onsdag 30 september 2009

En hyllning till Ulf.

Ibland är livet jävligt orättvist. Jag vet. Ulf Larsson blev 53 år. Jag minns framför allt barnprogrammet Bröderna Olsson med Ulf och Klas Fahlén i rollerna som bröder. Klas som jag förövrigt haft nöjet att samarbeta med. Han är en lysande illustratör. Nämligen.

Alla som kommer ihåg vem som vann Melodifestivalen 1983 räcker upp en hand.

Jag säger Melodifestivalen 1983, vad säger du då? Carola såklart. Inte många minns vilka andra artister som deltog det här året. Carola tog liksom över showen. Men jag minns faktiskt en artist till. Kerstin Dahlberg. Min kära granne från Örebro. Vars son är jämnårig med min bror och som jag brukade sitta barnvakt för. Tiden går kan man säga. Jag undrar vad det blivit av honom. Hans pappa Peder har jag faktiskt fortfarande kontakt med. Rockfotograf. Och Busschaufför. Peder som hade äran att bli inbjuden till självaste Polarpriset i år. Peder har nämligen plåtat Peter Gabriel vid flertalet tillfällen och ett antal bilder finns nu representerade i nya Genesis-boxen. Inte illa pinkat av en kille från Gävle.

16 dagar kvar.

Andreas väcker uppmärksamhet och skapar förväntningar inför mötet med oss på Sunny side up. Bra. Drygt två veckor har du på dig att slipa på portfolion. Välkommen.

































Vill du också träffa Andreas för att se hans portfolio hör du av dig på andreas.remfeldt@gmail.com.

Hjältar.

Jag blev helt enkelt inspirerad. Fick se en video med WASP på Facebook och kände att jag ville lyfta fram ett antal hjältar från min ungdom. Vissa har gjort större avtryck i historien än andra. Tror det kan bli ett antal sådana här inlägg. Nu när Magnus dessutom lärt mig att få in YouTube-klipp i bloggen med rätt bredd så är saken en enkel biff. Får se till och ändra några tidigare vindeoinlägg med fel bredd tror jag bestämt. Tack Magnus. Man lär sig något nytt varje dag.


Kiss


Y & T


Black Sabbath


Voodoo X


Queensryche

tisdag 29 september 2009

Mask som lockbete.

Under en veckas tid har masken vandrat runt på byrån. Alla har varit tvungna att bära den under en halvdag. Det föranledde ett rätt lustigt möte förra torsdagen med en av våra kunder. Aludd hade svårt att se genom hålen. Hans ögon sitter inte så tätt och han har tjocka glasögon som skulle få plats bakom. Dessutom var han lite trött i ögat efter onsdagens nattvaka på bokmässan. Aludd såg verkligen skojig ut.






















Fredagen den 16 oktober kl 15.00 kommer Andreas Remfeldt som bär ansvaret för masken att besöka oss på Sunny side up. Han vill presentera sig själv och visa upp sin portfolio. Och självfallet ska han få göra det. Andreas beskriver sig själv som glad, smart och kreativ och att han arbetar med kommunikation och formgivning. Om någon annan också vill se Andreas portfolio kan ni ju alltid mejla andreas.remfeldt@gmail.com.

Fassan och jag.

Det är många som ger mig positiva kommentarer om huvudet på bloggen. Bilden är tagen någon gång i början av 70-talet, på Landskrona Konsthall.



















Landskrona konsthall uppfördes som en konstindustriell utställningslokal i samband med Landskrona stads 550-årsjubileum 1963. Byggnaden ritades av Sten Samuelsson och Fritz Jaenecke och är ett renodlat exempel på en svensk modernistisk efterkrigsarkitektur. (Rippat från Wikipedia. Varför skriva om det som redan är skrivet?)













Vid konsthallen finns sedan 1997 en permanent skulptursamling, Kaptensgårdens skulpturpark, med ett 20-tal skulpturer av bland annat Ulla Viotti, Bertil Herlow Svensson, Claes Hake, Staffan Nihlén, Lena Lervik, Jan Janczak, Bie Norling, Lone Larsen och Pål Svensson. (Rippat från Wikipedia.)

Nu är det sluttjatat om att Hagabion visar gratis film varje fredag hela hösten. Det är ju ändå ingen som gör som jag säger.

Jag kollade in kortfilmen Bilder från lekstugan i fredags efter jobbet. Det är bra att ni gör som ni vill och inte utnyttjar tillfället att se gratis kvalitetsfilm. Varje fredag. Hela hösten. På Hagabion. Det blir nämligen inte så trångt i biosalongen då. Sju personer var vi som var där. Möjligen åtta.















I början av 50-talet skaffade sig Ingmar Bergman en smalfilmskamera, en 9,5 mm Bell & Howell. Den använde han sig flitigt av, både privat och i sitt arbete. Bilder från lekstugan utgår från dessa filmer, som ger en annorlunda bild av en av filmkonstens främsta utövare. (Det här stycket har jag rippat rakt av från Hagabion sajt. Tyckte inte jag kunde få till det så mycket bättre själv.)


















Bilderna från regissörens vuxna lekstuga ackompanjeras av Bergmans egna kommentarer från olika intervjutillfällen. Och skådespelerskorna Harriet Andersson och Bibi Andersson, som i det rika smalfilmsmaterialet utsätts för Bergmans kärleksfulla blick, bidrar med personliga minnesbilder. (Även det här stycket är rippat rakt av.)






















Jag slogs av vad vackra alla var. Visst var det så att Svenska folket var vackrare förr. Elegantare på något vis. I svartvitt.






















Bergman omgav sig av vackra kvinnor som Bibi Andersson och Harriet Andersson. Hur sjutton kunde det gå till, har jag ibland tänkt. Men så kollar man in Ingemar som ung. Han ser ju faktiskt riktigt stilig ut.

Stefan Karlsson på Wetterling Gallery! Eller?!

Nu på morgon fick jag ett meddelande från Facebook. Det löd som följer. Stefan har ställt in evenemanget "Välkommen på vernissage på Wetterling Gallery Göteborg". Jag har beslutat mig för att inte tro att det stämmer. Det är säkert bara så att Stefans Facebook-konto har fuckat upp och på så vis plockat bort facebookgruppen. Eller så är det ett rent PR-trick från den gode Stefan. Så kan det mycket väl vara. Hoppas verkligen inte det hänt något.


















Jag hoppas och tror alltså att vernissagen och utställningen är lika aktuell fortfarande. Inte nu på torsdag, men nästa. Den 8:e oktober. Kl 17. På Wetterling Gallery. På Arkivgatan 4.






















"Bengt 50 år", 2009, Acrylic on canvas 60 x 50 cm.






















"Frimärkssamlaren 2", 2009, Collage and acrylic on canvas 50 x 50 cm.













"Skjorta", 2009, Acrylic on canvas 75 x 39 cm.

måndag 28 september 2009

En hyllning till Olle.


Reeperbahn


Nürnberg 47


Olle Ljungström

Olle Ljungström

Olle Ljungström

En hyllning till Freddie.


Freddie Wadling


Perverts


Cortex


Liket Lever


Freddie Wadling & Frida Snell

Gissa vem.

Är det GW? Eller Aludd? Eller Inge på Solo? Det ser du väl att det är Aludd. Det står ju skrivet tydligt längst fram och det är definitivt hans glasögon. Men det skulle också kunna vara Leif GW Persson i egen hög person. Skägget ser ut som hans. Och västen och stövlarna. Ja det är klart att det är GW. Det ser ju vem som helst att det är. Fast. Det skulle ju lika gärna kunna vara Inge som har klädbutiken Solo. Han måste det vara. Eller?

Idag i GP. En dag på gymmet.

Vissa morgnar är det roligare att slå upp GP än andra. Som den här morgonen till exempel. Igår var det inte alls lika roligt, för då var vi inte alls med som vi trodde att vi skulle vara. Men idag är det muntert värre. Och som vanligt norpade jag åt mig en tidning på Fysiken efter träningen. Idag blev det en halvtimmes trampande, 2000 meter rodd, bröst och ben.






















På konsert med Olle och Freddie.

Kan det finnas en bättre kombination i konsertsammanhang än Olle Ljungström och Freddie Wadling på samma scen? Skulle inte tro det. Lika oväntat som givet. När Aludd för några månader sedan frågade om jag ville följa med honom och Lena på konserten svarade jag självfallet med ett rungande "ja".



Olle Ljungström på Way Out West.

I lördags var det så äntligen dags. Som vi hade väntat och längtat. Nu menar jag inte att jag under ett par månaders tid hade tokladdat för konserten, men kul skulle det bli. Perfekt avrundning dessutom, på en lördag med bokmässa och allt.

Jag mötte upp Håkan och Lena på den där italienska restaurangen på Södra Vägen. Svempa var också där. Den gamle räven från Stendahls. Han skulle fira bröllopsdag med sin fru. (Vilken tur att det inte var med någon annan kanske du tänker.) Han var således på ett alldeles lysande humör och bjöd på ett glas. Tack sa vi och stannande in i det längsta.



Tillslut var vi ändå tvungna att bege oss mot Konserthuset, som vi nu alla vet vem som ritat. Jag stannade till på vägen för att stilla min hunger med en korv med bröd och Håkan tog ett bloss. Vi kom dit med tillräckligt mycket marginal för att få oss ett glas även här.

Med endast en korv i magen och ett par glas rött innanför västen blev jag pratglad som aldrig förr och fick igång ett samtal med ett par i femtiosexochetthalvtårsåldern som satt bredvid mig. Damen blev glad att få någon annan än sin något konservativa man att prata med. Och mannen släppte även han loss på munlädret efter en stund. Jag fick reda på att de hade två barn som båda jobbade med reklam om jag nu uppfattade det hela rätt. Åtminstone jobbade dottern på King, men inte som kreatör. Det minns jag alldeles tydligt. Att jag var kreatör var alldeles självklart för dem eftersom mannen tidigt kommenterade min sjal. Enligt honom var det enbart kreatörer och kommunister som bar sjal av det slag den som jag hade på mig. Jag undrar vad han tänkte när Olle äntrade scenen med en sjaskig söndertrasad röd tröja.



Konserten var indelad i två set, som det ju alltid är på konserthuset. Skälet är så klart att de vill sälja öl och vin i pausen, vilket är väldigt trevligt. Det här borde andra konsertarrangörer ta efter. Man får en liten andningspaus från musiken, möjlighet att växla några ord med dem man är där med utan att behöva överrösta musiken eller störa andra som lyssnar, ett glas är ju aldrig fel och konsertupplevelsen blir lite mer utdragen.



Freddie gjorde en Timo.

Jag hade nu egentligen tänkt att recensera konserten, men eftersom Ulrika Good redan gjort det på ett så förtjänstfullt sätt så uppmanar jag dig istället att läsa den på hennes blogg. Jag håller inte förbehållslöst med om hennes upplevelse, men den är close enough.

Vi fick se dem tillsammans på scenen i en låt. Jag hade nog hoppats på fler men Lou Reeds Perfect Day var å andra sidan en perfekt avslutning.



Sammanfattningsvis: Olle. Rockig, lite svajig, balansakt med käpp. Freddie. Kompromisslöst och vackert med käpp.

söndag 27 september 2009

Alla har glömt, men inte Google.

Jag var på konsert i går. Olle Ljungström och Freddie Wadling på Göteborgs Konserthus. Och på tal om konserthuset så kan jag härmed förtälja för Olle och alla andra att arkitekten som ritat det heter Nils-Einar Eriksson och det invigdes 1935. Nils-Einar ligger även bakom byggnader som Park Avenue, Draken och Folkets Hus. Och det är arkitekten Rune Lund som är pappa till Göteborgs Stadsbibliotek och ingen annan. Svar på tal.




Hej.

Snälla snälla Langley. Ta tillbaka Goss som reklambyrå. De har gjort ett fantastisk jobb med ert varumärke och förtjänar det. Eller ge nystartade Sunny side up en chans. Framför allt. Byt ut byrån ni jobbar med just nu.

Nya tider.

Bloggen har varit igång i fyra månader och jag tänkter nu ta den till en helt ny dimension. Från och med det här inlägget tar jag steget från mellanstora bilder till stora bilder. Alex Schulmans programpunkt kommer i ett separat inlägg.


























fredag 25 september 2009

Respekt Björn. Och trevligt att träffas förresten.

Vad heter den där låten nu igen? Den som plötsligt spelades i Hagabions bar och som fick samtliga i lokalen att nynna med. Jo det ska jag nu berätta gott folk. Det var 10cc's "I'm not in love" från 1975. Respekt Björn, som efter några minuter klämde fram gruppens namn.

GAIS, Gamla Ullevi och Gratis.

Fredagen den 23 oktober konkurrerar plötsligt GAIS med Hagabion om Göteborgs bästa after work. Som jag tidigare bloggat om premiärvisar Hagabion kortfilmer varje fredag med fri entré. Nu sticker plötsligt vårt grönsvarta gäng fram hakan och utmanar. Skälet är kanske inte direkt att de vill konkurrera ut Hagabions fredagsnöje. Nä så här ligger det till. GAIS har blivit tvungna att flytta hemmamatchen mot Malmö FF ett dygn framåt och som plåster på såren för alla fans och för att locka lite extra publik bjuder man på inträdet. Det är alltså helt gratis att gå på matchen.













Fotograf Lars Ekström. Bilden är tagen från Malmö FF:s hemmamatch mot GAIS i våras.

Det svajar på Magasinsgatan ser det ut som.

I motsatt Nosebook-anda har jag fått nys om att Dunderdon har klappat igen på Magasinsgatan. Åtminstone ser det så ut. Den där butiken som jag alltid stannade till vid och kikade in i den stora skyltfönstrena utan att ta klivet in över tröskeln. Om fler gjorde som jag är det ju inte så konstigt att de blivit tvungna att klappa igen.














Och som om inte det var nog har Den lille fete fått skylten på svaj. Det är bara till att hoppas att det inte svajar ekonomiskt också. Jag gillar det stället. Framför allt namnet. Dessutom står Ola och Sven-Eric stå i DJ-båset mellan varven.


















Så passa er om ni tänkte besöka Magasinsgatan i kväll. Det låser ju friskt.

torsdag 24 september 2009

Göteborgs bästa AW.

I morgon klockan kvart över sex är det då dags för ännu en kortfilmspremiär på Hagabion. Den här gången är det Stig Björkmans film Bilder från lekstugan som visas. 30 minuter Bergman alltså. För filmen utgår från Ingmar Bergmans privata filmklipp som han gjort med en smalfilmskamera, 9,5 mm Bell & Howell. Det ni. Missa inte detta. Göteborgs absolut bästa after work.

Pushwagner.

I lördags var jag som sagt på konstbiennalen igen. Har skrivit om det i tidigare inlägg. Jag trodde faktiskt att jag redan skrivit om detta, men det visade sig att så inte var fallet. Det är lite för mycket som snurrar just nu så jag tappar bort mig mellan varven. Till exempel har jag med hjälp av den gode Magnus knåpat ihop en hemsida till byrån Sunny side up. Där jag håller till på vardagarna alltså. Och sedan var det ju nattvaka för Bokmässan igår.














På Stadsbiblioteket ställer Hariton Pushwagner (Född Terje Brofoss. Jodå, han är norrbagge.) ut på biennalen. Verket är som en uppdragen serietidning som uppslag för uppslag visas upp i glasmontrar. Man börjar i vänstra delen av rummet. Tar monter för monter. Det tar tio minuter en kvart om man inte dröjer sig kvar vid någon monter. Alltså lika lång tid det tar för en pizzabagare att fixa till en Capricciosa. Och det är väl värda minuter.














Verket känns förvisso lite 80-tal. Kalla kriget. 1984. Sovjetunionen. NATO. Warszawapakten. Det skulle lika gärna kunna vara gjort då. Fast det skulle kunna vara gjort 2009 också. Med G 20-möte, Facebook och lågkonjunktur.














Men vet ni vad, serien Soft City är gjord mellan 69 och 75 om jag förstått det hela rätt. Med en stor portion ironi skildrar han den moderna storstadsmänniskans stress, anonymitet och likformighet. Väldigt träffande.

GAIS är ett höstlag.

Jag träffade på Askerup på Bokmässans nattvaka och hur underbart var det då inte att få höra att GAIS piskat upp Hammarby på Söderstadion med två mål mot ett. Ett mål av den osvikliga gaisaren Fredrik Lundgren och ett mål på straff av Wanderson Do Carmo. Så plötsligt ser det rätt ljust ut för det grönsvarta laget. Nu ser vi till att vinna resterande matcher också och ta sm-guld. Ja, jag vet ... 18 + 27 = 45 och blåvitt leder just nu på 47 poäng. Samma poäng som AIK. Men vad då? Ingenting är omöjligt sägs det ju.

onsdag 23 september 2009

Två biljetter istället för en!

Ja du ser rätt. Det är två entrébiljetter till pressnatta istället för en. Och det är Ulf som drar lottvinsten. Killen som började dagen (kl 07.25) med att skicka mejlet med budskapet "Men varför är inte jag bjuden på pressnatta?? Buhu...", följt av "Livet suger;-)" (kl 07.53).














Men så klockan 14.42 kommer mejlet "JIPPPIE!!!! Livet återvänder;-)" följt av "När är det. När ses vi alltså? Ciao! Kul". Tjat och gnäll lönar sig tydligen i den här världen, för jag har nu fixat en biljett till Ulf. Det Ulf inte ännu vet är att han som betalning ska skriva ett inlägg från pressnatten som ska publiceras här på bloggen. Kul Ulf, eller hur!

Nu är det officiellt.

Jag kommer själv vara representerad på mässan, i en broschyr med kommande utgivningar, men framförallt kommer jag vara representerad på nästa års bokmässa. Jag håller nämligen på med formgivningen av en bok om gårdsbutiker och kaféer i Halland. Fotograf och initiativtagare till boken är Ann-Charlotte Fägerlind och skriver gör Ann-Kristin Lindh. För utgivningen av boken står Isaberg Förlag. Boken ska vara tryckt och klar i början av nästa år.

I kväll är det pressnatta!

I kväll är det pressnatta för Bok & Biblioteksmässan och jag kommer vara där. Byrån ligger bakom kampanjen för mässan och i år har programpunkten fått stå i fokus. Kampanjen har varit massiv med annonsering i Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet. Helsidor, halvsidor och pluggar. Det har knappt gått en dag den senaste månaden utan att vi funnits där med en annons. En ny sajt har vi gjort också tillsammans med NetRelations. Som en löpsida, där innehållet är viktigast. Bra innehåll – bra sajt. Torftigt innehåll – dålig sajt. Tanken är att sajten ska vara levande året om och inte bara under tiden före och under mässan.

Vi har twittrat också. En massa twitter har det blivit. Och facebookat. I detta nu har den officiella facebookgruppen 3109 medlemmar. När vi tog över den för några månader sedan var antalet medlemmar runt 150. Inte illa pinkat. Vad har vi mer gjort? En och annan banner har det också blivit.



Också Punkten så klart. Eller pucken som många tog den för. Inte så konstigt kanske i dessa hockeypremiärtider. Jag tror att många som greppade en flyer gjorde det med hopp om en gratisbiljett. Till en frölundamatch.

Ikväll är det alltså pressnatta och imorgon sätter bokmässan igång. I dagarna fyra. Surfa in på hemsidan och kolla programmet. Över 2000 programpunkter. Vi räknar kallt med publikrekord.

tisdag 22 september 2009

2 kg reklam.

Signerad Kessels Kramer.

Var höll Crispin Porter + Bogusky hus egentligen?

Först så trodde jag att jag bokat in mig på ett seminarium om reklam, men på vägen dit fick jag reda på att det var filmen Art & Copy jag skulle få se. Premiärvisning i Europa. Före London. Före Berlin. Före Barcelona. Före Stockholm. ADA tillsammans med Forsman & Bodenfors stod för visningen. Ryktet sa att den var utmanande.


















Jag jobbar som bekant med reklam. Alltså borde jag ha massor att skriva om den här filmen. Men det har jag inte. För mig var det mest en amerikansk reklamhistoria som jag fick se. Förvisso innhöll filmen flera briljanta kampanjer, men ingen som jag inte redan sett. Eller som en hel reklambransch inte redan uppmärksammat. Apple. Think Different. Nike. Just do it. I love NY. Inte ett ögat torrt.













Så jag funderade på vägen hem vem filmen var gjord för. Jag fick en känsla av att reklambyråerna i USA ville göra ett statement. Glöm BBH. Glöm Kessels Kramer. Glöm Mother. Glöm Strawberry frog. Det är vi på andra sidan Atlanten som är kungarna av reklam. Men var höll då Crispin Porter + Bogusky och 72 and Sunny hus i filmen?

måndag 21 september 2009

Yngve Bothén, just nu på samma gata som Basement och 28+.

Jag smet in en runda på Galleri Thomassen i lördags också. Just nu pågår nämligen utställningen Mind the gap med Yngve Brothén. Det är en lurig jäkel den där Yngve. Han har smugit runt på galleriet och fotograferat av galleristen Paul och hans personliga tillhörigheter. Utifrån dessa fotografier har han sedan skapat stommen till utställningen.














Jag kollar in porträttlika bilder av Paul, hans bil och klocka. Sedan verkar han ha fotograferat av besökare också, troligtvis från vernissagen, och skapat fler verk. Detta är inget jag vet, utan antar. Om så inte är fallet bjussar jag på den idéen. 31 verk består i alla fall utställningen av och priserna är från fem till fyrtio tusen pistoler.














För er som ännu inte besökt Thomassen kan jag meddela att galleriet ligger på Götabergsgatan 26. För övrigt samma gata som de finfina krogarna Basement och 28+.

En skuggteater om kärlek och sorg med Flickan, Fågeln och Döden.

Läs nu riktigt noga. Varje fredag på Hagabion är det premiär för en ny svensk kortfilm och det är fri entré. Jag skriver detta en gång till. Varje fredag på Hagabion är det premiär för en ny svensk kortfilm och det är fri entré. Alltså. Detta måste vara Sveriges bästa after work. Först ett par öl i Hagabions bar eller på det nyöppnade stället på bottenplan och sedan si så där sju minuter till en halvtimmes film – i en äkta klassisk biomiljö. Kan man få en bättre start på helgen? Skulle inte tro det. Du gör som du vill, men jag kommer försöka vara där varje fredag under hela hösten.











Först ut var Johannes Nyholm med sin kortfilm Drömmar från skogen, som representerar Sverige i Cannes. En skuggspelad film. Förlängd version av en rockvideo för Little Dragons "Twice". Åtta och en halv minuter asiatisk vacker estetik. Mest gillade jag hur enkelt Johannes och hans kompanjoner fått till miljöer, figurer, regn och eldhärjad skog. Johannes inledde med att säga några ord om filmen, bland annat med citat: Era spasmiska ryckningar, som var riktat till ett antal personer i publiken som varit med och gjort filmen. Det är bara till att konstatera att det inte är lätt att rytmiskt röra figurer med snören till ben. Inte sällan släpade benen backe upp och backe ner. Men filmen var fin.

söndag 20 september 2009

En utställning som borde tilltala Ugglan Klok.

Det är ju helt självklart att skulle Hanna Michaëlsson fått lika stort utrymme som Anna skulle hennes utställning tagit än mer för sig. Men faktum med så passar hennes konst otroligt bra i det lilla hörnrummet.














I inlägget om Anna Perssons utställning skrev jag att lokalerna var som gjorda för hennes installation och nu dristar jag mig till att hävda att det Lilla Galleriet är som gjort för Hannas textilskulpturer.


















Jag ska inte påstå att Hannas konst välter omkull mig. Det är inte helt min stil, men en och annan av skulpturerna skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ha hemma på väggen. Självfallet är den skulptur som tilltalar mig mest i konstnärens ägo. Det är typiskt och inte första gången det händer mig. Jag har väl bra smak helt enkelt. Sa han ödmjukt.

Min familj, mina grannar och mina vänner är inte riktigt kloka!

Just nu ställer Anna Persson ut måleri, skulptur och videokonst på Göteborgs Konstförening Galleri. Utställningen har hon kallat ”Min familj, mina grannar och mina vänner är inte riktigt kloka!”. Jag var inbjuden till vernissagen förra lördagen, men hade inte möjlighet att gå. Så jag gick dit nu i lördags istället.














Människan är av naturen nyfiken. Vi iakttar vad som händer runt omkring oss och lägger saker på minnet. Sedan sätter skvallret igång. Och vi lägger till för att göra berättelsen mer intressant. Anna skruvar dessutom till verkligheten några varv extra. Grannen som super och misshandlar sin fru. Det var den lilla piccolon som tog livet av honom. Hon som fick tvillingar som satt ihop. Eller var det bara ett barn med en extra knöl, som i profil såg ut precis som ett litet flickansikte? Låter det skruvat?


















Målningarna i korridoren får mig att tänka på Jehovas Vittnen. Jag vet inte om det är ett medvetet drag av Anna, men manéret passar. Bisarra situationer målade i ljusa glada färger.














Göteborgs Konstförenings ljusa lokaler med vitlaserat trägolv passar perfekt för Annas skulpturer. Ur en högtalare spelas ”Broder Jakob” om och om igen. Otroligt effektfullt.



Kakelugnen i hörnet passar löjligt bra in. Det känns som att verket är gjort för att visas i just det här rummet.


















Du behöver inte vara miljonär för att kunna äga en äkta Anna Persson, men en relativt välfylld plånbok underlättar. Priserna ligger på mellan fem och trettio tusen svenska riksdaler. Hade inte tiden varit som den är hade jag slått till på något av verken.













Jag gillar verkligen Annans målade byster. För att inte tala om skulpturerna som är formade som utspilld mjölk. Fantastiskt fina.














Det var nära att jag missade videoinstallationen. Konstigt nog. Den är i rummet direkt till vänster innanför entrén.



Jag behöver väl inte förtydliga att jag tycker att du också ska ta dig ner till Södra Vägen 2. Det är ungefär vid Lasse på Hörnet vid Heden. Utställningen pågår till 4 oktober så du har ju lite tid på dig. Och när du ändå är där så får du Hanna Michaëlssons utställning i det Lilla Galleriet på köpet. Jag berättar lite mer om den utställningen i ett eget inlägg. Det är den värd.

lördag 19 september 2009

Å en sån lördag.

Det har varit en busy lördag i positiv bemärkelse. Trots lite ölande i går efter premiärvisningen av Johannes Nyholms kortfilm Drömmar från skogen (separat inlägg kommer), så vaknade jag runt sju. Somnade dock om ett par timmar vilket säkert var välbehövligt. Mysig morgon med nyrostade kaffebönor och GP.

Promenad genom Slottsskogen, sol som vanligt nu för tiden, vandrade Linnégatan fram och blev stoppad av Nike som jag inte kände igen. Växlade några ord för att åter stanna till vid Creperiet för en matig creps. Promenaden gick sedan över Järntorget, förbi Pustervik, Kungsgatan, på min väg mot den hägrande skobutiken på Södra Larmgatan.














När jag klev in på Lester såg jag genast skorna, ett par Rokin Jeremy Chukka-Black Leather, som något senare skulle vara mina. Nöjd och belåten styrde jag sedan stegen i riktning mot Södra Vägen. Tanken var att jag skulle gå raka vägen till Anna Perssons utställning, men det blev ett stopp emellen. Jag gick nämligen Avenyn upp, hela vägen till Stadsbiblioteket och tog en runda på biennalen (separat inlägg kommer) först. Verkligen inte förgäves. Hariton Pushwagner, eller Terje Brofoss som han egentligen heter, är min nya idol. Efteråt så blev det i alla fall Anna Perssons utställning (separat inlägg kommer), vilket också är en riktig höjdare.


















Nu kanske ni tror att jag skulle vara mätt på utställningar, men icke. På vägen mot Haga stannar jag till på Thomassen (separat inlägg kommer). Inte helt fel det här heller.














Efter Thomassen slog det mig att jag inte var särskilt långt från Aschebergs där Marie Bengtsson snart ska öppna inredningsbutik. Jag tog vägen förbi för att se vilken lokal det var hon ska öppna i.


















Passerade på min väg både Skojarbacken och Arresten.














Efter en Cola på Jacobs Café i Haga, som måste ha Sveriges suraste och minst serviceinriktade tjej bakom disken (Byt ut henne fortare än kvickt är mitt tips, eller få henne att byta attityd.) tillsammans med ett aftonblad, tog jag en Sushi på Hälsosushin, innan jag nu slutligen har hamnat här på jobbet för detta inlägg. Nu ska jag snart ta vägen genom Haga. Kanske ta en öl och sedan bär det av hemåt. Datorn tar jag med mig, för jag ska jobba lite med mitt fotoboksprojekt i morgon är det tänkt.

Det är underbart att vara gaisare!

Det är underbart att vara gaisare. Inte nog med 4-0 segern mot Gefle i torsdags. Nu outar den ena mediakändisen efter den andra att han också tillhör den fina skaran av gaisfans. Senast i raden är det Claes Malmberg. I dagens Två Dagar står det att han sagt att fotbollslaget GAIS och Buddhismen fått honom att stå ut med lidandet. Det är ord från en gaisare det. Och längre fram i samma tidningsdel skriver New York krögaren Marcus Samuelsson i sin krönika att han spelat i GAIS och hur det faktiskt påverkat hans syn på mat. Och i del 3 får en annan gaisare fem fyrar för sin konsert på Liseberg där han enligt GP:s Daniel Claeson gjorde sin mest inspirerande version av "Gårdakvarna och skit". Jag som i ett tidigare inlägg hävdat att Joel Alme gjort Sveriges bästa supporterlåt måste nu göra avbön. Sveriges bästa fotbollslåt är tveklöst Håkan Hellströms hymn. Sorry Anderz.

fredag 18 september 2009

Installation i dagsljus.

Tog en sväng förbi idag igen, på lunchen. Prettots konstverk är fint även på dagen.