torsdag 31 december 2009

Gott Nytt År! (Hur många blogginlägg har en sådan titel denna dag?)

Det är dags för årets sista blogginlägg. Jag undrar hur många det är som kommer att skriva det idag. En bunt med stor säkerhet. Sitter på spårvagnen mot Avenyn. Ska träffa Micke för brasilianskt nyårsfirande. I år igen! Med den obetydliga skillnaden att förra gången befann vi oss i Rio.

måndag 28 december 2009

Sent omsider.

Det blev ingen fredagslåt, men väl en publicering. Bidra via Facebook nästa gång Ekis. Riktigt bra låtval förövrigt.

Kvack kvack.

Nä nu får det vara slutkvackat om den där ankan. Att hon skulle knipa käft är nog för mycket att önska, hon "veuågarrr ju hau starrrka euåsikterrr", men det är hög tid att vi alla slutar att bry oss om hennes dumheter till uttalanden och fullständigt innehållslösa teveprogram. Det är dags att låta hennes kommentarer gå in genom ena örat och ut genom andra. Låta kvackandet rinna av oss som vattnet på en gås. Kort och gott – fullständig ignorans.



Nu är inte jag en människa som tycker att vem som helst inte ska få tycka och tänka vad som helst. Nej, tvärt om ställer jag mig till hundra procent bakom den fria viljan. Det är bara det att mrs Anka har blandat ihop (eller ihopa, som hon skulle ha sagt) äpplen och päron. Man får ha vilka åsikter man vill, därmed inte sagt att andra måste hålla med eller lyssna till dem. Särskilt inte när hennes så kallade "starka åsikter" grundar sig på bevisligen fullständigt felaktiga fakta. Som hennes exempel att "svenska ungdomar inte vill jobba för att de har kommit på att man tjänar mycket mera på att leva på bidrag".



Anna Anka har fått sina femton minuter. Med råge. Under den här tiden har hon kvackat samma ramsa om och om igen. Att svenskar inte vill arbeta hårt och sedan gnäller för att de går miste om en väska från Gucci eller Dior. Att svenska kvinnor inte passar upp sina män som de borde göra och ser till att vara vältränade och slimma för att vara presentabla vid mannens sida. Och vilken otroligt ful tapet det är i hotellsviten. Jag undrar vem det är som gnäller egentligen.

Anna Anka tycker att hon är guds gåva till mannen. Hur vore det med en gnutta självinsikt? Jag vet hur fassan hade uttryckt det. "Nä min själ. Nu får det fan ta mig va nock med dumheter."

söndag 27 december 2009

Julen hör deckare till.

Det var länge ett mysterium kring vem som låg bakom deckarpseudonymen Kepler. I veckor spekulerades det i namn som Henning Mankell, Camilla Läckberg och Johan Ajvide Lindqvist. Varför nu redan etablerade deckarnamn skulle ge ut ytterligare en deckare fast under pseudonym. Det verkar ju ytterst korkat. Och nu var det ju inte heller så det förhöll sig.


Foto: Bertil Ericson och lånad från www.dn.se.

Istället klev författarparet Alexander och Alexandra Coehlo Ahndoril fram i rampljuset. Två författare, som åtminstone min kära mamma tillika bibliotekarie, anser att var för sig skriver med god kvalitet.

Jag såg en intervju på teve och bestämde mig för att ge boken en chans. Länge blev den liggande i högen av böcker på köksstolen, med design av Alvar Aalto, som fungerar som nattduksbord. Vid några tillfällen har jag gett mig på att läsa ett antal kapitel och då genast insett att jag gjorde det med en viss portion skepticism och rätt så kritiskt granskande ögon. Jag tyckte omgående att storyn kändes sökt och tyckte mig tydligt känna parets uppdelning beträffande skrivandet av boken. Jag hade av intervjun förstått att de i sann Sjövall-Wahlöö-anda skrivit vartannat kapitel var. Resultatet blev att boken aldrig fångade mig och blev således liggande.



Men så beslöt jag mig för att ta den med mig på tåget mot Stockholm och Uppsala. När passar det bättre med än deckare än under julledigheten? Aldrig enligt mig. Så jag gav den en ärlig chans. Och kan du tänka dig. Plötsligt hade den mig fast. Genombrottet skulle jag vilja påstå var någonstans i mitten. När jag som läsare togs tillbaka till när huvudpersonen Erik Maria Bark (nä, det är ingen tillfällighet att han har ett manligt och ett kvinnligt namn) var en framstående hypnotisör. Helt plötsligt kändes varken storyn eller dialogen sökt. Kapitlen avlöste varandra utan att jag kunde känna någon förändring på manlig och kvinnlig tonalitet.

Och boken höll hela vägen. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att även första halvan av boken håller. Jag hade helt enkelt fel inställning när jag började att läsa. Fast. Vid närmare eftertanke. Min känsla brukar inte svika mig. Boken är på vissa punkter svagare i sin inledning, de brutala morden till trots.

Sammanfattningsvis. Gillar du t ex Stieg Larssons trilogi ska du också ge Keplers "Hypnotisören" en chans.

lördag 26 december 2009

Det blev allt en välsignad jul.

Trots att julmaten kolliderade med Karl-Bertil så avlöpte julafton utan några större missöden. Som väntat blev julklappsutdelningen kaotisk med två annars bedårande små barn som sprang fram och tillbaka mellan julgran och vardagsrum. Ofta med mer än ett paket i händerna. Omslagspapper for åt alla håll och risken för brand var överhängande, men kunde undvikas genom ständigt förflyttande av levande ljus. Lilla Moa kramade glatt alla som hon fick julklappar av och Hannes fick mer än han kunde önska sig. Xbox, fyra Nintendo DS spel och en tvättäkta akustisk gitarr. Grabben är sex. Själv fick jag av brossan, julens allra finaste paket. Ett fotografi som han själv tagit och ramat in. Ja ni ser ju själva. Det är en julklapp från hjärtat det.

onsdag 23 december 2009

God Jul Mats.

Det är klart att min klasskompis från högstadiet, den gode Mats, ska få sin jullåt publicerad. Självfallet.

Fredagslåten.

Dan före dan. Äsch vi kör "Fredagslåten" redan idag.

Aludd:



Robban:



Nusse:



Ruth:



Ego:



God Jul & Gott Nytt År!

iPhone upphittad.

Det är ingen tvekan om att jag behöver vara ledig mer än en helg i sträck. Disträ är bara förnamnet.

tisdag 22 december 2009

Hej, jag heter Jonas och är beroende.

Det är nu bara till att konstatera att jag åkt dit big time. Det går inte att förneka längre. Och första steget till att kunna göra något åt saker är att acceptera det inför sig själv. Jag är beroende.

Igår var jag småpissed hela dagen. Känslorna utanpå kroppen så att säga. Lättirriterad och stingsli. Om det gick ut över någon igår så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Det är inte ni. Det är jag.

Jag hade gått nästa hela vägen genom Slottsskogen. Stannade till i backen och konstaterade att jag glömt byxorna. De hängde försmädligt kvar på skåpluckans knopp där jag hängt dom, just för att jag inte skulle glömma att stoppa ner dom i väskan. För en sekund övervägde jag att gå tillbaka, men insåg att jag inte skulle hinna med träningen den här morgonen. Det blev istället till att gå raka vägen till jobbet och duscha där.

Hela dagen gick jag sedan med en stor portion frustration i kroppen. Kände mig stel och lite illa till mods. Lyckades ändå genomlida dagen starkt förvissad om att jag skulle få min tillfredsställelse morgonen efter. Trodde jag.

Jag vaknade innan klockan ringde nu i morse. Det vill säga före klockan halv sex. Ändå klev jag rakt upp, krängde på mig jeans, t-shirt och tröja. Eller två tröjor för att vara mer exakt, likadana, på varandra, för att vara säker på att inte frysa. Halsduk, tjocka tumvantar och jacka och begav mig ut i kylan. Den här gången hade jag förvissat mig om att jag hade allt med mig.

Jag var på gymmet redan tjugo över sex. Satt och bytte om när den utländska gentlemannen som knappt pratar ett ord svenska, men som alltid hälsar med ett buttert leende, kliver in genom den annars låsta dörren som skiljer herrarnas från damernas. Han ser förvånat på mig. "Nio", säger han på bruten dialekt. Det tar mig någon sekund att inse att gymmet ändrat öppettider nu inför julhelgen. Jag hade det på känn, men trodde att det skulle ske först i mellandagarna. "Är det okej om jag duschar", frågar jag. "Ja, ja, duscha ... ja", svarar han.

Så nu sitter jag åter på jobbet klockan sju. Utan att få svettats ut min frustration och jag vet inte hur min dag kommer att bli. Jag kan redan känna irritationen på banken när jag senare idag är tvungen att hämta ut pengar för att det jävla VISA-kortet inte behagat dyka upp. Det blir till att bita ihop och räkna till tio.

söndag 20 december 2009

Skytten.

Jag vet inte exakt hur många "nya" wallanderfilmer det gjorts vid det här laget, men jag minns att Krister Henriksson, som spelar Wallander, ställde högre krav för att han skulle fortsätta att göra huvudrollen. Inget mer hafsjobb, bättre dialog och in med Lena Endre i serien. Och de första filmerna blev ett lyft. Krister lyfte sin karaktär och Lena tillförde filmerna en dimension. Dialogen blev vassare. Sverre och Ninas insatser var förvisso ojämna, men deras karaktärer hade potential kändes det som.

Men, tyvärr. Nu infriades inte mina förväntningar. Istället för en positiv utveckling blir filmerna bara sämre och sämre. Senaste Skytten är ett skämt. Filmens röda tråd är relationen mellan far och son. Skytten hämnas förlusten av sin far. Sverrirs karaktär Pontus får oväntat besök av sin far som svikit honom. Med sig har han Pontus egen son som han vägrar att kännas vid. "Vad är detta? Det här manuset är sämre än Trettonde krigaren", hade fassan säkert sagt.

Och vad är det här med att plocka in en komiker i tid och otid svenska polisserier? I serien om Johan Falk är det Mikael Torving som skämmer ut sig och i Skytten spelar Özz Nujen gangster. Förvisso helt godkänt, men varför? Är Sverige verkligen så fattigt på nya talangfulla skådisar?

fredag 18 december 2009

Sven-Erics fredagslåt x 2.

Stöder du Musikhjälpen 2009 SE?



Den här veckan stödjer vi Musikhjälpen 2009 med våra fredagslåtar.

Den här veckans fredagslåtar kommer vi på Sunny side up även att skicka in till Musikhjälpen 2009. Gör det du med vetja. Önska en låt i P3 och stöd samtidigt arbetet mot malaria.

Innan vi drar igång så bjuds ni härmed på ett inledande klipp.



Först ut den här veckan är Aludd. Han har samlat energi under tre veckor i Indien så det var ganska väntat.



Som god tvåa blev jag själv faktisk.



Johan. Trea. Grattis.



Men Nusse då!!! Fyra in.



Robban med ett oväntat val. (För att vara Robban.)



Anderz märker av skugga.



Polskan. Eller hur var det nu Lucia?



Ruth som hävdar att hon kan kasta sig bakåt i brygga över bardisken, landa på händerna och sedan hoppa upp igen.



Slutligen. Sist, men absolut inte minst, fast yngst ... Åsa.

Pez är nästan lika effektivt som penntricket.

Hade det inte varit för handstilen så hade jag anat att det var Andreas som börjat skicka brev igen. Tack för denna anonyma hälsning och visst gav det ett leende.

Miami önskar god jul och gott nytt år.

Jag fick just en digital julhälsning från gerillabyrån Miami. Jag tycker den är fin. I en sann "sociala medier-anda" publicerar jag den härmed för er mina kära läsare.

Winners and losers.

Jag fått tillbaka min plånbok. En städerska på Stars'n Bars hittade den slängd någonstans. Självfallet utan VISA-kort. Och mitt bonuskort på Hemmakväll, dvd-butiken. Jag har spärrat båda. Gymkortet för flera tusen låg kvar. Det enda med rejält värde för ficktjuven. Fysiken har nytt system och han (jag förutsätter att det är en kille) hade kunnat träna eller sälja det. Loser.

Jag insåg den här morgonen att Kisen och Kepsen lagt ner att träna varje vardagsmorgon. Eventuellt tränade de i går morse när inte jag var där. Det är nog ett klokt beslut. Musklerna behöver vila. Framförallt Kepsen behöver nog ett par sovmornar i veckan också.

Lyssnade på Musikenhjälpen i morse. De spelade Joel Almes "Snart skiner Poseidon". Jag hävdar fortfarande att det är Allsvenskans bästa fotbollshymn. Och nej, jag är inte IFK:are, jag är gaisare.



Det lackar mot jul också. Det märks på något sätt. Min energi börjar sina. Jag behöver vara ledig.

torsdag 17 december 2009

Ollat, anat och snippat.

Idag är bara en sådan där dag. Jag får ingenting gjort. Skrivit en praktikplan till Åsa. Det är väl nästan allt. Skickat något mejl. Dryftat ett och annat angående en kampanjtrycksak 2010 för en kund och tillsammans med övriga kreatörer kommit upp med några fler namn. Pratat drivved, ätit pepparkakor och druckit kaffe. Sedan kom vi in på snusk. Det är dagen efter julbordet.

Jag har blivit utsatt för ett brott!

Jag är lite butter idag. Igår blev jag utsatt för brott. Händelsen inträffade någon gång mellan 01.00 och 02.30 och platsen för brottet var Stars'n Bars på Järntorget 4. Situationen var som följer. Två öl inhandlades och betalades. Jag med sällskap slog oss ned på varsin barstol men behöll ytterkläderna på. När taxi skulle betalas var plånboken spårlöst försvunnen.

Så här ser den ut. Väldigt sliten, tejpad med en röd tejp.

Det ställer till med så mycket klydd när något sådant här händer. Bankkort ska spärras, utan bankkort i flera dagar, körkort ska anmälas borttappat, nytt körkort ska beställas, nytt gymkort ska införskaffas, nytt kort i videobutiken likaså, det ska ringas samtal hit och samtal dit. Inte konstigt att man är på lite dåligt humör.

onsdag 16 december 2009

Psykolgisk thriller med Lena Andersson i huvudrollen.

Jag kollade alldeles nyss in programmet "Sommarpratarna" på svt play som sändes i går på tv. Avsnittets huvudpersoner var genomsnälla Babben Larsson tillsammans med pratkvarnen Claes Malmberg, tråkiga Jonas Björkman och den sympatiske Jonas Karlsson. Och inte minst psykfallet Lena Andersson! 39 år, författare, skribent och fullständigt instabil!



Jag har läst Lena Andressons debut och mindre genombrott "Var det bra så?" och måste tillstå att jag tyckte den var rätt underhållande. Min bild av henne var att hon är 60- eller 70-talist, vilket stämmer och uppvuxen i betongförort. Vilket jag inte har en aning om. Min bild var definitivt inte så som hon framställdes i programmet. Hualigen. Hon gav mig verkligen kalla kårar. Jag skulle inte vilja vara i den killes kläder som hamnar i en relation med den här kvinnan.

tisdag 15 december 2009

Den verkliga orsaken till schismen mellan Allbäck och Zlatan.

Det har väl inte kunna undgå någon. Schismen mellan Allbäck och Zlatan. Och nu, alla läsare, ska jag berätta vad som är den verkliga orsaken till det något spända läget. Så här ligger det till. Händelsen som utlöste allt ihop sträcker sig en tid tillbaka. Sverige skulle spela träningslandskamp på Ullevi och både Zlatan och Allbäck var uttagna.



I samma veva fyllde en god vän 50 år och jag och Håkan var båda bjudna på femtioårsbaluns i gosskörens lokal som ligger över Sjöbaren på Haga Nygata. Man fyller bara 50 en gång i livet och självklart ville vi ge vår vän något alldeles extra. Vi funderade och funderade och funderade och plötsligt kom vi på den ultimata presenten. Vår gode vän är inbiten öisare och vad skulle inte passa bättre än en landslagströja med Allbäcks signatur på? Både jag och Håkan är gaisare, så ni ska veta att detta satt långt inne. Men vi gillar verkligen vår vän.

Sagt och gjort. Vi råkade dessutom ha lite känningar inom öis-klanen. En dåvarande kollega är också öisare och dessutom är hans far god vän med Allbäcks familj. Genom sonen förklarade vi hur det låg till och nu slumpade det sig så väl att han faktiskt skulle gå på träningslandskampen. Om han bara fick en svensk landslagströja, så var det inga som helst problem för honom att smita in till omklädningsrummet och få hela landslagets autografer på tröjan. "Strålande", sa vi, "men vi vill endast ha Allbäcks, ingen annans". "Okej", svarade han något förvånad.



Dagen efter landskampen fick vi en signerad tröja levererad tillsammans med en liten anekdot. När han kom in i omklädningsrummet för att be om autografen hade Zlatan genast rest sig upp för att skriva sin. "Tyvärr", hade han svarat, "jag är endast ute efter Allbäcks signatur". Den svenska stjärnan hade besviket satt sig ner.

Ja, som ni alla förstår har denna händelse satt sig oerhört djupt i Zlatan. Så djupt att schismen fortfarande är ett faktum.

måndag 14 december 2009

Bloggens öde.

Det kändes lite som att ordningen var återställd. Kisen och Kepsen var där. Lill-Klas var där. Johan och PT-Anna var där. Dessutom verkar det som att min bön har blivit hörd. Det tidsinställda låset klickade oväntat upp när jag drog passerkortet redan fem minuter i halv.

Jag hade egentligen tänkt att sluta med morgoninläggen och allt detta tjat om gym och träning. Kisen och Kepsen beter sig ju, som tidigare sagts, som folk numera. Lill-Klas försöker inte sticka upp och hävda sig och Johan och PT-Annas flirtande är så harmlöst att det inte är mycket mer att säga om det. Men det är ändå trevligt på något vis att låta dessa karaktärer få leva vidare. Jag tar inte livet av dem än. Med andra ord.

Det är ju också så att jag starkt funderat på att lägga ner bloggen, eller åtminstone göra en paus. Det handlar inte om att jag inte ids mer. Inte alls. Men mitt engagemang har svalnat och inläggen har blivit sämre. Och jag vill inte upplevas som en bloggare som gör inlägg för inläggens skull. Lite så har det blivit på sistone.

Men jag har kommit fram till det här. Bloggen får leva vidare ett tag till, men det blir färre inlägg. Punkt.

söndag 13 december 2009

En fullkomligt briljant formulering.

Ibland bara sitter den. Formuleringen. Och när den sitter, när pusselbitarna fallit på plats och är där, sitter som en smäck, så blir man bara så där sanslöst tillfreds och nöjd med sig själv och man går runt och suger på orden, upprepar dem i huvudet, med ett snusförnuftigt leende på läpparna.


Jag har några favoriter av citat som andra sagt, sjungit eller nedtecknat, som jag ibland lånar. Nu senast är det en rad ur en låt av Markus Krunegård som satt sig som ett skruvstäd i mitt huvud. Den är hämtad ur låten "Hollywood Hills" och lyder "svart är ingen färg, det är så man känner sig". Kunde fan ta mig inte sagt det bättre själv.

lördag 12 december 2009

Så olika man kan ha det.

Idag ska den lille illbattingen, Pelle och Anitas son, döpas. En mindre tillställning i Haga har det utlovas. Det ska bli trevligt. Vi hinner ju inte ses så mycket nu för tiden, Pelle och jag. Som det var på "den gamla goda tiden". Det är ju annorlunda nu när Pelle lagt sig till med epitetet fassa. Det är märkligt rent. Men väldigt kul. Själv är jag mer omogen än på länge. Lusten till krogliv har kommit tillbaka och jag tycker plötsligt att det ger mig mycket att hänga i en bar, slänga käft och beställa in en rökig whiskey.

Dagen efter.

Sven-Erics fredagslåt.

fredag 11 december 2009

Hej vad det går! Nu är det fredag igen!

Så var då tre veckor med Aludd i Indien snart avklarade. Vad jag har hört så befinner han sig redan i Helsingfors. Och det har väl gått rätt okej får man väl ändå tillstå. Även om det ska bli skönt att få tillbaka mitt bollplank. Jag måste ta tillfället i akt att förmedla några ord till mina kära vänner på Sunny side up. Så här i offentlighetens ljus. Jag känner nog att de här tre veckorna har bevisat mer än vi kanske anar. Vilken fantastisk kraft den här byrån har. Nu menar jag inte att ta åt mig äran själv, utan jag menar oss som kollektiv. Nog var det en och annan på byrån som undrade hur detta skulle gå. En AD kort. Massor med jobb. Och en hotande svininfluensa. Men så här i efterhand är det ju bara att konstatera att det flutit på alldeles lysande. Och snart kommer flera finfina uppdrag att synas på webben, i tidningar, på mässor, utomhus, i biosalonger och i butiker. Och jag inte bara vet, jag är helt övertygad om att när jag drar på tre veckors semester så är Aludd där och täcker upp som en målvakt.

Och apropå Aludd. Den här veckan är han först ut med fredagslåten.



Som nummer två denna vecka har vi Johan.



Sedan är det nästa projektledare till rakning. Robban.



Äntligen! En kreatör! Therese!



Och vår alldeles egna praktikant-Åsa.



Sedan får det nog allt vara min tur. Tack Ludvig Löfgren!



Sedan har vi Anderz val! Jag tippar på hårdrock!



Vi bryter av med Ruths val. Tippar på att det inte blir hårdrock.



Vi bollar över till våra operativa projektledare. Först ut blir Lucia som fyller år idag! Ett trefaldigt lundensiskt leve! Hurra! Hurra! Hurra!



Och Mia som är ledig. Som vanligt. På fredagar. (Nej Mia, det verkar inte som det dykt upp något brev från DPN.)



Vi sparar det bästa till sist denna fredag. Nusse kom in med sitt bidrag först av alla! Grattis! Du är veckans vinnare!



Så där ja! Då var det dags att önska trevlig helg! Och tack för tre riktigt bra veckor i Sunny side ups historia.

torsdag 10 december 2009

Reflektion.

Jo på tal om det där med bra inlägg. Om man bara jobbar och jobbar och varken gör någonting annat eller tar sig tid och ro att reflektera över andra saker så har man inte heller så mycket att tillföra en blogg som den här. Visst, det är upp till var och en att klicka sig in och läsa det som skrivs, men samtidigt så ställer jag krav på mig själv att det ska finnas någon form av substans, och gärna med en stor portion självdistans. Som det är nu finns varken det ena eller andra. Frågan är om bloggen gjort sitt i mitt liv. Jag får fundera över det. Hej hej.

onsdag 9 december 2009

Ont om tid och en topplista över mina bästa bloggar.

Jag lovar. Jag ska skärpa mig. Till nästa vecka ska det bli högre nivå på inläggen. Jag känner själv att kvaliteten har sjunkit rätt rejält på sista tiden. De närmaste tre veckorna för att vara lite mer exakt. Skälet är helt enkelt att tid och energi varit allt för knapp. Aludd hänger ju runt i Indien som ni kanske vet, vilket självfallet är honom väl unt, men det innebär också att jag har, som man säger, häcken full. Så bloggen har blivit lidande. Jag vet det. Lite tråkigt.

Så därför. Här kommer min topp-fem-lista över andra bloggar jag rekommenderar er att läsa.

1) Bloggfrossa och mannen som blev trött ...
2) Kukbloggen
3) Trettioplus
4) Kärlek hur fan gör man? Bob Hansson
5) Det lyckliga Arabien/ Camilla Engman

Ja som ni alltså ser blev det sex bloggar och inte fem. Plats fem blev helt sonika delad. Mer bild än text på dessa två och väldigt bra. Läs för all del även fiaerixon.blogspot.com, en alldeles färsk blogg som jag känner på mig kommer att vara riktigt kul att följa. Och nästa vecka hoppas jag kunna lyfta den här bloggen ett snäpp eller två.

Det var traditionsenligt julmingel på webbyrån Embryo igår.

Jag var bjuden på ett skulle det visa sig ytterst trevligt julmingel på webbyrån Embryo i går efter jobbet. Finfin julmat, kärleksfullt uppdukat på nostalgisk rödvitmönstrad duk, glögg, pepparkakor med grönmögelost, Staropramen och hotshot i mindre vinglas. Och massor med glada, trevliga människor. Tack Mats och alla andra.

The Greene Solution – Official Leak. A concept and art project commissioned by Comfort Hotels Scandinavia. 24 paintings, and so much more. Launch / exhibition, summer 2010.

Bland många stötte jag på bildkonstnären och illustratören Ariel McMillion som jag språkade med en stund. Trevlig grabb med stil. Både gällande personlighet och manér. Och det verkar gå bra för karln. Minst en månad i förväg måste du vara ute om du vill anlita honom. Det gillar jag.

Eftersnack i omklädningsrummet.

Överraskande bra träning. Ensam i omklädningsrummet. Herrarnas, underligt vore det väl annars. Duschat och halv påklädd. Det är nu en vecka sedan Kisen och Kepsen tränade. Kisen måste helt enkelt vara på tjänsteresa, eller så har någon av dom drabbats av svinis, för jag vägrar tro att de givit upp. Det är lustigt att jag aldrig ser någon av dom var och en för sig. Att det tydligen är så att tränar inte den ene så tränar inte den andre. Tänk att hänga upp sitt beteende på någon annan på det viset. Det är just av den anledningen jag vill träna själv, att inte vara påverkad av om någon annan behagar dyka upp eller ej. Att kvällen innan mötas av ett meddelande som talar om att jag hoppar över träningen imorgon. Och plötsligt blir jag själv bekväm och tänker att "ja va fan, tänker inte han träna behöver inte jag göra det heller".

Några minuter i halv sisådär.

Det här är första gången. Ett inlägg innan träningen. Står just nu utanför och väntar, på att låset automatiskt ska öppna sig, likt Sesam, någon minut innan halv, sju. Sex och trettio. Än så länge står jag här själv, men snart dyker nog någon mer upp. Ja ja, känner mig trots allt rätt pigg, trots julminglet på trevliga webbyrån Embryo, bara ett stenkast härifrån faktiskt, på Kaserntorget 6. Och nu sjunger Cindy Lauper "Girls just wants to have fun" i radioprogrammet Krister. När den är slut är det dags.

tisdag 8 december 2009

Hur patetisk får man vara egentligen?

Hon klev in på gymmet alldeles framför mig. Drog kortet sekunderna före. Hade ett försprång på några meter och nog dök tanken upp i huvudet på mig, hur jag skulle lyckas ta mig fram till träningsmaskinen innan hon hann dit, men insåg samtidigt det orimliga. Att ta några springande steg och klämma mig förbi henne i trappan kändes lite för uppenbart. Nej det enda jag kunde göra var att följa henne med blicken och se vilket beslut hon skulle ta. Cross-trainer eller löparband. Den maskin jag brukar att använda eller den bredvid. Men tack och lov, hon höll sig från min cross-trainer den här morgonen och följde istället hennes gängse rutin – löparbandet. Jag pustade ut.

måndag 7 december 2009

Hur mycket fick du för att lägga dig?

Jag var säkert inte ensam om att kolla på finalprogrammet av "Vem kan slå Filip och Fredrik?" på Kanal 5. Och vilken rafflande avslutning det blev sen. Anna Jepson var en millisekund att vinna en bra bit över en mille. Och det var så välregisserat att jag knappt tror att det är sant. Att alltihop var uppgjort redan från början. För visst väntade Anna Jepson in Fredriks utfall?


Bilden är lånad från Kanal 5:s hemsida.

Trots allt en bra start på dagen.

Jag är inte stolt över min reaktion den här morgonen. Inte alls. Det finns inget försvar. Den bara kom till mig och jag fick jobba hårt för att känslan skulle försvinna. Självfallet handlar det här om något som inträffade på gymmet. Var annars. Dagen har ju knappt börjat än.

Vi var bara fyra personer som tränade den här morgonen mellan halv sju och halv åtta. Idel kända ansikten så när som på en kille med fjunig mustasch. Det var hon den stadiga biten, fjunisen och jag. Sedan var det då den där mörka tjejen med glasögon och blek hy, som det här inlägget kommer att handla om. Tjejen som inte missat ett veckopass på över en månad. Som sliter morgon efter morgon på både cross-trainer och löparband. Med musik i öronen.

Det här är den där tjejen som inte gör särskilt stort väsen av sig. Lite anonym. Lite beige. Tjejen som satt längst fram i klassrummet och kunde alla svaren. Hon som på rasten stod ensam en bit bort och sneglade mot de tuffa tjejerna i rökrutan. Hon som var det tacksamma mobbingoffret.

Jag klev in på gymmet några minuter över halv och jag ser henne uppe på etaget. Det är bara hon som är där. Förmodligen är hon redan ombytt när hon kommer till gymmet. Hennes rutin är att först köra ett pass på löparbandet och sedan ett på cross-trainern. Fast inte den här morgonen. Och av alla maskiner så väljer hon den som jag brukar att använda. Min cross-trainer. Och jag försöker att inte bry mig, men det går inte. Det stör mig något så gruvligt. Och när jag kliver upp på den längst in istället, så knakar och knarra den något så förbannat att jag är tvungen att byta. Till den bredvid henne. Som inte knarrar, men gnisslar. Och jag tänker att varför, varför, kan hon inte göra som hon brukar och börja på löparbandet?

Jag inser också att enda sättet att hinna före henne imorgon är att också vara ombytt när jag kommer till gymmet, men det vet jag att jag inte kommer att vara. Så jag hoppas att hon återgår till sin vanliga rutin lämnar min cross-trainer ifred.

söndag 6 december 2009

Underbart är kort.

Någts av de mest sanna och ärliga raderna om rockgruppen Den Mediterande Uttern är skrivna av Mikaels kamrat Anders. I biografin om gruppen finns det nämligen ett antal texter av hängivna fans och annat löst folk. Det har ju blivit något av en söndagstradition att skrivna några rader om Uttern och inte heller den här söndagen ska jag göra er besvikna. Den här gången några lösa utdrag rykta helt fräckt ur Anders text.

"Vad ska man då säga? Jo, bandet hade en klar framtid. En stark vokalist, en ännu större gitarrist. Varför slog de då inte igenom för den breda massan? Av den enkla anledningen att bandet hade fört upp textförfattandet och låtskrivandet till em högre nivå, en abstrakt form av underhållning som bara ett fåtal personer förstod sig på. Jag är fortfarande inte säker på att jag tillhörde denna exklusiva skara.

Om man ska vara riktigt ärlig, och det ska man ju, var det nog bäst att det tog slut den där kvällen för snart åtta år sedan. Låtmaterialet var inte tillräckligt starkt, bortsett då från Ankorna i dammen, för att slå igenom nationellt. Ibland var låtarna så korta att de tog slut ungefär när de börjat. Variationen när det gäller ackord och dess sammansättning lämnade den del övrigt att önska.

Om bandmedlemmarna kan det sägas mycket, men det tänker jag inte göra. Man får aldrig glömma att de med ett begränsat kunnande skapade myten DMU, precis på samma sätt som andra band i historien. Jag är lycklig att jag fick vara med om epoken DMU om än bara för ett kort slag."

/Anders Janåker

:-)

På den soliga reklambyrån Sunny side up försöker vi ha ett konstant leende på läpparna. Vi har de senaste veckorna spridit budskapet till människor vi gärna skulle samarbeta med och responsen har inte låtit vänta på sig vilket är fantastiskt kul. Och nu verkar det som att även TV4 hakat på vårt budskap. Alldeles nyss visade nämligen Stefan Einhorn upp penntricket i tv, ett trick som vi starkt förespråkar. Trevligt.

Jag har en fäbless för svart komedi.

Efter att ha sett wallanderfilmen "Läckan" känns det skönt att kunna berätta att jag sett en film med kvalitet. En film jag faktiskt kan rekommendera. En sylvass svart komedi med Kevin Spacey i huvudrollen. Skådespeleri på topp. Ruskigt bra dialog. Stark. Sorglig. Rolig.

Filmen heter "Shrink" och det är Kevin Spacey som är hjärnskrynklaren, Hollywoods främsta kändispsykolog. Avtrubbade filmstjärnor, egocentriska sexmissbrukare och neurotiska manusförfattare trängs på patientlistan. (Denna sista mening snodd rakt av från baksidan på DVD-omslaget.)

Men egentligen skulle dr Henry Carter, som Kevins karaktär heter, själv behöva gå i terapi. Han lever ett destruktivt liv, efter att hans fru tagit livet av sig, röker på och super. Ägnar all sin tid till illegala substanser, som det står på baksidan av konvolutet. En dag åtar han sig ett annorlunda fall pro bono, en ung svart kvinna vars historia väcker nytt liv i honom.

Nästa gång du är sugen på en svart komedi, se denna. En annan lysande svart komedi du måste se är "Happiness".

lördag 5 december 2009

Aldrig mer.

Mediamarkt. Usch! Jag och Pelle var där i dag, på varuhuset i Högsbo. Jag hoppas jag aldrig mera åker dit. Jodå, det finns mer elektronik än någon människa behöver välja bland. Men varför i hela friden måste tekniska prylar vara så förbaskat fula? Är verkligen Apple det enda tekniska företaget som förstår sig på god smak? Allt är puckat.

fredag 4 december 2009

Here we go again! FRIDAY!

Det var ett evigt tjat om det här med fredag kanske ni tycker. Men det tycker inte jag. Det är faktiskt lika trevligt varje gång. Två fredagar av tre är nu avklarade dessutom. Med Aludd i Indien. Och det har flutit på bra måste jag ändå tillstå. Massor att göra. Men betar av en sak i taget. För att behålla maximalt fokus. Det blir liksom bäst så. Minst rörigt och med bra resultat.

Nog om detta. Nu är det som sagt fredag igen och på sedvanligt vis följer härmed den soliga reklambyrån Sunny side ups fredagslåtar. Så håll till godo. Först ut denna vecka är Johan som imponerar med stor engagemang.



Som god tvåa den här veckan följer byråns vd, projektledare och spelevink Robban.



Åsa har verkligen blivit varm i kläderna. Hon bevisar sig gång på gång. Den här veckan har hon envist trilskats med en bild i Photoshop med mera och nu trillar hon dessutom in på en hedrande tredjeplats.



Byråns egen östeuropé. Lucia har verkligen visat framfötterna den här veckan. Skulle faktiskt vilja påstå att hon varit byråns ryggrad. Så en extra ryggdunk till dig.



Tappa inte haka nu. Här följer Aludds bidrag. Från andra sidan jorden. Inkom via sms klockan 11.32. Förmedlad av Anderz.



Och gentleman som han är lät han sitt eget bidrag bli inskickat efter att han förmedlat Aludds bidrag. Anderz fredagslåt.



Fredagslediga Mias bidrag.



Therese ska ut och resa den här helgen med ser det ut som. En stor resväska står stationerad ute i hallen. Jag tror hon ska fira tidig julafton i föräldrahemmet. Under julledigheten drar hon nämligen till Australien. Byråns globetrotter.



Så var det då dags för min egen fredagslåt. Jag var helt inställd på KISS, men fick plötsligt en helt annan låt på hjärnan. Here we go!



Så. Då väntar vi bara på Nusse och Ruth.

Jamen ser man på Ruth. Tackar.



Och slutligen Nasse! Nusse hävdar nämligen att han inte hade svinisen, men det är ingen som tror honom. Nu är han oavsett vilket frisk.



Och som vanligt vårt wild card SE.



Trevlig helg alla!

Tack för glöggen.

Tog omvägen förbi Aschebergsgatan 24 igår efter jobbet. Det var glöggmingel i Maries inredningsbutik. Jag fick inbjudan via Facebook. Som så många andra. Tydligen. För det var massor med folk som också letat sig dit. Vilken perfekt kanal butiksägare har numera att nå ut med t ex realisationer, nyheter och inbjudningar. Flygbladets och den olagliga affischeringens tid är förbi.



Det som är trevligt med Maries butik är mixen av prylar. Detta eftersom utgångspunkten för vad som finns i butiken är Maries personliga smak. På krokar längs ena väggen samsas Jesper Walderstens målarbok med kökshanddukar, en udda jacka, en häftad bok med klippdockor, förkläde med tryck, halsdukar och andra allehanda designade ting.



Bland mycket annat finns Jerker Anderssons finfina ljusstake Barbro i butiken. Jag har redan en matt svart och en blank röd, men skulle gärna vilja ha en matt vit också. Jag har på känn att de utgått ur sortimentet, men Marie har lovat att kolla upp det åt mig. Det är bara att vänta och se.

torsdag 3 december 2009

Tack för denna dag.

Även denna dag har min effektivitet visat sig från sin bästa sida. Fått massor gjort, finns massor kvar att göra. Det firar jag med en torsdagslåt.

Briljant RBK. Briljant.

Ja nu gäller det verkligen att lägga manken till för att ro hem nästa års Guldägg i kategorin "Alternativa medier" för här har vi en stark kandidat till att ta ta hem den vinsten. Uppdragsgivaren är tidningen Fokus och byrån som ligger bakom denna briljanta idé är RBK. Idag lyfter jag på hatten för AD Johan Pihl, copywriter Ulf Rönnbäck, CD Fredrik Dahlberg, projektledare Mathias Wikström och produktionsledare Ann Ernerot.

God morgon god morgon.

Med tanke på att träningen gick så fantastiskt i går morse så räknade jag kallt med ett ruskigt tungt träningspass den här morgonen. Men så blev det inte. Det kändes riktigt bra faktiskt. Må vara att jag tog det betydligt lugnare. Och det verkade faktiskt som alla andra som tränade också hade en mellandag. Johan och PT-Anna har en vilodag. Kisen och Kepsen har jag inte sett till på ett par dagar. Lill-Klas verkar ha gett upp för gott. En lugn start på dagen med andra ord. Vi fortsätter i den andan med min hjälte sedan många år, David Sylvian.

onsdag 2 december 2009

Fy Stefan! Fy!

Här sitter jag nu i Hemma Hos bar och det är Stefans fel. Jag sa ju att jag saknar karaktär.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Brothers nya kampanj mer än att den inte säger så mycket.

Nu har jag under kanske en veckas tid passerat olika abribustavlor från Brothers senaste utomhuskampanj. Ni vet de med hockeybröderna Henrik och Joel Lundqvist. Och det är inget fel på bilderna. Peter Gehrke är en erkänt duktig fotograf. Bröderna är ju snygga killar som trots allt gör sig rätt bra som modeller. Men vad sjutton säger det om Brothers, mer än att visa tvillingar är ett sätt att visualisera varumärkesnamnet.

Okej, Brothers vänder sig till medelsvenssons som gillar att kolla på sport och inte vill sticka ut från mängden. Så långt är det kanske rätt. Fast jag undrar ändå. Jag tycker nog att Brothers borde bjuda på lite mer attityd kring vad de står för som varumärke. Eller vänder de sig enbart till bröder?

Härmed introducerar jag Johan och PT-Anna.

Jag tänkte nu bjuda dig kära läsare på ytterligare en uppdiktad historia från gymmet. Jag säger uppdiktad för jag känner ju faktiskt inte personerna jag skriver om, utan gör bara mina antaganden efter iakttagelser jag gör. Som ni kanske har märkt är jag inte heller sen med att dementera vissa påståenden om jag plötsligt inser att jag haft fel. Tyvärr är ju oftast sanningen betydligt tristare än den uppdiktade iakttagelsen, men så är det ju bara.

Denna nya förväntade följetong har ingenting med Kisen och Kepsen att göra. Faktum med så har de inte behagat träna på ett par morgnar. Kanske är det så att Kisen är på affärsresa. Han skulle ju som ni kanske minns både till Taiwan och USA. Och som ni alla vet, tränar inte Kisen gör inte Kepsen det heller.

Nä, den här lilla iakttagelsen handlar om ett helt annat par. Och jag tänkte börja berätta lite om killen. Han är några år över trettio, har ett antal kilos övervikt som framförallt satt sig runt mage och haka. Jag skulle absolut inte kalla honom för överviktig, men ett antal kilo trivselvikt har han lagt på sig genom åren. Han har väl inte satt träningen i första rummet.

Antingen bor han lite utan för centrum eller så jobbar han lite utanför sta´n för han tar bilen till gymmet. Det här vet jag med bestämdhet, för det har jag själv noterat. Jag är så förbaskat dålig på bilmodeller, men jag har för mig att det är en röd kombimodell av svensk modell. Jag ska kontrollera det lite nogrannare om jag får möjlighet.

Han är singel, jobbar på ett medelstort företag och igår hade de julbord på Palace. Det sistnämnda vet jag, för det hörde jag honom berätta för den där tjejen som jag snart kommer att nämna några rader om. Han gjorde det med några retliga tungvrickningar som gjorde att orden inte kom så självsäkert som han önskat.

Tjejen är några år yngre än vad han är. Jag skulle tippa på att hon är runt tjugofem. Hon är inte särskilt lång, för att inte säga kort, blond och i mitt tycke väldigt söt. Och hon är hans personliga tränare.

Jag har lagt märke till dem i en dryg vecka, kanske två. Deras första lite trevande start och nu något självsäkrare möten. Under deras gemensamma pass där hon instruerar pratar och skrattar de oavbrutet. Till skillnad från när jag stötte på Kisen och Kepsen första gången så stör det mig inte alls. Anledningen är nog mest att vi befinner oss på helt skillda ställen på gymmet så jag hör dem inte så väl.

Jag är helt övertygad om att killen redan har blivit förälskad i den lilla söta blondinen och det märks att hon åtminstone är lite förtjust i honom. I alla fall är hon förtjust i att han är förtjust.

Så nu har jag introducerat er för bloggens nya par. Jag skulle rätt enkelt kunna kolla upp vad hon heter, men det hade jag inte tänkt att göra. Det är ju inte ett dugg intressant. Vi kallar henne för PT-Anna. Killen är en väldigt vanlig svensk kille så han får heta Johan. Varmt välkomna till bloggen!

tisdag 1 december 2009

Svintur.

I dessa svinflunsatider tänkte jag ge dig en något mer nyanserad bild av denna symbol för snusk och orenhet. I många kulturer är svinet nämligen sinnebilden för fruktbarhet, styrka och välstånd. I det gamla Kina till exempel var svinet den sista av de tolv stjärntecknen i djurkretsen och symboliserade "manlig styrka". På Malta finns det en avbildad sugga med tretton kultingar från yngre stenålden, vilket symboliserade fruktbarhet. Och den nordgermanska gudinnan Freja hade även namnet Syr som betyder sugga. Att svinet uppträder som lyckosymbol, till exempel vid nyår, går förmodligen tillbaka på en sed att ge den som kommer sist i en tävling ett svin som tröstpris. (Källa: Symbol lexikonet av Hans Biedermann)
En av de sista låtarna som Den Mediterande Uttern skrev var "Vart ska du gå när du fyllt 25". Faktiskt en av de bättre i Utterns karriär. Också en av de låtar som Läsniac gjort en cover på. Jag nedtecknar den härmed. Man vet ju aldrig. Kanske finns det något annat vilset, desperat och missuppfattat band som söker en text att göra en låt på. Så därför. Här kommer den.

När livet det känns svårt
och ingen öppnar dörrn
och TV:n den är död
vad ska du göra då

Vart ska du gå när du fyllt 25

Villa fru och barn
lockar det dig då

Vart ska du gå när du fyllt 25

När vardan den är trist
och drömmarna är få
och apatin är stor
vad ska du göra då

Vart ska du gå när du fyllt 25

Och hjulet snurrar runt
men du vill hoppa av

Vart ska du gå när du fyllt 25

När alla har gått hem
och du står ensam kvar
och undrar vad som hänt
vad ska du göra då

Vart ska du gå när du fyllt 25

Och den enda vän du har
är en utter som mediterar

Vart ska du gå när du fyllt 25
vart ska du gå
när du fyllt 25

Text & musik: Mikael Ekström

Klapp på axeln till mig själv.

Idag har jag varit så fantastiskt effektiv och så I-N-Å-T-H-E-L-S-I-K-E bra, så jag förtjänar en låt helt enkelt. Jag har haft interna möten, externt möte, fixat å trixat, klippt film och annat smått å gott. Tack till mig själv för en mycket bra arbetsdag.

I wanted the best.

Tänk så nöjd man kan vara för sin nya egna byråmugg. Må vara att jag kommer dricka minst en kopp kaffe för mycket varje dag. Sannolikheten att den kommer påverka mitt val av fredagslåt är överhängande.

Ett något oväntat samtal på gymmet.

En bra träning den här morgonen. Mycket bra till och med. Kanske var det så att jag fick lite extra energi av kommentaren i omklädningsrummet i går.

– Du hårdkör verkligen på cross-trainern.

Jag reagerar förvånat på kommentaren.

– Du har gjort det ett tag va?

– Eh ja, det är en skön start på dagen. Men det kanske inte är det mest effektiva sättet att bygga muskler på, svara jag.

– Men du kör rätt hög belastning va?

– Eh ja, rätt så.

Samtalet med Kepsen var avslutat.

Den här morgonen tränade varken Kisen eller Kepsen.

måndag 30 november 2009

Jo visst var det Berit som vann och ingen annan.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att Berit Jonsvik förmodligen inte vunnit tävlingen om utsmyckningen av ett sjukhus. Jag mejlade Berit om inlägget och fick ett mycket fint mejl tillbaka. Det visade sig att det var Sahlgrenska som var sjukhuset i fråga och att hon visst kammade hem uppdraget. Så var det klarlagt. Och grattis Berit i efterskott. Jag hoppas jag slipper besöka Sahlgrenska, men gör jag det ska jag kolla in utsmyckningen.

Åskmaskinen.

Ja just det. Jag kollade ju in utställningen Åskmaskinen också på Galleri Konstepidemin. En samlingsutställning med Lo Caidahl, Odd Fredrik Heiberg och Martin Larsson. Exakt ja. I princip ja. Samma Martin och samma utställning, i princip, som jag såg på Tillt.

Martins bilder gör sig perfekt i kontrast till Los videokonst och Odd Fredriks skränande skulpturer. (Jag fick veta att en tidigare besökare tyckte precis tvärtemot, vilket bara bekräftar min känsla och iakttagelse.)


Utställningen håller på till den trettonde december så än har ni ett par veckor på er. Tänk bara på att gallerier inte brukar ha öppet på måndagar, och så inte heller Galleri Konstepidemin.


Öppet från tolv till sjutton på tisdagar till torsdagar och tolv till sexton på fredagar till söndagar. Något mer ni vill veta?

Fick jag gjort det jag tänkt mig i helgen?

Hur gick det då med den där "Att-göra-listan" som jag hade i helgen. Jag förstår att alla undrar. Om jag väljer att uttrycka mig så här. Bara för att man gör en lista så innebär det ju inte att man nödvändigtvis måste följa den slaviskt. Nä, lite flex i livet måste man ändå unna sig. Så här gick det i alla fall:

1) Äta god frukost. Nä det blev inte någon särskilt god frukost tyvärr.
2) Kolla in "Sketches for a universe" med Maja Droetto på Galleri Box. Jajamensan.
3) Jobba med formgivningen av boken "Halländska gårdsbutiker & Kaféer". Riktigt mycket fick jag gjort. Väldigt nöjd med helgens insats.
4) Jobba med formgivningen av Hendrik Zeitlers kommande fotobok. Öppnade upp dokumentet. Det var allt.
5) Gå på Konstepidemins julmarknad. Jodå.
6) Gå på Cecilia Nilssons invigning av hennes studio på Sveagatan 12. Jag var där en stund. Pinsamt nog glömde jag köpa med mig en blomma.
7) Äta en god brunch. God å god. Amerikanskt. På Egg & Milk.
8) Dricka ett glas rött. Två glas blev det allt.
9) Gå en promenad. Hela vägen in till stan och hem igen. Både på lördagen och söndagen.
10) Somna utan att ställa väckarklockan. Jepp!

Dessutom drack jag årets första glögg. Lite för söt, men god.

Öppen ateljé hos Berit Jonsvik.

Jag passade på att titta in hos konstnären Berit Jonsvik också. Ett namn som klingar bekant, men som jag inte riktigt kan sätta fingret på varifrån. Kanske äger jag ett grafiskt blad. Jag vet inte.

Berit är en dam i sina bästa år. Till skillnad från alla hennes manliga konstnärkollegor som mannen som älskar änglar och hästar och Nils Ramhöj har hon det snyggt, ordnat och välstädat i sin ateljé. Ja, man behöver inte leva i kaos för att göra bra konst. Berit skulpterar och gör grafik. I ateljén fanns också en modell över ett offentligt uppdrag på ett sjukhus, som jag anar att hon inte fick. Men tanken hon hade såg spännande ut.

För mig var det fifty-fifty beträffande mina känslor för hennes konst. Flera av skulpturerna skulle jag aldrig låta komma innanför mina väggar, medans andra skulle jag gärna ha stående på en bokhylla.

En serie hon kallat Tokyo Harajuku med nio olika fotoetsningar gillade jag skarp. Framförallt den som heter Kimono girl. Det är inte alls omöjligt att jag tar mig en sväng förbi igen och gör en liten investering.

Igår träffade jag på Sören, silversmeden.

Jag vet precis hur det kan va. Man tänker att man ska ta sig dit någon dag, men så blir det ändå inte av. Det ju inte så att man hamnar uppe på berget av en slump. Nä. Antingen bestämmer man sig för att besöka Konstepidemin och bara gör det, eller så missar man möjligheten att uppleva den alldeles speciella atmosfär som området definitivt har.

Själv har jag besökt epidemin vid ett flertal tillfällen. Hälsat på fotograf Peter Boström, som jag inte vet om han fortfarande har kvar sin lokal där, lunchat med CH flera gånger och varit på rysk fest. Men aldrig har jag tittat in till någon konstnär eller konsthantverkare. Dåligt.

Men igår hände det. Just den här helgen hade nämligen princip samtliga konstnärer som håller till däruppe öppet hus. Jag tittade först in hos en man som skulpterar änglar, eller "mina flickor" som han kallar dem och hästar som han borrar maskliknande hål i. Änglarna föll mig inte alls på läppen. Antingen så upplevdes de väldigt flickiga eller religiösa. Inte min stil alls. Men några av hästarna, framförallt de svarta utan en massa hål, gillade jag på något vis.

Jag lämnade ändå ganska snabb mannen med fäbless för änglar och hästar och trillade istället in till silversmeden Sören. En mycket trevlig man skulle det visa sig som även undervisar på någon skola jag inte minns namnet på.

Sören Hellqvist som hans fullständiga namn är, om man inte räknar med eventuella mellannamn, verkar ha gått i gång rejält på materialet titan. Han berättade att för honom är processen det viktigaste och inte resultatet. När han väl är färdig med viss formgivning lämnar han snabbt den tillförmån för en ny. Ofta leder en form till en annan.

Bilderna du ser föreställer ringar i titan och silver. Har för mig att det även fanns något guldinslag på någon. Priset ligger på ungefär femtonhundra svenska riksdaler och uppåt. Jag gillade speciellt en ring skarpt, så kanske slår jag till.

söndag 29 november 2009

Vem har bordet?

Tog en sväng upp till Konstepidemin tidigare idag. Fick se en hel del rätt fina grejer, vilket faktiskt överraskade mig något. Öppet hus och julmarknad brukar inte vara synonymt med god konst. Kommer ett par inlägg inom snar framtid. Fick se en lapp som hängde i en typ av passage också. Det känns som Stefan, han som har skrivit lappen, är väldigt angelägen om att få tillbaka sitt bord. Så du som har det, lämna tillbaka det genast är du snäll.

Grattis Cecilia till din nya studio.

Cecilia Nilsson har låtit sin stora dröm gå i uppfyllelse på Sveagatan 12. I den lilla lokalen har hon numera ateljé och eget galleri med sina konstverk. Numera trycker hon mestadels på plexiglas, emaljerade ytor och textil. Just nu jobbar hon med en konceptuell utställning med egna tolkningar av klassiska vinylomslag. Ska bli spännande att se.

Maja Droetto är en konstnär med stor potential.

Faktum med så passerade jag galleriet redan i fredags. Då var det stängt, men genom fönstret fick jag en försmak av vad jag skulle få uppleva dagen efter.

Maja Droetto är från Göteborg och är utbildad till scenograf på Central Saint Martins i London. Nu är hon tillbaka på hemmaplan och ställer ut två installationer på Galleri Box. Utställningen har hon kallat Sketches for a universe.

I det som jag ser som det huvudsakliga verket, har hon låtit rummet få bli ett enda stort kaleidoskop. Och visst känns det som att du kliver in i ett kaotiskt universum. Det är rätt mäktigt faktiskt. Dessutom gillar jag det grafiska intrycket jag får.

Konstverket består av 42 bollar och 177 rör som är fästa i fisketrådar som är spända mot väggar och tak. På golvet är det ett rött kryss. Hittar du exakt rätt vinkel lägger sig bollarna och rören tillrätta i ett kaleidoskopiskt mönster. Det är säkert en mäktig upplevelse för den som lyckas hitta den exakta vinkel, men för mig gillar jag mest kaoset som skapas.

Konstverket på andra våningen kommer inte helt till sin rätt. Jag hade oturen att just under tiden som jag var där, var det under en mindre reparation. (Jag fick förresten för mig att det var konstnärens pappa som var där med skruvmejseln.) Fast jag tror inte att min upplevelse hade förändrats nämnvärt om det varit i perfekt skick. Rummet är för litet för konstverket. Jag skulle velat haft mer rymd kring det. Hade dessutom rummer varit mörkt tror jag också att effekten blivit större. Jag kan se vad hon är ute efter, men konstverket når mig inte.

Nu när jag skulle till att skriva det här inlägget surfade jag in på Maja Droettos hemsida, vilket jag rekommenderar dig att också göra. När jag ser hennes tidigare verk infinner sig en känsla att Sketches for a universe inte tagit henne hela vägen till toppen. Jag hade verkligen velat se några av hennes tidigare verk live.

lördag 28 november 2009

Ett inlägg i sista minuten.

Klockan är tio i tolv och jag inser plötsligt att jag inte gjort ett endaste inlägg denna dag. Det går ju inte för sig. Har suttit med formgivningen av boken "Halländska gårdsbutiker & kaféer" hela dagen, med undantag för en runda i Linné och Haga då jag tittade förbi Cecilias nya studio och sedan även Galleri Box. Inlägg om det senare kommer. Stannade också till på Hemma Hos för två glas rött.

fredag 27 november 2009

Rock Art.

Shit! Det är ju sista helgen för Revolver Art Gallery också! Hur sjutton ska jag hinna med? Här gäller det att prioritera tycks det.

Fredag. Det tackar vi för.

Så var det då åter dags för "Fredagslåten". Aludd befinner sig i Indien så någon punklåt får ni klara er utan den här veckan. Kanske lika gott det. Eftersom jag varit så duktig och arbetat för två så blir jag veckans vinnare! Först ut blir alltså jag. Ett trefaldigt lundensiskt leve för mig! Jag leve! Hurra! Hurra! Hurra!



Näst på tur blir Therese. Hon ska dessutom sätta sig på tåget om en liten liten stund. Vår egen lilla globetrotter.



Tätt följd av ... pam pam pam ... Lucia!



Robban har tagit en välförtjänt ledig dag denna fredag, men sviker ändå inte.



Och byråns verkligt genuine rockare (vid sidan av mig själv då) – Anderz!



Veckans "wild card" är Sven-Eric. Han jobbar ju på den soliga byrån Solberg, så han får vara med av den anledningen. Sedan är han ju DJ så därför får han med hela två låtar den här veckan. Kan tyckas orättvist, men livet är ju inte alltid det. Rättvist menar jag.





Johan är i Danmark så han är ursäktad och Aludd är som sagt i Indien, så han är ursäktad han med. Mia är ledig på fredagar, så hon är alltid ursäktad. Nu saknar vi med andra ord bara låtar från byråns två färskingar. Åsa har fullt upp med att få ordning på en vektorfil som krånglar och Ruth fixar med utskick. Vi får väl se om det ramlar ner några bidrag i inkorgen innan fyra.

Se där ja. Nu kom även Ruth bidrag.



Tätt följd av Åsas.



Så då får jag önska er alla en riktigt trevlig helg.

Fredagslunch i stillhet.

Det blev till att äta lunch ensam idag. Alla jag hörde av mig till stod antingen och köade på en resturang eller hade redan ätit. Men så skönt det var. Köpte med mig en kvällstidning, med som alltid ett bristmässigt innehåll, men vad gör väl det. Det är ju skvallret man vill åt. Och nu sitter jag här, en pasta med enbärskryddad renskav senare och njuter av en dubbel espresso på Bar Piccolino. Och snart är det helg. Första veckan som ensam AD på byrån avklarad med bravur. Två veckor to go.