fredag 31 juli 2009

Hjälp! Jag har ett synnerligen osunt förhållande till svenska polisfilmer.

Jag har en fäbless för svenska polisfilmer. Det är som en last. Jag kan inte förmå mig sluta hyra dem, fast att underhållningen för det mesta är undermålig. Så fort en ny Wallander eller Beck dyker upp på nyhetshyllan är jag där och fingrar. Kollar in omslaget, läser som hastigast på baksidan för att förvissar mig om att jag inte redan sett den. Sätter sedan tillbaka filmen och väljer istället ut en eller två andra filmer i butiken. Tar svängen förbi nyhetshyllan igen, norpar åt mig polisrullen och placerar den underst i högen innan jag går mot kassan.














Jag har just sett klart på Kuriren, ännu en film med Krister Henriksson som Kurt Wallander. Jag såg ett inslag på tv där Krister uttalade sig om de tretton första wallanderfilmerna. Han hade svårt att riktigt kunna stå för dem, vilket jag kan förstå. Om ni lyckats undgå att se Luftslottet med bland andra Regina Lund som en av skådespelarna, så fortsätt med det. Där nådde genren sin absoluta botten.

När så tretton nya filmer spelas in ser Krister Henriksson till att ställa högre krav på regi och på sin egen karaktär. Vi får lära känna Kurt Wallander som privatperson på ett mer djupare plan. Mer tid ägnas åt Kurt Wallander som privatperson. Han har köpt sig ett hus vid havet där vi får se honom ha kräftskiva med kollegorna, påta i växthuset, laga mat tillsammans med Nyberg och ta en strandpromenad med Jussi.

Efter Johanna Sällströms tragiska bortgång har Linda Wallander plockats bort som karaktär. Så även Stefan Lindman som Ola Rapace spelade. Istället har Lena Endre klivit in i rollen som åklagare och Wallanders nya framtida kärlekshistoria. Hon gör rollen med den äran. Och hon växer för varje nya film.













Det märks att Krister Henriksson anstränger sig för att går djupare in i sin karaktär och jag tycker att han lyckas rätt bra dessutom. De tre första filmerna i denna andra omgång filmer är klart mycket bättre än första omgången filmer, med undantag för Innan frosten, Mastermind och Hemligheten som alla tre spelades in för bio.














Kuriren är den tredje filmen av tretton som nu släpps på DVD. Handlingen som den beskrivs på baksidan av DVD-omslaget är som följer:

En motorcyklist hittas mördad och polisen finner ledtrådar som spåras till traktens MC-klubb. Det visar sig att klubben anlitar våghalsiga MC-kurirer för att smuggla narkotika över Öresundsbron. När allt pekar på att offret varit inblandad förstår Kurt Wallander att det finns krafter i samhället som har planer på att ta över narkotikamarknaden i regionen. Det är först när kollegan Isabelle blir brutalt överfallen i sitt hem som han förstår hur långt de är villiga att gå för att uppnå sina mål.













Douglas Johansson är väldigt bra som Martinsson i den här filmen. Trovärdig och spelar inte över. Sverrir Gudnason och Nina Zanjani spelar aspiranter och det lär de fortsätta med i samtliga tretton filmer. Jag har personligen lite svårt för Sverrir, men det handlar mest om att jag för några år sedan snackade med honom i baren på Klaras, en restaurang som tyvärr gått i graven, och att han då var lite väl självupptagen för sitt eget bästa. (Är detta ett mönster gällande mina barsällskap tro? Läs inlägget på bloggen om min kväll med Ingvar Oldsberg i en annan bar i Göteborg.)

Fast det handlar inte enbart om kvällen på Klaras. Sverrir är inte helt trovärdig i rollen som polis, även om han spelar rätt bra. Bär inte upp uniformen tillräckligt, helt enkelt. Nina känns till viss del som en ny Johanna och funkar rätt hyfsat. Min känsla är att hon kommer att växa in i rollen successivt.

Dramat är som dramat är i en wallanderfilm. Denna gång med lite spänning och hyfsad nerv.

video

Betyget för Wallanders Kuriren blir två stycken handklappar.

En listplacering är en listplacering.

Jag vet inte om det här med bloggandet har tagit sig för stora proportioner. Det är självklart att man alltid försöker göra sitt bästa, men var går gränsen? Jag ska erkänna en sak. Det finns nog inte ett enda inlägg jag inte korrigerat på något sätt. Som nu till exempel. Klockan är snart tio i fyra på natten när jag skriver det här inlägget. Det är klart att det inte blir perfekt. Rätt troligt att det blir ett och annat stavfel. Dessutom har jag varit ute och slarvat. Öl på Hemma Hos och sedan fler öl på Björns Bar. Det bjöds på några Fernet dessutom.

När jag för några veckor sedan sparade bloggen på olika portaler kategoriserade jag den under rubriken "personligt". Ett helt självklart val eftersom bloggen är skapad till minne av fassan. Klart personlig.












Bloggtoppen.se

För några veckor sedan hände dock något. Inläggen tog till viss del en annan form. Inläggen blev mer personliga. Oundvikligt säger en del. Medvetet säger jag. Det finns nämligen hur mycket som helst kvar att ösa ur gällande fassans liv. Och jag tänker fortsätta med den typen av inlägg. Däremot kommer de blandas upp med mer personliga reflektioner. Fortfarande är konst och kultur ett givet inslag eller utgångspunkt.












Blogtoplist.se












Toppblogg.se

Ändå. Jag beslöt mig för att kategorisera bloggen under rubriken konst eller kultur istället för personligt. Kan som parentes informera er om att t ex Blondinbellas blogg är kategoriserad under personligt. Resultatet lät inte vänta på sig. Från att bloggen varit helt osynlig på bloggportalerna har den nu seglat upp på synliga placeringar. På Favoritlistan.se ligger min blogg på 3:e plats över mest lästa Foto & Konst bloggar. På Toppblogg.se ligger bloggen på 17:e plats över mest lästa kulturbloggar. På Blogtoplist.se är det en hedrande 30:e plats under kategorin Konst. På Topblogarea.se är det en 10:e plats som gäller. Och på Blogglista.se är placeringen så bra som en 2:a plats. Helt otroligt!












Blogglista.se













BlogTopArea.se


Nu bör väl tilläggas att konst- och kulturkategorierna är rätt smala jämförelsevis med personligtkategorin, men ändå. Det är inte så många som läser kulturbloggar. Men, en listplacering är en listplacering. Och jag hoppas så klart att ni fortsätter att följa min blogg så att jag stiger ännu högre upp på listorna. Det finns en tävlingsmänniska även i mig. Blondinbella, känner du flåset i nacken?












Favoritlistan.se

torsdag 30 juli 2009

En dikt till Ulf.

Ska vi träffas
i en bar
och prata cowboys?

Ja vi träffas
i en bar
men var?

Ska vi säga
vi ses
där vi brukar?

Det är okej
för mej
men när?

Ska vi säga
samma tid
som alltid?

Ja vi träffas
in en bar
och pratar cowboys

Världens bästa sällskap för dig som vill fika ensam.

Det är eftermiddag och du är ledig. Kanske strosar du omkring i Haga eller så flanerar du möjligtvis i Linné. Ibland stannar du till, men väljer sedan att gå vidare. Du letar efter ett lämpligt ställe att slinka in på. En espressobar eller en lagom välfylld uteservering. Du njuter av ditt eget sällskap tillsammans med okända människor, och du vill helst inte stöta på någon som du känner och som vill prata. Du känner för att umgås, men ändå inte.

Det finns en man som i det här läget är det perfekta sällskapet. En riktig hjälte. Han är underhållande utan att för den sakens skull prata om sitt nya jobb, sin ettåriga dotter eller om olycklig kärlek. Alltid på rätt plats i rätt tid. Skulle någon bekant dyka upp, är det bara att skylla på att du är där med honom. "Kul att se dig, men jag är här med Morgan Kane. Vi ses."














Om det är så att du befinner dig i Haga eller Linné får du lätt tag på honom. Kliv in på Serie Hörnan och fråga efter hans namn. 1977 fick du betala ett ordinarie pris på 4.95 (extrapris 2.75) för hans sällskap. Idag, mer än trettio år senare betalar du i princip samma pris. I dagens penningvärde, en struntsumma. Själv betalade jag denna dag en femma. 117 sidor pocket.














Den här eftermiddagen slank jag in på Bar Italia, som ligger på Prinsgatan, i backen på höger sida, om du går i riktning mot Masthuggskyrkan. Jag beställde en Meté-Meté på rekommendation och slog mig ner på en barstol i fönstret. Morgan Kane vid min sida.

För att ni nu ska få en känsla av Morgan Kanes storhet tänker jag ge ett par exempel på stycken hämtade ur Hämndens dag, utgiven i Sverige 1977. Handlingen är som följer; I Sonora fanns en man och en kvinna som aldrig skulle förlåta Morgan Kane för något som hänt sjutton år tidigare. De har nu hunnit i kapp honom och de tänker döda honom. Men inte genast, först ska de förödmjuka honom och njuta av att tiden äntligen var inne för hämndens dag.














Jag citerar en bit in boken; Nu när han sov och ögonen var slutna såg ansiktet ut som en stel kall dödsmask, ett ansikte märkt av rädsla, hat och lidelser – ett kraftfullt ansikte, men också ett härjat ansikte. Månen gled långsamt bakom ett moln. Morgan Kane vände sig i sömnen, och hans hand knöts sakta. Någon hade gått över hans grav.














En del av kapitel 4 utspelar sig på en bordell. Jag citerar; Varje gång Kane närmade sig en bordell i nyktert tillstånd kände han sig inte bara generad utan också en aningen idiotisk. Men nu var han så pass full att han bara kände viss irritation över att behöva vänta i hallen med dess imiterade inredning, nötta tapeter och luggslitna stolar som verkade ha kommit från en snabb dödsboauktion.

– Sir, sa en mager kvinna i fyrtio-femtioårsåldern.
– Ma'am, mumlade Kane och såg på henne under hattbrädet.
– Fem dollar, sir. Tio för hela natten.
Kane nyktrade till för ett ögonblick. Fan, vad priserna hade gått upp.

Senare i samma kapitel; Morgan tog ett språng mot honom, smällde handflatan mot den skägglösa kinden och bröt loss pistolen från mannens hand så att det knakade i fingret i avtryckarbygeln. Kane vände smidigt vapnet och körde de tunga piporna i solar plexus på mannen så att ögonen bulnade ut ur skallen och tungan hängde långt utanför den dreglande munnen.

video

En Meté-Meté på Bar Italia tillsammans med Morgan Kane får fem snabba, odiskutabla handklapp (och två tummar upp av bara farten).

Motivering: En kvällstidning kostar tio spänn, Morgan Kane en femma. Handlingen är tät och lättläst. En Kane-pocket är lagom tunn och ryms i kavajfickan. Finns det någon som kan vara mer lämpad att dela bar med än en sann västernhjälte?

onsdag 29 juli 2009

Blogg-kungen har åter talat.

Det är dags för mig att krypa till kojs. Har stannat upp på tok för länge de senaste kvällarna. Nog för att jag har semester, men för den sakens skulle behöver jag inte hålla hov på natten. Ulf kallar mig numera för blogg-kungen. "Tjena, är det blogg-kungen", svarar han. Han ser ju i mobilen att det är jag som ringer. Pelle gör samma sak. De har kanske snackat ihop sig den där kvällen när jag stannade hemma. Då ett par öl blev en mindre krogrunda. Och kanske är det så, att blogga är mitt kall. Kanske är det dags att satsa på allvar. Lägga all annan karriär på hyllan, skrota det här med reklam och formgivning, verkligen ge det här med bloggandet en rejäl chans. Ehhh ... not.

Som belöning för att ni nu läst ett fullständigt meningslöst inlägg bjuder jag härmed på en riktigt bra låt, av världens bästa Ryan Adams. Jag laddade ner den för några dygn sedan. En sen natt. Tänkte göra ett inlägg, recensera låten och dela ut handklappningar. Men timmen blev för sen och jag för trött. Ni för nöja er med låten den här gången. Det är inte så illa det.

video

Länge leve lågkonjunkturen! (Men måtte det vända snart.)

Somliga går i trasiga skor, säg vad beror det på? Hatten av för Cornelis Vreeswijk. Jag ska inte sko mig på hans texter. Lågkonjunkturen har verkligen drabbat mig och jag tror banne mig det inte bara är av ondo. För ett år sedan hade det här paret Stan Smith hamnat rakt i soptunnan och ersatts med ett par nya. Troligtvis hade jag i samma veva unnat mig en ny Ben Sherman skjorta också. Tejpen, som är fäst på insidan av skon håller med nöd och näppe ihop skinnet, men det funkar tills vidare.














Det är tejp från samma rulle, som håller ihop min plånbok. Utan den röda tejpen skulle kontokort, körkort och medlemskort trilla ur. Lägg märke till klockan. Den är köpt i Rio. Lokalt märke. En skitklocka egentligen, men jag fastnade för den. Jag hann inte mer än komma hem förrän frontglaset ramlade ur. Glaset är numera sönder i hörnen och det trillar in smuts, som får visarna att stanna ibland. Jag använde den bara för någon timme sedan. Jag får kontrollera tiden mellan varven och vrida rätt visarna. Lite opraktiskt, men det funkar.














De här jeansen använde jag senast igår. Jag har två par som är köpta samtidigt. Båda från Acne. Det är hål på knäna på det andra paret med. Hålen kommer så klart att växa, men än så länge funkar de fortfarande att använda. Skulle jag bli bjuden på fest hänger ett antal i princip oanvända byxor i klädskåpet och säkert ett par helt oanvända. Spontana inköp från konjunkturens glada dagar.

Är att stjäla konst?

Hur mycket får man egentligen sno när man skapar sitt konstverk? Jag surfade in på openart.se för några dagar sedan. Min före detta högstadiekompis och numera facebookvän Mats var det som tipsade mig om länken. Reko Mats. Mitt minne av dig från högstadiet är att det du var reko redan då. I alla fall så klickade jag mig runt på sajten och läser mig till att Örebro OpenArt arrangeras för andra året i rad. Det handlar om temporära konstverk som är placerade runt slottet i Örebro till och med 20 september. Ett 50-tal konstnärer ställer ut under 100 dagar. Örebro marknadsför sig utifrån varumärkeslöftet "Överraskande Örebro" och kvaliteten på konstverken överraskar mig faktiskt. Åtminstone på bilderna jag ser på sajten.
















Jag klickar slumpmässigt på olika konstnärers namn och rätt snabbt dyker Susanna Hesselbergs konstverk upp på skärmen. Jag inser direkt att jag känner igen idén från Frankensteins hemsida. Designstudion med Pontus Frankenstein i spetsen tog fram tapeten till Restaurang Pontus! i Stockholm. Och idén är slående lik.






















Nu är det ju så att det inte ens säkert att Susanna Hesselberg varit på Restaurang Pontus! och sett tapeten. Och skulle hon nu ha gjort det och inspirerats så är frågan om det spelar någon roll för hennes konstverk. Pontus har utan tvekan låtit sig inspireras han med av något han har sett. Och varför skulle han inte få göra det? Det är en konst att stjäla, men konsten är att stjäla snyggt.

tisdag 28 juli 2009

Örebro, Engelbrektsskolan och Sigge Fursth.

Jag har bott i Örebro i sammanlagt tre år. Skälet till att vi flyttade till hjärtat av gnällbältet var att mammas dåvarande man Anders skulle plugga på GIH. Om jag inte minns fel så flyttade Anders till Örebro i förväg. Vi kom efter några månader senare, flyttade in i ett radhus i det nybyggda området Sörbyängen och jag började på Engelbrektsskolan mitt i stán. Jag minns inte särskilt mycket från högstadietiden. Förmodligen är det för att jag förträngt det mesta.

Det jag bland annat minns är att jag cyklade till skolan, hade inte särskilt många bra kompisar, om jag ens hade någon, blev småtrackad av en kille i klassen med finsk påbrå och trivdes inte särskilt bra. Jag gjorde min plikt och gick dit. Fick hyfsat slutbetyg, 4 komma något. Betygsskalan på den här tiden minns vi som ett till fem och jag har aldrig förstått varför man skulle ändra det betygssystemet. Enkelt att förstå och lagom bredd på skalan. Fick man en trea så var man klockrent i mitten, var man något sämre än medel så blev det bara en två, något bättre en fyra. Sög man i ett ämne var det en etta som gällde och låg man i topp kunde man stoltsera med en femma.

Viss respekt fick jag av att jag var en jäkel på rundpingis, krossade de flesta i badminton och jobbade extra på Folk å Rock, Örebros enda riktiga skivbutik. En av mina talanger blev vid ett tillfälle min räddning. Hela skolan var på friluftsdag – sjuor, åttor och nior. Själv gick jag i sjuan. Som på alla högstadieskolor fanns det en del stöddiga elever. Plötsligt tog en niondeklassare tag under mina armar och en annan i mina ben. De skulle slänga mig i Svartån. Jag sprattlade och försökte ta mig loss men den var betydligt starkare och bar mig ner för slänten mot ån. De började gunga mig fram och tillbaka. Då kom min räddning. "Släpp honom för helvete! Släpp honom för fan!" Det var Sigge Fursth. Killarna släppte mig och lommade iväg. Ville man inte åka på en snyting med en blåtira som resultat gav man sig inte på Sigge Fursth. "Är du okej?" Frågade han. Jag nickade. Sigge Fursth nickade tillbaka och försvann.


















Vad var då anledningen till att Sigge Fursth kom till min undsättning? Jo det ska jag berätta. Varje rast spelade vi rundpingis i skolans fritidslokal. Som de flesta på skolan var jag lite skraj för Fürst och av den anledningen la jag alltid upp bollen i smashläge åt honom. Allt som oftast slutade det med att det var vi två som hamnade i den slutliga finalen. Christer Fursth, som han egentligen heter, var en bollbegåvning, vilket han senare bevisade med spel i ÖSK, FC Köln, Hammarby och Helsingborg. Dessutom spelade han några matcher på mittfältet i den blågula tröjan. Men i rundpingisfinalen gav jag honom alltid en match. Kanske resonerade han som uttrycket, you scratch my back, I scratch yours.

Sigge Fursth, du minns säkert inte den här händelsen, men skulle du råka läsa detta vill jag säga tack, så här i efterhand. Högstadietiden är numera ett minne blott och jag kan bara konstatera att jag klarade mig helskinnad.

video

Sigge Fursth, det här klippet är tillägnat dig som tack den där gången. Stort för att komma från en gaisare som jag.

Är kojor konst?

Vi drack faktiskt inte bara vin på Röda Sten. Några minuter ägnade vi åt att kolla in delar av utställningen Kojor också. Kan väl inte påstå att jag knockades, men skulle ljuga om jag sa att jag verkligen gav utställningen en chans. Det var inte rätt dag för utställning helt enkelt. Utställningen pågår i alla fall till den 16 augusti, så jag har några veckor på mig om jag skulle vilja ge den en extra chans. Inte så troligt, men ändå. Fast man ska aldrig säga aldrig. Kanske någon bekant som är arkitekt eller liknande tvingar dit mig igen.














































































Vill du kan du mejla kojbilder till anders.hansson@rodasten.com. Vilka kojor som helst går bra, gjorda inne eller ute. Utställningen växer successivt med nya bilder och ritningar på kojor. Har du ett foto av en koja som ligger och skräpar, skicka in det. Har grannens ungar byggt en i trädet eller har dottern gjort om soffbordet till en koja, så plåta av och mejla in.

måndag 27 juli 2009

Sen kväll med Ingvar Oldsberg.

Klockan är nu 15.29 och jag ska försöka slutföra inläggen om gårdagen. Som jag sa så inledde alltså jag och Ingvar ett mycket trevligt samtal i baren. Marie var också med. Och Monika i fem minuter innan hon vinglade hemåt. Jag erbjöd mig att följa henne hem, men hon sa att hon klarade sig. Det är ju inte mer än femtio meter eller nåt.














Efter kanske en halvtimme så anslöt Dan med sitt damsällskap. Det hade fått i sig ett och annat järn för omväxlingens skull. Ingvar var också glad i hatten, skrattade mycket och uttryckte flera gånger hur fantastiskt trevligt han tyckte det var att stöta på oss på Hemma Hos. "Du är en riktigt bra kille", sa han och klappade mig på armen. Sedan fortsatte han orera om en det ena än det andra som handlade om honom själv. Han berättade om sina fruar och hur bra kontakt han fortfarande hade med dem, om sin nuvarande amerikanska, om sina hus runt om i världen, om Baldersnäs, om Här är ditt liv och att han skulle vara idealisk programledare för Robinson. Han gav oss ett smakprov på hur en Robinson-introduktion skulle kunna låta och avslutade med att säga att det inte var svårare än så. Ibland försökta jag inflika en kort historia, men jag hann knappt börja förrän Ingvar sa "kom till punkt någon gång" eller "när kommer poängen?" När jag svarade att "lugn, den kommer", utropade han "jag skojade bara". Vi pratade om På Spåret och jag sa att Kristian Luuk gjort ett genidrag när han fick med sig Fredrik Lindström som sidekick. "Två killar som känner varandra så väl, det är lite av kärnan i programmet. Att skapa den där familjära stämningen. Precis som du och Björn Hellberg", sa jag. Ingvar höll med om det, däremot trodde han inte alls på Fredrik Lindström som sidekick. Han skulle mycket hellre ha sett Johan "Hipp Hipp" Wester. Ni vet, han som varit med som deltagare i På Spåret och som dessutom rodde hem segern 2008. "Visst", sa jag, "han skulle säkert också funka bra, men finns kemin mellan honom och Luuk? Den kemi vi vet redan finns mellan honom och Fredrik Lindström?" Ingvar höll verkligen inte med. Luuk och Lindström är en flopp.

En gäng killar brölade förbi och Ingvar rusade fram till den öppna entrédörren och ropade skämtsamt att det var dags för killarna att gå hem. De blev överförtjusta och tog kort med sina mobilkameror. "Kolla det är ju Ingvar Oldsberg!" Skrek de. Ingvar skrockade och log förnöjsamt, innan han kom tillbaka till baren och satte sig. Där fortsatte han att prata. Och prata. Och prata. Och prata. Om sig själv.

"Ingvar, du är en väldigt trevlig person, men också synnerligen självgod." (Men vem är inte det.)















Jag, Dan och Ingvar lämnar Hemma Hos. Ett stort tack Marie för en trevlig kväll! Eller snarare natt.














På väg hem gående vid Majvallen. Sista nattvagnen hade gått.

Det är eftermiddag.

Klockan är nu 14.22 och jag ska försöka mig på att fortsätta blogga vidare om gårdagen, som började med en Hof på Red Lion, fortsatte med ett glas rött på Röda Sten, sedan ett glas rosé på Lilla Linné, ett burgerkingmeal på ... ja, det säger ju sig själv, tre Gambrinus och en galopp på Sjöbaren och slutligen hemgång. För Ulf.














Ulf och jag löser Svenska Dagbladets söndagskorsord på Sjöbarens innergård.














Senare inne på Sjöbaren. Innergården har stängt. Några ord saknas fortfarande innan korsordet är löst.


















Korsordet är löst. Det är bara fegisar som använder blyerts.


När vi skillts åt i korsningen Haga Nygata – Skolgatan promenerar jag långsamt mot Järntorget och spårvagnen hem. Jag stannar till vid Hemma Hos. Marie och Monika sitter på uteserveringen och pratar. "Vill du ha något?" Frågar Marie. Jag tvekar. "En liten galopp då", svarar jag och sätter mig. Det är kyligt och vi flyttar in rätt snart. Förutom Marie är vi bara fem personer i lokalen. Ett konservatorpar, som det visar sig att de är, sitter en bit bort vid fönstret. Jag, Monika och hon som levererar catering till Hemma Hos sitter i baren. Marie som sig bör på andra sidan av baren. Efter att ha pussat Monika ungefär tolv gånger på munnen piper cateringkvinnan iväg. Lätt berusad. Eller rättare sagt hyfsat packad. Plötsligt känner jag en klapp på min axel.

"Får man slå sig ner?" Säger han och sätter sig bredvid mig i baren. Det är Ingvar Oldsberg.

"Får det vara något?" Frågar Marie.

"Ett glas rött om det går för sig", svara Ingvar.

"Har du gått vilse?" Frågar jag Ingvar.

Ingvar svarar något med att han älskar Göteborg och att hela stan är hans. Bla bla bla.

"Jag menar", försöker jag förklara, "jag brukar se dig i Vasastan ... "

Ingvar avbryter.

"Jag bor där."

"Ja, jo jag vet."

Samtalet är igång.

(Nu måste jag lägga mig på soffan igen. Fortsätter blogga om en stund.)

Det är morgon.

Klockan är 10.18. Det regnar. Jag somnade bevisligen ifrån bloggandet i natt. Ovanpå överkastet med macen bredvid mig. Återupptar inlägget om gårdagen nu. Jag tar det från början.

Söndag. Är inte det minsta bakfull. Anledningen är helt enkelt att jag beslöt mig för att inte följa med Ulf och Pelle ut. Det skulle visa sig att ett par öl skulle bli en mindre krogrunda. Ändå är jag trött i ögat. Somnade inte förrän runt tre. Hade nämligen ägnat mig åt nattlig mulitasking; kollade Kalifornia på trean, bloggade, youtubade och facebookade på en och samma gång. Söndagmorgon, sol på himlen, klar i huvudet om än med några timmar för lite sömn alltså. Äter frukost länge. Kaffe, jucie och knäcke med kokt ägg och kaviar. Sveriges Radio P3. Tar upp bloggandet igen och gör ett inlägg om fassan och 50-talet. Han ser ut lite som James Dean på bilden.

Klockan 12.44 ringer Ulf. Jag har checkat tiden i mobilen. Jag föreslår en promenad till Röda Sten. Ulf föreslår lunch. Vi kompromissar. Lunch på Röda Sten. Ulf kommer 13.26. Jag har checkat tiden i mobilen. Han ringer mig nämligen när han står utanför dörren på framsidan. Jag ber honom komma runt på baksidan för det är där jag sitter.

Jag bjuder på kaffe och sommarprat i P1 med Magnus Carlsson innan vi beger oss iväg för lunch. Ulf säger att han är vrålhungrig och vi beslutar oss för Red Lion på Mariatorget istället för Röda Sten. Tillbaka till brottsplatsen med andra ord, säger jag. Det var ju här jag blev förväxlad med han som grundade Broder Daniel.














Det är nu det händer. En stor Hof istället för vatten ger verkligen mersmak. Fast det blir bara en. Just nu. Mätta och belåtna promenerar vi ner mot Klippan.



























(Klockan är nu 11.42. Det går lite trögt med skrivandet. Flera timmars barhäng gör sig påmind. Måste lägga mig på soffan en stund. Återupptar bloggandet om ett tag.)

Det är natt.

Jag har precis loggat in. Klockan är 03.43. Jag vill bara göra er uppmärksamma på tiden. Klockan är 03.44 (det har hunnit gå en minut) och det är måndag den 27 juli. Vilken bra dag det blev. Och kväll. Helt otippat. Men korsord blev det. Nyss hemkommen.

söndag 26 juli 2009

Fassan som ung rebell.

50-tal. Ung rebell. Lee Riders. Brylkräm. Chevrolet. Rockmusik. Fladdermusfåtölj. Berså. Ericofon eller kobratelefonen i folkmun.


















50-tal. Ung rebell. Anders Christer Lindblad.

Jag förknippar inte fassan med 50-talet. Det känns liksom inte som han. Visst var han en rebell, men snarare som arg konstnär under 60-talet. Jag kan inte minnas att jag sett fassan använda blåjeans en enda gång. Säkerligen har han ägt ett par.

Fassan hade precis som jag väldigt tunna hårstrån. Jag hörde just på p3 att det tunna hår som spädbarn kan ha på kroppen heter lanugo, en parentes bara. Själv använder jag en molding paste från Tigi Bed Head, men har väldigt svårt att tänka mig att fassan någonsin hade någon form av gelé, brylkräm eller vax i sitt hår.

Det fanns nog inget som intresserade fassan mindre än bilar. Han skaffade sig inte ens körkort. Om det handlade om att han aldrig hade råd eller, fasta principer eller att det helt enkelt aldrig blev av, det vet jag inte. För fassan var det istället apostlahästarna som gällde. Han gick och gick och gick och gick. Precis som jag. Jag går och går och går och går.

50-talsrock var inte heller fassan stil. Förmodligen var han något för ung. Istället blev det 60-talspop som trummis i Muddy Boots, som senare byttes ut till rökiga jazzklubbar. Jag kan höra fassan väsa "vilket jävla dunkande", om någon spelade rockmusik på högvolym.

När det kommer till fassan och design slash inredning, var det inte heller 50-talet som gällde. Snarare var det 30-talets Bauhaus. Eller snarare, allt annat än 50-tal.















50-tal. Ung rebell. James Byron Dean.

Härmed avslutar jag inlägget om fassans relation till 50-talet med ett klipp från You Tube med årtalets symboliska rebell James Dean. Dags att gå ut på altanen. Tar med mig en kopp kaffe och Bob Hansson. Jo, ja, jag har bara kommit till hälften av Gunnar. Rätt skaplig faktiskt. Kaffe serveras denna morgon i en mugg designad Michael Graves för Alessi 1983. Fint ska det va.

video

Bättre än så här blir det knappast inte.

I går var jag på klubben Notknäckarna på relativt nyöppnade Den lille fete. Ola och Sven-Eric vände skivor. Alla barer av rang borde ha DJ:s. Så är det bara. Säg den MP3-spelare som i exakt rätt ögonblick tajmar in I'm a man med Spencer Davis Group. Och hur gammal var han egentligen när han sjöng in den? Nitton?

video

Nattlig multitasking.

Jag förmår mig inte att stänga av tv:n, släcka lampan och knoppa in. Jag vet inte vad det är. Egentligen är jag rätt trött. Det är nog för att jag har semester, för att jag kan vara uppe. Kollar med ett halvt öga på Kalifornia med Brad Pitt som white trash. Macen i sängen och växlar mellan Facebook, bloggen och Youtube. En ingivelse får mig att ladda ner Ben Folds Five från en reunion-konsert. Saknar det bandet. Saknar att jag aldrig fick se dom live. Nicklas har berättat. Det var den bästa konserten han varit på. Det säger en del. Nicklas har varit på flera hundra konserter genom åren. Han bor numera i Stockholm med fru och två barn och vi ses inte så ofta längre. Det är synd. Saknar ibland tiden då vi rotade runt bland skivbackar i andrahandsbutiker, bläddrade bland cd-skivor på Folk å Rock, bilade till skivmässor i Göteborg och Malmö och sprang på konserter. Det var tider det. Det var magi.

video

Ben Folds vid pianot och Darren Jessee på slagverk skapar magi med låten Magic. Var basisten Robert Sledge håller hus vet jag inte helt säkert, men han sitter väl i logen och väntar.

video

Jag ger konsertvideon fyra handklapp och filmen tre. Egentligen är den värd mer. Brad Pitt är lysande i rollen. Övriga skådisar med för den delen. Men jag är inte så tilltalad av av thrillers. Jag är mer inne på svarta komedier.

lördag 25 juli 2009

Spencer Tunick – lite fakta och en del naket.

Jag kan inte annat än skämmas. Hur i helsike har jag kunnat missa Spencer Tunick? En världsberömd konstnär. Så exceptionell. Så briljant. Så konceptuell och konsekvent i sitt genomförande. Jag har nu så där tio år efter, med svansen mellan benen, kollat upp Spencer Tunick lite grann.


















Jag vet nu att han mycket riktigt är amerikan som jag trodde. Född 1967 i Middletown, New York. Han är alltså drygt fyrtio år. Som jag förstår bor han fortfarande kvar i New York. Vem skulle inte göra det? Han jobbar numera med hela världen som sin arena och nakna människor som uttryck. Och han ställer ut på gallerier och museér runt om i hela världen.















År 2000 hälsar Spencer på sin vän James DeWeaver i Australien. Där fotograferar han en mindre grupp nakna människor. Det blir startskottet för den konceptuella konst han gör idag. 2003 fotograferad han 7.000 nakna människor i Barcelona, året efter var det 2.754 människor i Ohio och tre år senare poserade inte mindre än 18.000 i Mexico City. Hur lyckas man få till det? Jo, med beslutsamhet och tro på att det verkligen går.

video

2007 samarbetar Spencer med Greenpeace. På en glaciär i Schweitz fotograferar han hundratals nakna människor i syfte att belysa den pågående klimatförändringen. Spencer Tunick bevisar med sin konst att det mesta faktiskt är möjligt.

video

Fyra handklapp till mig.

Ja. Jaaa! Jag ska gå ut i solen. Ska bara skriva det här inlägget också. Såg nämligen att jag vid det här laget är uppe i 99 inlägg. Det här är med andra ord mitt hundrade inlägg. Kul att det skulle ske just nu. Det känns faktiskt som att jag börjat hitta formen för bloggen. Det ska jag ge mig själv cred för. Klapp, klapp på axeln. Du är en synnerligen bra påg. Hur många handklapp är jag värd för det? Fem. Absolut fem. Och hur många handklapp är bloggen värd? Ödmjuk som jag är så får den en trea. Med lite skarvningar hit och dit så blir det sammanlagt fyra handklapp. Inte så plåkigt. Inte så pjåkigt alls.

video

Solen skiner. (Delar av en kort novell som jag skrivit om till en vardagsbetraktelse.)

Visst är det är tveklöst så. Alla blir vi som tokiga när solen visar sig. När det är grått och mulet ligger gågatan öde, men så fort solen visar sig fylls den hastigt och lustigt med människor. På uteserveringen där jag sitter finns det just nu inte en enda plats ledig. Jag ser mig runt omkring. Nej, inte en enda stol lyser tom. Även platserna på andra sidan är upptagna av leende pratglada människor. Själv är jag tvingad att dela cafébord med ett par i min egen ålder. Fast de är inte par. Det konstaterade jag redan innan jag frågade om stolen var ledig. Jag ser sådant. Jag är bra på att iaktta.

Vid första anblicken skulle man kunna tro att de faktiskt är ett par. Utseendemässigt passar de väldigt bra ihop. Rent objektivt är de skitsnygga. Båda två är de långa, han något längre. Båda två är också längre än jag. Efter bara några minuter bredvid dem konstaterar jag att de är vänner sedan högstadiet. De träffades säkert under en rast i rökrutan. Båda två röker fortfarande. Jag störs lite av röken. Är inte rökare själv. Hon är väldigt vacker. Sydländska drag, fast hon är nog född här. Hennes pappa kanske kommer från Argentina eller Brasilien, men mamman är troligtvis svenska. Håret är långt och mörkt. Ögonen döljer hon bakom ett par mörka solglasögon från Gucci. Det är synd, för hon har säkert väldigt vackra bruna ögon. Kan inte avgöra om solglasögonen är äkta eller ej. Är inte lika bra på mode som på människor. Skulle nog tippa på att de är äkta. Hon ser inte ut som en tjej som skulle ta på sig ett par kopior. Hon har hängt av sig sin korta midjejacka över stolsryggen. Linnet är vitt och ribbat. Brösten är säkert nya för året. Sådant kan jag avgöra.

Han har också mörka drag. Stora mörkbruna lockar och kraftig skäggstubb. De snälla bruna ögon döljer han inte. Kanske är han något mer självsäker än vad hon är. Det verkar så. Han känns mer bekväm på något vis. Han har på sig en koboltblå kavaj i sammet. Riktigt snygg. Acnejeans som jag. Det såg jag när han reste sig för att hämta en till kaffe latte. Det gör oss i princip till polare. Det är lördag den tjugofemte juli. En dryg vecka kvar på semestern. Solen skiner.

Hatten av för Spencer Tunick. Nä av med allt förresten.

Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om Spencer Tunick innan jag kom till Galleri Box i går. Fortfarande vet jag inte särskilt mycket om honom. Tippar på att han är amerikan. Jag surfade in på hans hemsida och läste mig till att han filmat, fotograferat och gjort installationer av nakna människor sedan 1992. Detta är sjukt bra. Jisses så bra det är.
































































































video

Det blir utan omsvep fem handklappar.

Min andra skrivna autograf.

I går skrev jag min andra autograf i mitt liv. Ja ja, Joseph hävdar att jag även skrivit autografer på Kings Head en sen kväll och det stämmer, men det var inte min egen autograf. Ni som följer min blogg och läser den lite mer frekvent har säkert läst när jag blev förväxlad med grundaren av Broder Daniel. Ni som inte läst inlägget rekommenderas att göra detta. Det är en liten kul anekdot. Sök på Broder Daniel så hittar ni inlägget. Det finns en sökruta lite längre ner på sidan. Och igår hände det alltså igen. Precis som förra gången skrev jag autografen på en arm, denna gång en överarm. Jag känner tjejen. Hon trodde inte jag skulle skriva så stort. Mette, se till att hålla armen utanför kabinen när du duschar.

Är Kåt A4 konst?

Jag är väl framme runt kvart över. Har ringt ett samtal under vägen och avslutar det utanför galleriet. Det är en grupputställning på temat Kåt A4. Inbjudna konstnärer har fått förhålla sig till temat och ombetts skapa ett verk som ryms på ett vanligt 80 grams A4-papper. För övrigt fria händer. Bland konstnärerna kan nämnas Annika von Hausswolff, Clément Bagot, Erik Berglin och Spencer Tunick. Hälsar på Erik på vägen in. Hendrik hälsar mig välkommen i dörren. Det bjuds på bag in box och en burköl kostar tio kronor. Jag skriver i gästboken och plockar till mig en prislista. Rätt så höga priser för ett 80 grams A4-ark skulle nog de flesta säga. Det billigaste ligger på 1200 kronor. Sandra Bermudez ska ha 8000 för sitt, men så har hon också kallat verket But, I did say NO.














Jag börjar från början med verk nummer ett. Tar sedan ett verk åt gången. Stannar till. Betraktar. Och så nästa. Samtliga 40. Kvaliteten varierar betänkligt. Flera av konstnärerna trillar dit på det mest uppenbara, att visa upp porr. Det märks också vilka som tagit sig an uppgiften på allvar och vilka som mer krystat fram sitt konstverk. Christoph Schwarz tillhör dem som ansträngt sig väl. Erik Berglins idé talar sitt tydliga språk. Om formatet 80 grams A4 inte funnits med som förutsättning hade den varit svagare. Nu är idén riktigt stark. Konstverket berör och får mig samtidigt att dra på munnen. Någonstans mitt i växlar jag några ord med Wakaba Noda som jag köpt några fotografier av för något år sedan. Hon berättar att hon ska flytta tillbaka till Japan i höst. Det känns lite tråkigt. Träffar ofta på henne i sådana här sammanhang och hon är en väldigt trevlig tjej. Duktig fotograf dessutom. Om jag blir tvungen att välja en favorit bland de 40 alstren så blir det Lisa Blatts verk. Inte alls dumt. Jag lämnar galleriet efter en dryg halvtimme. Uppfylld av kåthet.


















Christoph Schwarz, "KÅT A4", 1700 kronor. (Klicka på bilden för förstoring.)


















Erik Berglin, Utan titel, pris vid förfrågan. (Klicka på bilden för förstoring.)


















Lisa Blatt, Utan titel, 3000 kronor. (Klicka på bilden för förstoring.)

video

Jag ger vernissagen 4 handklappar för den konceptuella idén och 2 handklappar för verken. Alltså blir det 3 handklappar om man kompromissar lite. Jag har skrivit min först konstrecension! En extra klapp för det.