sedan bär det av hemåt. Datorn tar jag med mig, för jag ska jobba lite med mitt fotoboksprojekt i morgon är det tänkt.

Det är underbart att vara gaisare!

Det är underbart att vara gaisare. Inte nog med 4-0 segern mot Gefle i torsdags. Nu outar den ena mediakändisen efter den andra att han också tillhör den fina skaran av gaisfans. Senast i raden är det Claes Malmberg. I dagens Två Dagar står det att han sagt att fotbollslaget GAIS och Buddhismen fått honom att stå ut med lidandet. Det är ord från en gaisare det. Och längre fram i samma tidningsdel skriver New York krögaren Marcus Samuelsson i sin krönika att han spelat i GAIS och hur det faktiskt påverkat hans syn på mat. Och i del 3 får en annan gaisare fem fyrar för sin konsert på Liseberg där han enligt GP:s Daniel Claeson gjorde sin mest inspirerande version av "Gårdakvarna och skit". Jag som i ett tidigare inlägg hävdat att Joel Alme gjort Sveriges bästa supporterlåt måste nu göra avbön. Sveriges bästa fotbollslåt är tveklöst Håkan Hellströms hymn. Sorry Anderz.

Installation i dagsljus.

Tog en sväng förbi idag igen, på lunchen. Prettots konstverk är fint även på dagen.