måndag 1 mars 2010

Snark.

Fassan Artisten ligger numera på is på obestämd framtid.

fredag 26 februari 2010

Kanske de sista fredagslåtarna någonsin.

Så var det då dags. Mitt sista inlägg på obestämd framtid. På den här bloggen åtminstone. Och eftersom jag håller mitt ord så är det Fredagslåten som får avsluta denna relativt korta era. Härmed önskar jag eder alla en fröjdefull fredag.

Först ut blir Aludd:



Johan:



Åsa:



Mia:



Therese:



Ruth:



Robban:



Anderz:



Slutligen jag själv. Tack fassan. Tack bloggen. Vi kanske ses igen.

måndag 22 februari 2010

Tack.

Fredagen den 19 juni 2009 gjorde jag det allra första inlägget på bloggen Fassan Artisten. Jag hade under våren grunnat på vilken inriktning jag skulle kunna tänkas ha på en blogg och just den här dagen slog det mig. Jag skulle skriva om fassan. Det skulle bli en blogg till minne av honom.



Med stor lust och massor av energi satte jag igång. Jag hade sedan tidigare skapat en portfolioblogg med Bloggers verktyg och erfarenheten från den gången gjorde att jag ganska snabbt hade skapat mig en ren och enkel form för bloggen om fassan. Den här gången såg jag till och med till att lägga ner lite tid på ett personligt blogghuvud. Ganska sent på kvällen, närmare bestämt klockan 21.25, gjorde jag således det första inlägget med rubriken: "Jag sätter inte min fot norr om Hässleholms Stadshotell, det ska du ha jävligt klart för dig."

Tre inlägg blev det sammanlagt den kvällen. Jag somnade nöjd och belåten vad jag minns.

Nästa dag ägnade jag större delen åt att bläddra i gamla album och läsa tidningsklipp, letandes efter stoff till nya blogginlägg. Jag fotograferade och skrev. Allt med en stark koppling till fassan. Och hela 46 inlägg blev det under juni månad. Så här i efterhand hade det kanske varit smartare att sprida ut publicerandet något och inte bränna allt krut på en och samma gång, men det är också så typiskt mig.

Jag fortsatte göra inlägg i juli. Breddade mig något genom ett inlägg tillägnat farfar. Kände väl att jag kunde sträcka mig så lång i min ambition att hålla en stringent linje. Men så hände något som fick mig att tappa konceptet fullständigt. Söndagen den 5 juni var jag och åt på Red Lion vid Mariaplan. Du kan själv läsa vad som hände genom att klicka här. Efter den här händelsen försvann all form av tydlighet beträffande bloggens inriktning. Plötsligt skrev jag om en det ena, än det andra. I och för sig till glädje för en del verkade det som för inte sällan kom någon fram och berättade hur mycket han eller hon uppskattade mina små betraktelser.

Det som nu har inträffat är att jag tappat lusten något. Tycker helt enkelt inte att det är så kul att skriva på bloggen längre. Och resultatet är otvetydigt. Bloggen har tappat i kvalitet. Så därför. Jag lägger från och med fredag bloggen på is. Jag kommer inte plocka bort den, men du kan sluta förvänta dig fler inlägg på ett tag. Fredagslåtarna blir mitt sista inlägg här på obestämd framtid.

Tack alla som följt bloggen eller läst ett enstaka inlägg under den här tiden. Tack.

fredag 19 februari 2010

Fredag igen.

Det är trevligt att Fredagslåten blivit likt en institution här på byrån. Självklart publicerar jag även Therese och Robbans val.

Först ut bli Therese:



Och Robban:



Sedan kom Håkan med en bonusfilm:



God Jul!

Friday on my mind.

Idag är det fredag. Tydligen är det även sportlov. Det märks här på byrån. Fem tappra själar, varav en är praktikant, sliter när övriga semestrar. Det firar vi med att det endast är vi fem som får sin fredagslåt publicerad och med att dricka upp alla öl som ligger på kylning. Vi kommer bli märkbart berusade, men det är bara att köpa läget.

Jag själv blir först ut.



Dessutom är Håkans val 7 minuter och 26 sekunder.



Och Nusses val är inte mindre än 8 minuter och 14 sekunder lång.



Så var det Lucias val.



Åsa imponerar med sina låtval. Jag som inte trodde hon var ett dyft musikintresserad.



Trevlig helg! Även ni som har sportlov!

Följetongen: Fan jag glömde min vattenflaska på gymmet igår. Del 4.

Fredagen kunde inte börjat bättre. Hela två kvarglömda vattenflaskor på hyllan.

onsdag 17 februari 2010

Attributmakare.

Jag har blivit bekant med en ny titel som låter så fint. Attributmakare. Jag känner mig lite dum att jag inte var bekant med ordet tidigare. En sån som jag borde ju det. Kulturkonsument som jag är. Men så kan det vara ibland. Och nu vet jag ju. Att det inte är en rekvisitör jag letar efter i Stockholmsområdet, det är en attributmakare. Så om någon känner någon sådan är det bara att höra av sig. Vad jag ska med attributmakaren till? Vad kan man inte göra med en sådan?

söndag 14 februari 2010

Västtrafiks förare är några jävla idioter!

Det är lika bra att jag varnar er. Det här inlägget är varken snällt eller trevligt. Det kommer till för att jag behöver avreagera mig. På den jävla idioten som körde 3:ans spårvagn denna tidiga och synnerligen vrålkalla söndagsmorgon cirka tio minuter över tre. Jag stod på hållplatsen vid Vasaplatsen, skulle bara säga hejdå till en vän, men du stängde och låste dörren mitt framför snoken på mig. Jag har bara att säga till dig att du drar ner Västtrafiks varumärke i skiten och du är en stor jävla idiot! Fy fan vad lågt gjort! Skrivet från min IPhone.

fredag 12 februari 2010

Grattis Anderz! Här kommer fredagslåtarna som en hyllning till dig!

Den här veckan hyllar vi Anderz som fyller 50 år idag!

Ruths hyllning:



Thereses hyllning:



Johans hyllning:



Min hyllning:



Aludds hyllning:



Nusses hyllning:



Robbans hyllning:



Lucias hyllning:



Åsas hyllning:



Mia hyllar så klart också!

Ett trefaldigt lundensiskt leve för Anderz! Han leve! Hurra! Hurra! Hurra!

Två i Skottfint gav mig oväntat besök på gymmet den här morgonen.

Jag fick oväntat besök på gymmet i morse. Skottfints två nyckelspelare har tydligen beslutat sig för att komma i form inför fotbollspremiären. Eller som de själva uttryckte det, "vi laddar inför OS". Kanske några veckor för sent med tanke på att det sätter igång idag. Eller kanske var det sommar-OS i London 2012 de syftade på.

I följetongen "Fan jag glömde min vattenflaska på gymmet igår" kan jag härmed presentera både gårdagens hjärnsläpp och morgonens.

Gårdagen glömda vattenflaska:


Morgonens glömda flasor:


Det blev 30 minuters cross trainer och 2000 meter rodd den här morgonen, följt av en ryggövning 2 x 25 och en bröstövning 3 x 15. Det var väl det. Lite sliten så här på fredagen.

söndag 7 februari 2010

Heja Abbe! Heja fassan Gunnar!

Vilken fantastiskt fin blogg han skriver den där Gunnar på Goss. Om sin son Abbe. Som verkligen verkar vara världens coolaste kille.

Heja Abbe är en blogg som träffar rakt in i hjärtat, den är tydlig med varför den finns till, snygg och enkel design med fina bilder. Inte konstigt den nyligen fick Stora Bloggpriset. Om du ännu inte besökt bloggen Heja Abbe så gör det för guds skull.

Grattis fassan Gunnar till det välförtjänta priset!

Everything is Borrowed.

Jag hade den så väl planerad tyckte jag, dagen, men den blev inte alls som jag tänkt mig. i princip allting sprack. Det enda som blev ungefär som min tilltänkta plan var att jag smet inom Erik Berglins vernissage Everything Is Borrowed, som han under de närmsta veckorna ställer ut på Chalmersgatan 4 i en lokal i anslutning till Högskolan För Fotografi.

Utställningen bygger på hans besatthet av bilder i allmänhet och bilden i synnerhet. Under flera år har han samlat på sig ett gigantiskt bibliotek av bilder som han hittat upp på nätet. Många gånger har han sökt efter en typ av bild och av en slump stött på en annan, som istället fångat hans uppmärksamhet, laddat hem och nu lånat. Everything Is Borrowed är med andra ord en titel i tiden. Kanske mer aktuell än någonsin.



För något år sedan besökte Erik en utställning i Berlin, med en konstnär som heter Mike. Från utställningen snodde han med sig en DVD av ett videokonstverk. Konstverket finns med som en del av Eriks egen utställning, tillsammans med ett brev som han med DVD:n ämnar skicka till Mike, med en ursäkt och förklaring till varför han "lånat" hans konstverk. Det ska bli kul att höra vad han får för reaktion.



Med tanke på vad jag senare på eftermiddagen fick uppleva har Eriks utställning fått mig att fundera både en och två gånger kring vem som har rätten till att äga vad.

fredag 5 februari 2010

R.

Sitter i mitten, väntar på R. Det är en film.

Fredag! Ny lokal och filmfestival!

Idag är det fredag och det finns mycket att fira. Våra nya lokaler till exempel. Sunny side up har nämligen bytt upp sig två våningar. Från tionde till tolfte våningen. Sedan finns det dessutom stora möjligheter att träffa på Amanda Ooms, som nu anlänt till Göteborgs Internationella Filmfestival. Vi ses i vimlet.



Först ut denna fredag blir jag själv.



Johan blev näst på tur.



Aludd vill helt tydligt inte hamna i Andreas Kouthoofds kalender på Facebook. Ni som sett klippet vet vad jag talar om. Han sitter fortfarande här bredvid mig och skakar av ilska.



Robban verkar att trivas i sitt VD-rum. Där kan han vara sig själv för en stund.



Vi bryter in med ett wild card, Sven-Eric.



Mia bjuder på romantik. (Enligt henne själv.)



Lucia bjuder på solsken.



Ruth proklamerar kärlekens budskap. Fast omvänt.



Slutligen lilla Åsa, som från och med idag inte är vegetarian längre. Grattis Åsa!



Vi avslutar med en liten hälsning. Från Aludd till Andreas. Trevlig helg! Eller?

torsdag 4 februari 2010

I This is England var där vi såg honom första gången.

"Hej och välkomna till Göteborgs internationella filmfestival och Handels. Vi ska nu se The Scouting Book for Boys. Längst bak sitter det en funktionär om ni skulle behöva hjälp under filmen. Det är en oerhört laddad scen i slutet av filmen och under förra visningen var det en person som svimmade." Det blev plötsligt tyst i aulan. Några nervösa skratt bröt tystnaden. Folk vände sig om och såg på varandra. Skakade lite nervöst på huvudet. Vad var det för film vi hamnat på egentligen?

Jag tror inte det fanns någon i aulan som inte under hela filmen satt och väntade på den där scenen. Och när den kom, i slutet av filmen precis som meddelats undrade vi alla om det var den scenen hon menade eller om det skulle komma en ännu värre scen. Det gjorde det inte, men visst var det en otäck scen.

Följetongen: Fan jag glömde min vattenflaska på gymmet igår. Del 3.

Jag kan härmed glädja alla nyfikna att gårdagens lilla missöde med pennan den här morgonen ersattes av en styck kvarglömd vattenflaska tillsammans med en styck kvarglömd shampooflaska. Det var väl kul.

onsdag 3 februari 2010

Brothers.

Jag stötte på Andreas på vägen hem från filmen. Jag hade just sett Brothers på Draken och hade inte kommit så långt på min väg mot hållplatsen. Jag fick, efter att högt ropat hans namn, springa i fatt honom, de blott meterna det rörde sig om. Hans fokus var tveklöst festivaltältet. "Har du sett den danska Brothers", sa han efter att jag berättat vilken film jag sett. "Nä", svarade jag, "jag visste inte att det var gjord en tidigare dansk film på samma manus". "Den är riktigt bra", svarade han. "Den här var bra men väldigt amerikansk", sa jag, "fast producenten (korrat efter påpekande) är isländsk". " Jag vet", sa Andreas.

Vi tog en öl i tältet. Andreas pröjsade. Sedan tog jag vagnen hem.

Följetongen: Fan jag glömde min vattenflaska på gymmet igår. Del 2.

Det är inte bara syrran som är nyfiken på hur det ska gå med vattenflaskorna på gymmet. Jag kan förstå det. Känner själv spänningen komma krypande. Jag har ju inte kunnat fortsätta följetongen förrän nu, med tanke på svullna mandlar och täppt näsa under ett antal dagar, men nu kan jag äntligen stilla er nyfikenhet. Fast det var ju inte en kvarglömd vattenflaska som stod där den här morgonen, utan där låg istället en mesig kulspetspenna. Dessvärre finns det inte mycket jag kan göra åt saken.

tisdag 2 februari 2010

Tveklöst en av festivalens bästa filmer.

Det är något magiskt med Handels för mig. Under filmfestivalen alltså. Det är i aulan på Handels som jag varje år ser den bästa filmen för festivalen. För något år sedan var det Falafel. Sedan var det Adam And Paul. Och nu har jag gjort det igen. Det här året heter filmen A Matter Of Size. Se den. Se den. Se den.

Tjejer.

Nu blir jag så där trött igen. Den här gången på Knape, simhopparen. Jag väljer medvetet att inte skriva simhopperskan. Jag såg slutet på Mästarnas Mästare. Förövrigt ett strålande exempel på när SVT är som bäst. Nöje kryddat med innehåll. För er som inte sett det tävlar föredettingar inom idrotten, före detta svenska elitidrottare alltså, mot varandra i olika grenar. Män och kvinnor på lika vilkor. Vissa i bättre form än andra. Brolin, till exempel, såg inte ut att vara i särskilt god kondition, men han har verkligen överraskat. Och det har också blivit olika segrare i nästan alla grenar. Vissa gillar vatten, andra inte. Vissa har bättre bollsinne än andra. Någon större vinnarskalle. Och det är inte alls så att grabbarna dominerat och vunnit alla grenar. Inte alls. Det har varit så att säga jämt skägg. Ändå gnälls det. Den här gången speciellt från Knape. Som åkte ut den här omgången. Och varför gnäller hon? Jo för att den som ligger sist efter programmets olika grenar hamnar i duell med en av honom vald utmanare. Och jag säger honom, för efter samtliga tre avsnitt har en kille legat sist och valt en tjej. Och nu tycker Knape att det är fegt. Men va fan, de tävlar ju på samma vilkor. Och grenen de tävlar i är snabbhet, de ska fånga ett svärd som faller. Och varför i hela världen skulle en kille vara snabbare än en tjej? Men Knape hon gnäller och övriga kvinliga före detta elitidrottare gaddar nu ihop sig mot killarna. Jag blir så trött. Så trött. Så trött.

Göteborgs bästa lunchställe som serverar svensk husmanskost är ...

Det var ett tag sedan jag gjorde ett inlägg. Jag är fullständigt medveten om det. Och det är kul att så många saknar mina blogginlägg. (Ja ja, ni är många som tycker det är förbaskat skönt att slippa att det plingar till i Iphonen eller på Facebook också.) Oavsett vilket så är anledning att jag helt enkelt fått fokus på annat än att göra blogginlägg just nu, men det kommer säkert ändra sig.

Jag åt lunch På Hörnet idag. Stekt fläsk med löksås. Riktigt bra. Dock inte alls i nivå med Sandberg Månsson som är i en klass för sig när det kommer till svensk husmanskost. Hörnets personal däremot är fantastisk. Två söta servitriser som alltid möter dig med ett genuint leende. Du känner dig som den viktigaste lunchgästen för dagen. Där slår de till och med Pia på Sandberg Månsson på fingrarna. Ett annat hyfsat bra lunchställe när det kommer till svensk husmanskost är Aguarelle på Rosenlundsgatan. Trots bambakänslan och högljudd lokal.

Alltså. Göteborgs bästa lunchställen som serverar svensk husmanskost är just nu:

1) Sandberg Månsson *****
2) På Hörnet ****
3) Aquarelle ***
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Passa dig för Gamle Port.

fredag 29 januari 2010

Filmfestivalen sätter självfallet sin prägel på Fredagslåten.

Idag sätter Göteborgs Filmfestival igång! Yippie-ki-yay! Själv jobbar jag hemifrån idag. Något svullna mandlar och en lite täppt näsa vittnar om en antågande förkylning. Denna måste motas i grind till varje pris! Ikväll är det ju premiärfilm, cocktail (vilket förövrigt är en usel film från slutet av åttiotalet som alla säkert vet) och premiärfest! Vi ses ikväll Pelle, jag kommer vara där, förhoppningsvis pigg och kry!

Men först är det som seden kräver dags för Fredagslåten. Denna vecka med en liten twist. Vi på solsidan bjuder idag på soundtracks från olika filmer.

Och först ut är Robban (även om Nusse trodde han skulle vara först). Med ett soundtrack från filmen Hair.



Inte heller tvåa blev du Nusse. Lucia var snabb den här dagen. Riktigt snabb. Det blir 80-talsklassikern Danger Zone från filmen Top Gun:



Nusse, nu är det äntligen din tur. Öppningstemat från Open Range, en av världens bästa westerns med bl a Robert Duvall och Kevin Costner. Musiken är skriven av Michael Kamen, som bl a skrivit filmmusiken till Robin Hood, De Tre Musketörerna, Band of Brothers, Die Hard-filmerna, X-men, Dödligt Vapen-filmerna, Highlander, The Wall, Brazil, Järnjätten, 48 timmar och många andra.



Aludd. The End. Apocalypse Now.



Therese kör svenskt. Hon är en fin människa. Jumper, med Tapetklister, men vilken film är den med i? Dagens fråga.



Johan skriver "Episk film om en av de största ever". "Keys To Your Heart" från filmen "Joe Strummer - The future is yet unwritten".



Så var det då sjuklingens tur, det vill säga min. Det får bli lite nostalgi för min del. Mother Love Bone med Chloe Dancer/Crown of Thorns från filmen Singles.



Eftersom det är min blogg kan jag göra lite som jag vill. Här kommer samma låt, fast live. (Nej, ni behöver inte spela den här versionen också nu när jag inte är på kontoret idag.)



Så var det då Anderz tur. Han skriver själv i mejlet till mig: Nu tror du kanske att jag kommer att välja någonting ur filmen Hair. Det kunde jag gjort men så blir det inte. Istället vill jag skrika ut till alla att se irländska filmen Once. Låten Falling Slowly från den filmen vann en Oscar för bästa filmmusik 2008! Men det är inte den låten jag valt. Istället vill fronta med min son Anton när han tolkar en annan låt från samma film. Låten heter Say It To Me Now. Sång och gitarr: Anton Andersson.



Så här fem i tolv fick jag in bidrag från Ruth och Åsa också. Låt oss börja med Ruths val. Hon skriver så här i mejlet: Här är Paulo Contes "Sparring Partner" från den franska filmen 5x2 - mitt bidrag till fredagslåten.



Och slutligen Åsa som skriver: Hej där hemma! Här kommer mitt bidrag till filmtema-fredagslåt:"Down to the river to pray" från filmen O brother, where art thou?



Trevlig filmfestivalhelg!

tisdag 26 januari 2010

Fan jag glömde min vattenflaska på gymmet igår.

Nu så här någon vecka efter att jag tagit död på Kisen och Kepsen har jag drabbats av dåligt samvete till er som jag har förstått saknar dem. En liten gnutta dåligt samvete, inte mer. Jag vill ändå gottgöra er på något vis och lugna med att berätta att jag kommer fortsätta med inlägg rörande mina små betraktelser från det vi i dagligt tal kallar "gymmet". För er som regelbundet besöker ett finns säkert en viss mån av igenkänning. Till er som aldrig besökt ett gym vill jag säga: jag vet att tröskeln är hög, det är inte farligt och långt ifrån alla är vältränade. Så ja, nu känns det väl mycket bättre?

Härmed inleder jag en ny följetong som jag väljer att kalla "Fan jag glömde min vattenflaska på gymmet igår". Det är nämligen så att varje morgon så står det minst en vattenflaska på den där hyllan. Det är ett undantag om det inte gör det. Troligtvis är det städaren som ställer dit kvarglömda flaskor som han hittar i omklädningsrummet. Flera gånger har jag tänkt att knäppa av en bild och den här morgonen gjorde jag det. Så varsågod. Kvarglömd flaska nummer ett:

fredag 22 januari 2010

Monday on my mind.

På måndag kommer lönen. Välkommen. Men idag är det fredag. Och är det fredag så är det också tid för fredagslåt. Denna gång utan wild cards. Och vi börjar med Åsas val.



Efter regn kommer solsken. Äh, jag skojade bara. Här är Johans val.



Och efter sol kommer sol. Therese.



Och efter sol kommer Ramones. Aludd.



Och efter Ramones kommer en passning till Sunny side up's nya lokal som vi flyttar in i om inte allt för lång tid. Robbans val.



Och efter Hellman kommer en Hallberg. Mias val alltså.



Och efter Mia kommer Elvis. Fast det är Anderz som valt. Och Costello och inte Presley.



Sedan blir är det dags att kränga på sig teddyn. Eller av. Ruths är det som uppmanar till Hiphop.



Och Lucia bjuder på en klassiker enligt henne själv.



En klassiker från mig med.



Denna vecka avslutar Nusse.



Trevlig helg alla!

Han är rätt bra ändå, den där Schyffert.

Var det någon som såg Landet Brunsås i förrgår? Jag gjorde det inte. Jag vet inte vad det är, men jag blir inte särskilt nyfiken längre när Schyffert är i farten. Även om hans monolog i form av ett försvarstal på China Teatern, som också sändes i SVT, var riktigt bra. Det måste jag medge. Annat var det förr. Med Knesset, Hassan och Whale. Och Killinggänget så klart. På Berns. I manegen med Glenn Killing. På TV med NileCity 105,6 och Percy Tårar. Fyra små filmer. Gunna Rehlin – En liten film om att göra någon illa. Ben & Gunnar – En liten film om manlig vänskap. På sista versen – En liten film om döden. Torsk på Tallinn – En liten film om ensamhet. Och den fantastiska Fyra nyanser av brunt.



Därför blev jag synnerligen överraskad av hans fantastiska stand up på RAW Comedy Club, som sänds på femman. Hans inledning när han skjuter lite från höften och häcklar Härnösand och sedan på ett otroligt raffinerat lyckas väva in det i numret är inget annat än briljant. Jag tillhör väl dom, får jag väl erkänna, som alltid hävdat att Schyffert till största delen levt på att knyta till sig mer begåvade människor och rida på deras talang. Därför vill jag här och nu, den 22 januari 2010, krypa till korset. Henrik Schyffert klarar sig rätt bra på egen hand. Och till er som hävdar motsatsen, gör det bättre själv då.

torsdag 21 januari 2010

Tolv vägar till tältet.

Jag var på KY-akademiens utställning kombinerat med reklamöl på Röhsska i tisdags kväll. Eleverna hade vernissage för utställningen "Tolv vägar till tältet", en samling kampanjidéer för Filmfestivalens festivaltält.



Mycket trevlig tillställning även om jag måste erkänna att jag inte hann se ett enda av bidragen särskilt koncentrerat. Istället blev jag stående någonstans centralt i samlingen, snackades en med den ena, en med den andra. Bland annat en kär vän för er som följt bloggen ett tag.



Efteråt bar det vidare till engelsk pub i Vasastan för ytterligare en bira. Var ändå duktig nog att bege mig hemåt i acceptabel tid. Micke och Nina däremot, fortsatte till Skål. Synnerligen karaktärslöst.

En del reser sig på nio.

Kisen och Kepsen bye bye.

The End.

Ni kan sluta att surfa in på bloggen från och med nu. Här finns inget mer för er att läsa. Alla ni som väntar på nästa inlägg med Kisen och Kepsen. För det blir inget mer inlägg om min kära gymkamrater. Anledningen är att jag numera har någon form av relation till dessa båda grabbar. Sedan ett par veckor så hälsar jag och Kepsen på varandra varje morgon som han är där. Till och med växlar några ord.

Nu i morse var han faktiskt ombytt och klar först av alla. Skälet var enligt honom själv att mobilens klocka gick fel på en halvtimme. Den verkliga orsaken tror jag helt enkelt var att han trodde att gymmet öppnade redan klockan sex. Han ville kunna säga till Kisen att han redan tränat en halvtimme. Sedan när han insåg att dörren var låst tyckte han att det var pinsamt att han haft fel och fabulerade ihop en lite historia om att mobilens klocka av någon outgrundlig anledning var felinställd. Han måste ha missat många viktiga möten den senaste tiden om så verkligen var fallet.

Kisen och jag har varken nickat eller hälsat på varandra tidigare, men när jag lämnade gymmet för en välbehövlig dusch så såg jag till att bryta isen något. Kisen satt och kämpade vid en av maskinerna när jag passerade. I förbifarten gav jag honom en snabb hälsning som han subtilt besvarade. Jag tror faktiskt det räcker för att vi ska nicka åt varandra nästa gång vi ses.

Så min vänner. Den magiska förtrollningen är bruten. Kisen och Kepsen är inte längre ett par okända karaktärer för mig. Därmed är bloggsagan Kisen och Kepsen över. Jag tippar på att jag härmed kommer att tappa hälften av mina besökare.

måndag 18 januari 2010

Mackedonalds anställda använder sig av det sociala mediet Facebook. No shit.

Jag såg en notis på text-tv om en tjej som fått sparken från McDonalds för att hon på Facebook skrev att hon tyckte jobbet sög fett och att McDonalds var ett skitföretag. Inte så smart gjort av den tjejen kanske, men inte heller särskilt strategiskt av McDonalds. Enligt chefen var hon duktig och gjorde sitt jobb och att den den enda orsaken till att hon fick kicken var för att hon skrivit skit på fejan.Tänk vilken chans de hade. Mackedonalds. Istället för att agera den stora stygga varg som de flesta anser dem vara och ge flickstackarn sparken, kunde de ha visat en annan, mer tolerant sida. De kunde givit henne en tillsägelse, konfronterat det verkliga problemet och de hade inte bara fått sin mest lojala medarbetare, de hade dessutom gått ut som vinnare i dialogen. Men de gör självfallet precis tvärt om. Lyssnar inte. Vägrar att förstå. Oss är det inget fel på. Utövar sin makt mot den lilla människan. Vem tror de svenska folket tar parti för? Dumskallar.

Utropstecken.

Jodå, KG och alla ni andra, även Nusselino var med på lunchen och han gick exakt samma öde tillmötes som jag själv. Jag tror även Nusse passar sig för Gamle Ports lunch en lång tid framöver. Jag skulle råda alla er andra att göra det samma. Punkt.

Kniven mot strupen Gamle Port.

Jag vill börja med att be om ursäkt. Först och främst till Aludd och Anderz som jag tvingade med till Gamle Port på lunchen och som artigt åt av maten som serverades. Sedan till servitriserna som båda var lyhörda och serviceinriktade. Jag värderade på vägen tillbaka om jag skulle göra ett inlägg om den katastrofala lunchen som serverades idag eller om jag skulle låta det bero. Gamle Port är ju dessutom ett gaistillhåll och ett sådant place vill man ju inte snacka ner i onödan. Fast jag insåg när jag satte nyckeln i låset att jag inte kunde hålla tillbaka kritiken. Maten var faktiskt rent av hälsovådlig.

För drygt ett år sedan åt vi ofta lunch på Gamle Port. Då var det riktigt bra. Bra kött. Bra fisk. Generöst salladsbord och soppa till den som ville ha. Stället kryddades med en glad servitris, alltid med ett leende på läpparna, lite rund om baken, med ett vackert dekolletage och med ett minne som en häst. Det räckte att vi visade oss på andra våningen så stod colan snart framdukad på bordet. Ni som känner Aludd vet att han gärna dricker en cola till lunchen.

Det kommer dröja länge innan jag vågar mig tillbaka på lunchen. Till att börja med är salladsbuffén inte alls som den varit. Det skulle förvåna mig om gubbröran, senapssillen, och pastagojset inte åker fram och tillbaka lunch efter lunch. Soppan bestod av allt möjligt knas, mestadels fiskrens och gamla räkor.

Aludd beställde in pasta och Anderz köttet. Jag valde laxen. En lax som när den kom in var i princip helt rå. Jag tog någon tugga och kände hur det vände sig i magen. Fy fan. Jag lyckades efter några vinkande försök att få kontakt med en av servitriserna som genast bad om ursäkt och erbjöd mig en ny lax. Jag tackade för erbjudandet, men frågade om det var okej att byta till pastan. Min aptit på fisk var som bortblåst. Det var inga problem. Efter fem minuter stod en ny tallrik framför mig. Denna gången djup, med en geggig röra bestående av sönderkokt pasta, tomatsås som mer liknande barnpuré och några mjuka köttbitar. Jag skar en av köttbitarna på mitten bara för att konstatera att den också var helt röd.

Vi det här laget hade jag tappat matlusten helt. Den andra servitrisen kom fram och väldigt ångerfullt bad hon så väldigt mycket om ursäkt. Hon erbjöd mig att ta mer av salladsbuffén och naturligtvis behövde jag inte betala. Jag sa tack, men nej tack. Jag hade redan börjat se fram emot en burgare på vägen tillbaka till kontoret.



Gamle Port, det är hög tid att ta er i kragen.

Finsöndag på Galleri Thomassen.

Det var när jag kom ut på Landala Torg efter squashen som jag kom på att jag faktiskt inte var särskilt långt från Galleri Thomassen, och att jag därför kunde ta tillfället i akt att smita förbi och hämta upp min tavla, som enligt Paul nu var inramad och klar. Egentligen hade jag tänkt att vänta tills nästa månads lön, men va sjutton, när jag nu ändå var i området. Och det var inte heller några större pengar som jag skulle punga ut med. Det var ett relativt litet blad av Jacob Dahlgren och jag tippade på max en femhundring i ramkostnad. Jag vill samtidigt här och nu rekommendera er att gå till Thomassen på Götabergsgatan när ni ska rama in ett konstverk. Det blir alltid bra och han är väldigt prisvärd.



Just nu pågår en samlingsutställning. Paul ställer ut ett urval av konstnärer som deltog på Liljevalchs vårsalong förra året. Inte alls dumt. Väldigt varierat. Något för alla. Silikon, foto, kollage, blyerts, olja med mera. Klart värt ett besök. Vilka konstnärerna är? Tja, vad sägs om Michael Johansson, Anneli Kuisma, Victoria Andersson, Emanuel Röhss, Roland Persson, Magnus Svensson, Magnus Alexandersson, Anna-Lena Lundqvist, Martin Solymar och Tomas Gilljam. Googla och kolla in.



Det verkar som att det går en trend i att brodera konstverk just nu. Jag var uppe på konstmuseet och såg ett par stora finfina verk av Jörgen Svensson. Brodyr på duk. På Thomassen ställer Victoria Andersson ut ett mindre broderat verk, men inte är det sämre för det.



Martin Solymar representerar med dessa fantastiska serigrafier på en upplaga av cirka 20 exemplar och under namnet G.S.I som är en förkortning av Global Sexual Intelligence. Exlusive ram är priset endast 3.500 pix. Det blir allt till att ta en sväng förbi snart igen för min del.

fredag 15 januari 2010

Fredagslåten!

Ja så var det då fredag igen. Och på den soliga byrån Sunny side up har vi som tradition att välja varsin låt för att dansa, sjunga, joddla in fredagen. Förutom dessa små upptåg så publicerar jag alla låtval här på bloggen. Vilket visat sig vara väldigt uppskattat, inte bara för oss på byrån. Varje vecka får jag mejl och publiceringar på min facebooksida från folk som vill bidra med sitt val. Ibland väljer jag också att gå dem till mötes och publicera även deras val. Generositet är livets dygd. Denna vecka gör jag två personer lyckliga. Frida och Sven-Erik.

Men först ut blir Robban som just nu befinner sig i Frankfurt på mässa. Vi har fått besked om att det gått ruskigt bra.



Näst på tur har vi Johan som sin vana trogen kör rak och skitig rock'n'roll!



Formgivar-Åsas val är alltid spännande. Mest för att jag inte har någon riktig koll på hennes musiksmak. Åsa är uppfödd enbart på vegetarisk föda och det sätter ju sina spår. Jag skulle bli förvånad om Åsa valt WASP och "Fuck like a beast" till exempel.



Ruth är numera snabb att välja fredagslåt. Hon har dessutom blivit tvingad till att gå med i Facebook. Det sätter sina spår att jobba här på byrån.



Aludd hade egentligen ett helt annat val, men den filen gick inte att bädda in. Vissa filmer är ju som bekant låsta för inbäddning. Så det fick bli den här istället.



Anderz kom in med ett lite oväntat val. (För att vara Anderz.) Det blir nog en lugn helg för min långhåriga kollega.



Så var det då mitt val. Jag riktar in mig på en lugn helg jag med så jag går i Anderz fotspår.



Jan "Nusse" Dahlins val. Vet ni varför Nusse kallas just för Nusse? Jo så här ligger det till. När lille Jan var liten grabb gillade han inte sitt namn, så han hittade helt enkelt på ett nytt. Han var påhittig redan på den tiden.



Therese är nyligen hemkommen från down under. Kan det möjligen vara så att det präglat hennes låtval? Det visar sig nu.



Den här veckan presenterar jag alltså en ny fredagsgäst i form av Frida, som du allt som oftast finner bakom baren på Hemma Hos i Haga där hon serverar öl, vin och smårätter. Om du inte redan besökt denna trevliga kvarterskrog så gör det.



Som fredagsgäst nummer två har vi Sven-Erik som driver klubb på Ritz på kvällarna och jobbar på Solberg på dagarna. En dubbelarbetare med andra ord. Har du inte besökt Klubb Indiean på Ritz så gör det.

Inte som andra morgnar.

Fast nu är det så att jag inte tränade i morse. Sedvanligt ställde jag annars väckningen på halv sex, men när klockan ringde kände jag att kroppen behövde vila. Jag ska ju faktiskt daska till Frida i squash imorgon så det var väl unt att ligga och dra mig i sängen. Det var en stund värd sin vikt i guld faktiskt. Jag satte på radion och låg och halvslumrade till radioröster och musikskval. Väl uppe tog jag en lång varm dusch. Promenaden gick som vanligt genom Slottsskogen, men den här morgonen valde jag Linnégatan framför Övre Husar.



Köpte en Brämhults juice på Seven Eleven och en "ost i ost" på Steinbrenner & Nyberg. Nusse klagade på att det inte fanns någon GP på jobbet idag, men det berodde ju på att jag inte tränat. Jag plockar nämligen alltid med mig GP från Fysiken. Ett bra tips till dig som vill läsa gratis.

Avslutningsvis, på detta ett av många meningslösa inlägg, vill jag förtydliga att jag tränade i går och att Kisen var där utan sin Keps. Det är första gången. Har de kris i sin relation?

onsdag 13 januari 2010

Varning! Passa er för köttfärsen på ICA Toppen på Kungsladugårdsgatan!

Jag har två närbutiker där jag bor. Båda ICA. Det är vad jag har för mig i alla fall. Effkå och Toppen. Jag brukar vanligtvis handla på Effkå. De har öppet till halv elva alla dagar i veckan och sortimentet är välsorterat, eller åtminstone har varit. För den sista tiden har butiken börjat tappa betydligt. Sortimentet av frukt och grönt har blivit sämre. Kött, fågel och fisk likaså. Dessutom har det blivit dyrare att handla där. Ökade priser på i stort sett hela deras utbud. Jag har därför börjat handla mer frekvent på ICA Toppen. Bättre sortiment faktiskt, även om butiken känns trängre och betydligt mer rörig. Men framförallt är nästan alla deras varor billigare. För att ta ett exempel kostar ett paket blandfärs på 300-400 gram ungefär 35 spänn. Motsvarande förpackning på Effkå kostar nästan femtio spänn. Jävligt dyrt. För ett antal dagar sedan var jag på ICA Toppen och handlade bland annat blandfärs. Jag gick raka vägen hem och la förpackningen i kylskåpet. Till middag valde jag en laxkotlett framför köttfärssås.

Två dagar senare tänkte jag att en köttfärssås skulle sitta fint. Det var bara det att blandfärsen till stor del ändrat färg och luktade fruktansvärt illa. Jag kollade in datumet och insåg att den gått över datumet med en dag. Det var bara till att slänga köttfärsen. Jag kände att jag inte orkade ta upp fajten med min närbutik den här kvällen. Men på vägen hem idag slank jag åter in för att handla. Denna gång enbart en lättyoghurt. Jag beslöt mig för att ta upp vad som hade hänt för kassapersonalen.

"Eh, jag köpte en blandfärs för några dagar sedan och det visade sig att den var packad bara en dag innan utgående datum. Och när jag väl skulle tillaga den två dagar efter att jag köpt den var den redan dålig." Säger jag. "Var det blandfärs?" Frågar han. "Ja blandfärs, och ni borde tydligt satt ut att det var kort datum." Svarar jag. "Du vet, de brukar göra så. Du vet det fanns kvar och ja ..." Säger han. "Men det är ju inte bra. Så kan ni inte behandla era kunder." Säger jag. "Men du vet, det fanns kvar ..." Svarar han. "Men ni borde tydligt markerat det korta datumet på förpackningen. Dessutom var den helt oätlig redan dagen efter sista datum." Säger jag. "Det fanns kvar", säger han som en papegoja. "Okej", säger jag som inte orkar käfta längre, "det innebär ju bara att jag aldrig mer kommer köpa köttfärs här", säger jag. "Tack så mycket", svarar han och jag undrar om han är fullständigt pantad i huvudet och lämnar samtidigt butiken.

Dramat på Södra Larmgatan och mästarnas mästare.

"Jaha", for genom mitt huvud. "Mina sista minuter i livet skulle sluta på ett skitigt butiksgolv på Södra Larmgatan. Mitt liv var alltså inte mer värt än så. Fast hade det inte varit för det förbaskade strulet med kostymen hade jag aldrig hamnat i den här situationen." Jag förbannade min snålhet. Tänk att jag inte värderade mitt liv till mer än Fyratusenfemhundraåttionio svenska riksdaler. Det var för patetiskt.

När jag låg där på golvet kastades jag tillbaka till min barndom. Mitt liv gick plötsligt i revy. Jag såg mig själv som liten krabat på somrarna, i Havsbaden, där jag kravlade omkring på gräsmattan. Jag kallades för gnällspiken när jag föddes, för att jag inte hade ett hårstrå på huvudet och skrek hela tiden. Fassans kamrater såg tydligen en liten fotbollsspelare i mig och gav mig således en landslagsdräkt i fotboll. Det blev ju inte mycket med det.

En som däremot lyckades bättre på fotbollsplanen var Tomas Brolin. Jag kollade in "Mästarnas mästare" igår på svt. Och Brolin var ju den klara överraskningen i tävlingarna. Han hävdade sig förvånansvärt bra i både kulstötning och "rusher upp för backe".



Det var ett rätt trevligt program det där och tuppfäktningen mellan Stefan Holm och Patrik Sjöberg var den riktigt stora behållningen. Sjöbergs kommentar efter hans vinst i kulstötningen är obetalbar. "Svårt att vara ödmjuk när man är bäst ... 8-1 står det mellan mig och Holm nu igen ... jag kommer dra ifrån, det kan jag garantera." Det blir nog till att se något avsnitt till. Tisdagar klockan 20.00.

Ja just det. Det där med rånet i Tigerbutiken var bara båg. Jag kände att efter att ha dragit ut på denna meningslösa kostymhistoria så ville jag krydda den lite extra på slutet. Det som verkligen hände var att Mikael, som var väldigt serviceinriktad hela tiden, förde tillbaka pengarna som dragits. Så allt är frid och fröjd.

Kisen och Kepsen är tillbaka.

Ordningen är återställd. Nu kan vi kicka igång 2010 på allvar. Tyvärr har det hänt som inte fick hända. Jag och Kepsen hälsar numera på varandra. Nickar artigt när vi möts. Ibland slänger han ur sig en kommentar som jag måste respondera på. Den här morgonen hade han till på köpet valt ett skåp bredvid mitt, fast på övre raden. "Akta bara så att du inte slår i huvudet", sa han. "Nej, det är ingen fara", slängde jag ur mig lite för snabbt. Samtalet avbröts. Lika bra det. Kisen har jag däremot lyckats behålla distansen till. Inget nickande och inget hejande. Lite fånigt kanske, men det är så det är. Det är rätt intressant det där. Hur en relation till en annan människa plötsligt förändras. Vi kommer säkert hamna där i vår relation en dag. Kisen och jag. Att vi nickar och säger hej. Det kan jag allt bjuda på.

tisdag 12 januari 2010

Kostymdramat blev till ett verkligt drama.

I ögonvrån ser jag en man kliva in genom dörren bakom mig. Han ger mig en lätt knuff i ryggen när han passerar mig, på sin väg in i lokalen och fram till butiksdisken. Min första reaktion är att gå fram till honom och fråga vad fan han sysslar med. Jag var faktiskt före honom i kön. Men sedan noterar jag hans storlek, gör en snabb bedömning om mina chanser vid ett eventuellt handgemäng och låter saken bero. Va fan, så bråttom hade jag inte. Så här i efterhand tackar jag min lyckliga stjärna. Mannen drar nämligen fram en pistol ur jackan och skriker; "Alla ner på golvet, detta är ett rån!"

Cliffhanger. To be continued.

måndag 11 januari 2010

Kostymdramat blev till en söndagspromenad.

Känslan hade varit befogad. Summan var dragen två gånger. Jag stod med kontoutdraget i handen och kände bara trötthet. Var det verkligen upp till mig att reda upp den här oredan? Ja uppenbarligen var det så. Vem annars brydde sig om att jag betalade upp mot tio tusen spänn för än kostym istället för knappt fem? Ingen såklart. Jag kände att det var lika bra att ta tag i det direkt. Och en uppfriskande promenad är ju aldrig fel. Sagt och gjort. Jag styrde stegen mot Södra Larmgatan 22.

Det var söndag, men jag räknade kallt med att butiken skulle ha söndagsöppet. Det pågick ju ändå mellandagsrea i sta´n. Mitt antagande var också riktigt. Fyrtiofem minuter senare tog jag klivet in i butiken. Blev stående innanför dörren och såg mig runt efter Mikael som betjänat mig under resan. Han syntes inte till någonstans.

Cliffhanger. To be continued.

Vinter.

Min mamma kan bekräfta att jag aldrig gillat vintern. Jag har aldrig tyckt det varit roligt att åka skidor, varken utför eller på längden, än mindre trä på mig ett par lånade grillor. Jag avskydde när det var friluftsdag i skolan och jag tvingades att packa ner en termos med varm choklad, färdigbredda mackor i folie, pannkakor och en frukt eller två. En banan och en apelsin. Och skalet på apelsinen var alltid lika svårt att skala bort och det droppade apelsinsaft på termobyxorna och fingrarna blev alldeles kladdiga och frusna. Jag frös enormt mycket om både fingrar och tår som barn.

Men nu är jag vuxen (eller åtminstone inte barn längre) och jag måste tillstå att vi har en fantastiskt fin vinter i vårt avlånga land. Tänk att få uppleva en vinter i Göteborg utan enbart regn och snöblask.



I lördags tog jag en promenad genom Slottsskogen och upp till botaniska trädgården. Jag pulsade genom ett snöfyllt landskap hela vägen upp till utsiktsberget. Sagolikt vackert måste jag säga. Det var mycket folk i rörelse på de större och upptrampade gångstigarna, men jag valde att följa en hares eller en vildkanins spår på vägen mot den hägrande toppen. En lång stund stod jag på berget och blickade ut över ett snötäckt Änggården och Linné.





Efteråt gick jag till Konstmuséet och avslutade med en Irish coffée och några glas rött på Barsidan tillsammans med en novellsamling av Jonas Karlsson. Rätt bra faktiskt. Kanske skriver några rader om den i ett kommande inlägg.

Nytt år. Nya vanor.

Jag drar inga förhastade slutsatser. Inte alls. Men varken Kisen eller Kepsen tränade nu på morgonen. Kanske har de beslutat sig för att skjuta fram träningspasset någon timme, vad vet jag. Uppmärksammade nämligen i fredags att den andra parhästen travade in en fyrtiofem minuter senare än den brukade. Det är två polare som Kisen och Kepsen brukar tjata med under gympasset och sedan efteråt förenas alla fyra i bastun. Mys på grabbars vis.

Jag hoppas att Kisen och Kepsen snart är tillbaka. Jag saknar dom faktiskt en smula.

söndag 10 januari 2010

Vargarna tar upp kampen mot sina bödlar.

Ja det är ju inte annat än att man börjar fundera. Kan det verkligen vara en ren tillfällighet det här? I oktober beslöts det i riksdagen om licensjakt på varg. Beslutet innebär att det inte ska finnas fler än 210 vargar i landet. Vid den senaste inventeringen i vintras fanns det mellan 182 och 217 vargar i Sverige och mellan 213-252 i Sverige och Norge. Ett gäng vargar skulle alltså offras.



Det inte den svenska riksdagen hade räknat med var att det finns ytterligare ett antal vargen inom inhägnat område på ett antal djurparker. Vargar som tydligen beslutat sig för att komma till undsättning för sina fria bröder och systrar.

I går morse lyckades en flock på tolv vargar rymma ur sitt hägn på Skånes djurpark. Samtliga blev dessvärre skjutna. Nu väntar jag med spänning på att vargarna från Nordens Ark ska göra en mer lyckad flykt.

lördag 9 januari 2010

Kostymhärvan fortsätter oförtrutet.

Killen i Telefonbankens växel hade sagt att om inte summan var dragen inom en vecka så skulle den återgå till kontot. Jag lät därför dagarna gå. Jag tror det var på söndagen som jag fick för mig att göra ett uttag tillsammans med kontoutdrag. Jag tänkte ta en sen frukost på kafét Marmelad. Vid första anblicken verkade kontot vara okej. Tillräckligt mycket pengar fanns kvar. Ändå fanns osäkerheten där. På kaféet träffade jag på två kära vänner. Ingen av dem är med på Facebook och ingen av dem läser min blogg så det är ingen idé att jag nämner dem vid namn. Men, Pelle, du kan ju berätta för syrran att hon är omnämnd. I alla fall. Jag berättade om händelsen som fortfarande gnagde. På vägen hem tog jag därför svängen förbi automaten igen.

Cliffhanger. To be continued.

Kostymdramat och mannen som heter Mikael.

"Nej banken kunde inte göra något", sa jag och fortsatte, "men om ni bara drar rätt summa så har det ju ingen betydelse". "Vilken bank har du?" Jag märkte att även han tyckte att situationen var prekär. "Swedbank", svarade jag och undrade vad det hade för betydelse. Han nickade till svar. Jag såg på honom och undrade vad som skulle komma härnäst. Killen bakom disken tog fram ett visitkort det stod Tiger på och rafsade hastigt ned sitt namn. "Vi löser detta", sa han. Jag tog emot visitkortet, stoppade det i plånboken och lämnade butiken.

Cliffhanger. To be continued.

fredag 8 januari 2010

Fredag!

Right on spot.

Åsa:



Johan:



Nusse:



Aludd:



Robban:



Lucia:



Jonas:

Aludd, Nusse, Robban och jag.

Fyra glada arbetskamrater begav sig ut för inmundigande av lunch tidigare denna fredag. Ett snabbt beslut togs att ge "På Hörnet" en sista chans. Jag har varit där vid två tillfällen tidigare och kan inte påstå att jag varit särskilt imponerad. Däremot är servitriserna inte bara väldigt söta utan dessutom trevliga och serviceinriktade. Aludd beslöt sig för att dokumentera vår gemensamma lunch via Bambuser.com med publicering rakt ut på Facebook och Twitter. Välkommen 2010.







Kostymdramat fortsätter. Banken kopplas in.

"Jag har pratat med vår betalningstjänst och de lovade att endast dra den ena betalningen", sa killen i butiken. Jag tömde slatten i koppen. "Okej, och vad innebär det? Beloppet är ju redan reserverat för köp", säger jag sen. "Det kanske är lika bra att du ringer din bank och ser till att de bevakar så att inte för mycket pengar dras. Du kan låna min telefon", svarar han. Strul, tänker jag tar upp min IPhone ur fickan. "Du vill inte låna min telefon", sägar butikskillen igen."Nej fan, det är ju inte det som är problemet." Jag går ut ur butiken för att kunna ringa ostört.

Genom nummerupplysningen blir jag kopplad till ett bankkontor i Göteborg, för att genom deras sura växeltelefonist bli vidarekopplad till Telefonbanken. Det var dom som hade hand om sådana här ärenden tydligen. En kille svarar i andra änden och jag berättar hur det låg till. "Nej vi kan inte göra något åt saken", var hans raka besked. Jag blev inte det minsta förvånad.

Cliffhanger. To be continued.

torsdag 7 januari 2010

Kostymdramat.

S:A RESERVERAT BELOPP FÖR UTTAG/KÖP 9.178,00-, stod det på kvittot. "Faaan också, jag visste det" var tanken som for genom mitt huvud. Det var bara till att knalla tillbaka hela vägen till butiken. Lika bra att få det utrett på direkten var min tanke. Annars är det en sådan sak som tenderar att ligga och gnaga.

Kvarten senare stegade jag in genom dörren. Killen som expedierat mig tidigare stod bakom disken. "Det har dragits två gånger" sa jag, "eller det står som reserverat belopp rättare sagt, kolla här". Jag la fram mitt kvitto på disken. "Kortet är nytt, så det är det första köpet jag gör på det här kortet", fortsatte jag.

Killen fattade sig snabbt vid situationen. "Jag fixar det. Vill du ha en espresso medan du väntar?" Jag, som var smått frusen svarade reflexmässigt ja på frågan. "En dubbel?" Replikerade han. "Ja gärna", svarade jag.

Killen kom ut med espresson och gick in i personalrummet för att ringa företaget som hade hand om deras betalningstjänst. Efter fem minuter var han tillbaka. "Det gick inte att föra tillbaka pengarna", sa han.

Cliffhanger. To be continued.

Gitarrer & bas, trummor & hat.

Jag tycker helt enkelt att det är en ruskigt bra låt. Jag får lite tonårsvibbar när jag hör den. Den andas lite Noice. Mina första rockidoler. Och så har den en fruktad titel.

I morgon är en annan dag.

Blodsmak, det är allt jag har att säga. Efter halvtimmespasset på crosstrainern satt jag i säkert tio minuter med huvudet i händerna. Jag blev knappt svettig den här första träningen efter julledighet och mellandagar, men fy fasen vad jobbigt det var.

Jag var min vana trogen först in i omklädningsrummet. Den invandrade gentlemannen som städar tittade frågande på mig. "Nio", sa han på bruten svenska. "Nä halv sju är det väl idag", svarade jag. "Nä, nio", sa han bestämt, "läs lappen på dörren". "Men jag har ju kollat på nätet, det är halv sju idag." Han skakar trotsigt på huvudet och lämnar omklädningsrummet. Antingen för att överbevisa mig, eller göra mig en tjänst och kolla upp hur det verkligen ligger till. Jag beslutar mig ändå för att chansa, trots hans information, och byta om. Efter några minuter kommer han tillbaka. "Ingen lapp", säger han och jag undrar vad det betyder. Öppnar de halv sju eller nio. "Är det någon där nere?" Frågar jag. Han ser på mig med den där tomma blicken. "Nä", svarar han, "ingen".

Minuten senare är jag ombytt och på väg ner. I dörren möter jag killen jag känner igen. Han har den stora bultsaxen i handen. "Godmorgon", säger han. "Godmorgon" svarar jag. I mitt stilla sinne tänker jag att den här första träningen för året ska bara göras.

måndag 4 januari 2010

Kostymhistorien fortsätter.

"Du får sätta i kortet igen. Köpet verkar inte gått igenom", sa kille bakom disken. "Eh jasså, det stod att jag kunde ta kortet", mumlade jag och sätter i kortet igen. Köpet går igenom. "Du kan ju ta det här kvittot också, ifall ifall", sa han och häftade på slippen från det avbrutna köpet. "Gott nytt år!"

Jag önskade honom tillika och lämnade butiken med en smått olustig känsla i kroppen. Bara för någon vecka sedan blev jag bestulen på min plånbok och sedan glömde jag kvar min IPhone hemma när jag samma dag skulle ta tåget till Uppsala. Jag befann mig i en något disträ värld fylld med olyckliga situationer.

Istället för att bege mig raka vägen hem tog jag därför vägen förbi uttagsautomaten vid Järntorget. Jag ville se om det var draget en extra gång på kontot.

Cliffhanger. To be continued.

Så hur gick nu då i den där kostymhärvan?

Efter att ha konstaterat att den klassiska svarta kostymen inte fanns i min storlek, insett att om jag skulle bli ägare av den mörka grå kostymen i något kraftigare tyg var jag tvungen att beställa hem en i min storlek, som skulle ta ett antal veckor in på nya året, och efter att ha gått igenom fyra kavajprovningar och tre byxprovningar i det trånga om klädnings båset, beslöt jag mig slutligen för en hel kostym. Ett alternativ som blommat upp i slutänden var nämligen att köpa en kavaj tillsammans med ett par uddabyxor, men då hade jag å andra sidan inte fullföljt det som jag var där för.

Relativt förvissad om att jag gjort rätt val lät jag killen i butiken ta mått på ärmarna med resultatet "uppläggning två centimeter". Jag beslöt mig också för att lägga ut byxorna marginellt, mest för att ha någon centimeter att gå på vid en bättre middag. "Är det okej att vi gör upp affären idag, så kan du hämta kostymen på onsdag efter klockan fem?" Jag nickade och vi begav oss mot kassan. "Jag bjuder på uppläggningen av ärmarna. Att lägga ut byxorna kostar nittio kronor. Ett ytterst humant pris, eller vad säger du?" Jag nickade och tänkte samtidigt att om han nu bjöd på uppläggningen av ärmarna kunde han väl låtit byxorna åka med på köpet. Men men. "Det blir 4589 kronor tillsammans." Jag stack ner kortet i läsaren med chipet nedåt. Maskinen rasslade till.

Cliffhanger. To be continued.

lördag 2 januari 2010

Sagan om en kostym.

Jag var inne i mer än en handfull klädbutiker innan jag klev in i tigerbutiken, den nyöppnade mitt emot SF-biografen i hörnet vid Saluhallen. Målet var klart och tydligt. En kostym jag verkligen skulle trivas i.

Jag har inte ägt en kostym på flera år. Dessförinnan ägde jag flera stycken. Men för ett antal år sedan gjorde jag mig av med dem. Eller mer korrekt, jag gav bort dem. Fem dugliga kostymer av märket Tiger. Skälet? Ren och skär vänlighet. Jag träffade på en för mig okänd ung dam på Klaras, en krog som tyvärr inte existerar längre. Den unga damen var i vilket fall hemma och hälsade på familjen. Hennes man var kvar i New York. "Jag har lovat min man àtt köpa med mig en tigerkostym", sa hon, "märket finns inte att få tag på i New York".

Jag minns att jag tyckte det var märkligt. I New York kan man väl få tag i precis allt. Inklusive en kostym av märket Tiger. Men hon berättade att Tiger knappt fanns att få tag på någonstans utanför Sverige. I några europeiska länder fanns märket representerat. "Vilken storlek har din man", frågade jag. "Storlek 50", fick jag till svar. "Det måste vara ödet, men jag har fem tigerkostymer i den storleken som du kan få. Jag kan inte ha dem längre sedan jag bantade ner mig en femton kilo ungefär. De är knappt använda." Jag såg hur hon funderade. Menade jag allvar? Vad skulle maken säga om hon kom hem med begagnade kostymer? "Kom förbi imorgon och titta på dem så får du själv avgöra om du vill ha dem eller ej. Jag kan ändå inte använda dem, och jag tänker inte gå upp de där kilona igen. Numera är jag en klockren fyrtioåtta. Fassan brukade alltid hävda att han var en klockren fyrtiosexa. Han gjorde det med en oerhörd stolthet i rösten.

Dagen efter kom hon förbi tillsammans med sin lille son. Med löfte om att jag kunde bo hos dem när jag väl kom till New York så fick hon med sig alla mina kostymer. Och av den anledningen har jag inte ägt en kostym sedan dess.

När jag klev in i tigerbutiken var jag fast övertygad om att jag skulle gå därifrån med deras svarta baskostym eller eventuellt en grå. Det var också det jag sa till killen i butiken. "Vilken storlek har du?" Frågade han. "Jag är en klockren fyrtioåtta", svarade jag. "Okej, bra", sa han och kollade vad han kunde erbjuda mig att prova. "Det är något utplockat, har du provat fyrtiosex?" Jag tänkte på fassan och svarade att den storleken nog var för liten men att jag alltid kunde prova. Jag fick med mig en kavaj till provrummet och konstaterade att den stramade något över axlarna och inte gick att knäppa helt. För övrigt satt den rätt okej. Kom att tänka på den där gången när jag precis gått ner, kanske tio kilo, och köpte en uddakavaj. Den hade inte gått att knäppa vid tillfället, men förövrigt satt den väldigt bra. "Det blir mindre tyg än om du köper storleken större" hade butikssäljaren sagt. Idag sitter den som en smäck.

Jag provade vidare och bestämde mig slutligen för en kostym jag inte alls tänkt mig från början. Mörkt gråblå med struktur i tyget. "Döm den inte på galgen, prova den", sa killen i butiken. "Den får ett helt annat liv på än den vanliga gråa." Han hade rätt.

Cliffhanger. To be continued ...