söndag 20 december 2009

Skytten.

Jag vet inte exakt hur många "nya" wallanderfilmer det gjorts vid det här laget, men jag minns att Krister Henriksson, som spelar Wallander, ställde högre krav för att han skulle fortsätta att göra huvudrollen. Inget mer hafsjobb, bättre dialog och in med Lena Endre i serien. Och de första filmerna blev ett lyft. Krister lyfte sin karaktär och Lena tillförde filmerna en dimension. Dialogen blev vassare. Sverre och Ninas insatser var förvisso ojämna, men deras karaktärer hade potential kändes det som.

Men, tyvärr. Nu infriades inte mina förväntningar. Istället för en positiv utveckling blir filmerna bara sämre och sämre. Senaste Skytten är ett skämt. Filmens röda tråd är relationen mellan far och son. Skytten hämnas förlusten av sin far. Sverrirs karaktär Pontus får oväntat besök av sin far som svikit honom. Med sig har han Pontus egen son som han vägrar att kännas vid. "Vad är detta? Det här manuset är sämre än Trettonde krigaren", hade fassan säkert sagt.

Och vad är det här med att plocka in en komiker i tid och otid svenska polisserier? I serien om Johan Falk är det Mikael Torving som skämmer ut sig och i Skytten spelar Özz Nujen gangster. Förvisso helt godkänt, men varför? Är Sverige verkligen så fattigt på nya talangfulla skådisar?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar