söndag 6 september 2009

Du läser ett blogginlägg. För en större upplevelse besök Göteborgs Internationella Konstbiennal.

Första dagen, av tio veckor, för femte gången (dock inte för mig), med verk av 17 konstnärer på temat What a Wonderful World, sammansatt av curatorerna Celia Prado och Johan Pousett. Temat belyser och öppnar upp för samtal om vad vi människor gör med vår underbara värld. En hel del mörker som våld, krig och elände, men också hopp.

Första anhalt Röda Sten.

Vi klev in på Röda Sten två minuter i och fick genast reda på att invigningstalet var framflyttat till kvart över. "Ta till höger, andra våningen." En broschyr i E65-format räcktes fram. Vi tog tacksamt emot varsin broschyr och tackade för den tydliga informationen. En snabb runda på bottenvåningen där konstbokprojektet Diggers and Dreamers av Love Enqvist visades upp. Ulf hälsade pliktskyldigt på ett antal kulturarbetare och sedan gick vi upp.

Invigningstalen sög ordentligt. Vad är det med kulturarbetare egentligen? Ska det vara så svårt att prata högt och tydligt i en mikrofon? Och borde inte så smarta, välutbildade och intellektuella människor som de helt uppenbart är kunna skriva ihop och framföra ett tal med åtminstone ett uns av dramaturgi? Tydligen inte. Att det hela avslutades med en socialdemokratisk kommunalpolitiker, som inte kunde låta bli att hålla ett politiskt brandtal istället för att fokusera på biennalen, gjorde inte öppningscermonin bättre.

video

Vilken tur att då biennalen i övrigt håller en så fantastiskt hög klass. Det första konstverket jag kollade in var Candice Breitz videoverk Working Class Hero (A Portrait of John Lennon). Hon har genom tjugofem hängiva fans (övervägande män) låtit återskapa hela John Lennons första soloalbum John Lennon/Plastic Ono Band. Fansen är filmade var och en för sig, men upplevs i det färdiga verket som en grupp. Kraftullt. Unisont. Pampigt värre.

video

video

1 kommentar:

  1. Konstbiennal. Konstanal. Nog ordat om det.

    Nusse är en äventyrare som uppträder i många roller, han iscentsätter saker vid Röda Sten, lär ut uppseendeväckande koreografiska konster på franska cabaréer, eller utger sig för att vara akademiledamot på jakt efter Nobelpriskandidater, i synnerhet små fransyskor med osäkra gener. Eller så är han nere på Rivieran, vilken som, och arrangerar otroliga, osannolika masscener i någon svårbegriplig filmproduktion. Med en sanslös, och ändlös aptit på livet, konsten och kvinnorna går Nusse till storms mot fördomar och förmyndare, mot alla som försöker kväva fantasin och skaparlusten. Ja, Nusse är en vital jävel. Jag vet att han komma lämna Gbg´s konstbiennal i en härva total förvirring. Nusse, ja jävlar vilken konstens stäppvarg.

    SvaraRadera