Vid sidan av biennalen, titta förbi Galleri 54 och kolla in Stina Östbergs installation.

Helgen har mest bestått av jobb. Eller jobb och jobb, jag har pulat med mina bokprojekt. Fredagen och lördagen vigdes åt boken om halländska gårdsbutiker och kaféer och söndagen åt fotoboken. Höjden av fokusering. Effektivitetens högborg. Ja det har gått bra. Riktigt bra faktiskt. Så bra att jag nu på eftermiddagen med gott samvete och med lugn i själen kunde ta en välbehövd promenad genom Slottsskogen ner till Galleri Box. Men mer om det i nästa inlägg. Jag har utställningen på Galleri 54 på Kastellgatan 7 mer i färskt minne. Jag tar det besöket först. Luis Jacobs verk får vänta.


















Om du tycker det känns obekvämt att ta klivet in över tröskeln till ett galleri kan du just nu stanna till utanför Studio 54 och ändå uppleva konst. Utåt gatan visas Oscar Ramos videokonst Peepshow. Plugga in hörlurarna från ipoden för bättre ljud. Gör det, särskilt om du gillar Metallicas Nothing els matters.














Om du vågar dig på att kliva över den där hemska tröskeln till ett galleri får du ett rövhål uppkört i ansiktet. Kanske inte så trevlig säger du, konstupplevelse säger jag. Det är Stina Östberg som står bakom denna provokation.


















Och inte nog med det, tätt efter rövhålet följer ett hakkors, ett trumset (kanske inte så provocerande men ändå) och ytterligare ett hakkors, eller svastikan som hon så fint kallar det i intervjun. Missa inte den. I rummet längst in framför besöksdisken kan du se den inspelade intervjun gjord på galleriet.














På utställningen visas textilen Right Faced Solution Strip Bare by the Crooked Cross, Even, tillsammans med en overheadprojicering, tre grafiska tavlor föreställande tre olika draperier och en stubbe föreställande en gubbe. Utställningen går under samlingsnamnet Right Faced Solution Strip Bare by the Crooked Cross, Even No 2. Nummer två, för att konstverken är en installation. När installationen visades för första gången, på Moskva Biennalen i år, censurerades den.














En kvinna i rufsigt hår, lite hafsigt klädd och med cykelhjälm under armen frågade mig om protokollet som projicerades på väggen var äkta eller påhittat. ”Nej, det är att hon reducerat bort information som är grejen”, svarade jag utan att egentligen tänka på vad jag sa. Varför jag svarade så vet jag inte. Jag har ingen aning om protokollet är äkta eller inte. Fast det har ju inte ett jota med konstverket att göra, om det är ett autentiskt protokoll eller inte menar jag. Men varför är det då så viktigt för folk att få veta sådana saker?



Vad tycker jag då? Projiceringen och textilen får jag ihop som en enhetlig installation. Dessa verk är starka, men släpper ändå taget om mig ganska kvickt. Det känns som det saknas något verk i installationen. Stubbgubben och de tre grafiska bladen förstår jag inte vad de har med saken att göra. De känns mesiga och har inte alls samma starka uttryck. Jag ger därför ena hälften av utställningen två handklapp och andra hälften fyra handklapp. Medelsnittet blir alltså tre handklapp.