"Jag bestämmer mig för att ge kycklingben ett värde." /Kader Attia

I går kväll, strax innan åtta, på vägen från TILLTs vernissage, intet ont anande, drabbades jag, pang bom – av konst! På kontorshuset på Ekelundsgatan hänger det färggranna kläder från fönstren och på fasaden. Fan vad glad jag blev! Lyckorus overload.














Kader Attia heter konstnären, som bland annat är vinnare av Nöjesguidens Stockholmspris för konst. Fransman är han också. Han säger själv att han med en enkel handling, som att hänga kläder från ett fönster, vill han ta platsen i besittning och ge den nytt innehåll. Vilket han lyckas storartat med. Jag inser att jag måste vara en av de sista som observerat det här verket i Göteborg. Invigningen av verket var så tidigt som den 22 augusti. Hur länge konstverket finns kvar har jag ingen aning om.


















Jag norpade åt mig en folder om konstverket inne från den ekologiska butiken. I den finns en intervju att läsa med konstnären Kader Attia. Han verkar något pretentiös och rätt filosofisk, den gode Attia. Åtminstone är hans uttalanden det. Mycket namedropping. Hans konstverk är inte som Marcel Duchamps "Readymades". Le Corbusier har inte förstått det han har förstått. Inte Fernand Pouillon heller. Eller Roland Simounet för den delen.

Han riktar skarp kritik mot konsumtionssamhället och befinner sig mittemellan Descartes "Jag tänker, alltså finns jag" och Guy Debords "Skådespelssamhället". Och uttalandet "... men var kommer denna mening ifrån, om inte från den andre?" Vem är den andre, som sedan 1400-talet anger tonen från de sydliga länderna? Denna andre är det västerländska tänkande, som med hjälp av det Edward Said kallar en handlesgeografi har definierat värdet på saker och platserna som det har koloniserat i Afrika, Asien och Sydamerika ..." går inte av för hackor.