Pushwagner.

I lördags var jag som sagt på konstbiennalen igen. Har skrivit om det i tidigare inlägg. Jag trodde faktiskt att jag redan skrivit om detta, men det visade sig att så inte var fallet. Det är lite för mycket som snurrar just nu så jag tappar bort mig mellan varven. Till exempel har jag med hjälp av den gode Magnus knåpat ihop en hemsida till byrån Sunny side up. Där jag håller till på vardagarna alltså. Och sedan var det ju nattvaka för Bokmässan igår.














På Stadsbiblioteket ställer Hariton Pushwagner (Född Terje Brofoss. Jodå, han är norrbagge.) ut på biennalen. Verket är som en uppdragen serietidning som uppslag för uppslag visas upp i glasmontrar. Man börjar i vänstra delen av rummet. Tar monter för monter. Det tar tio minuter en kvart om man inte dröjer sig kvar vid någon monter. Alltså lika lång tid det tar för en pizzabagare att fixa till en Capricciosa. Och det är väl värda minuter.














Verket känns förvisso lite 80-tal. Kalla kriget. 1984. Sovjetunionen. NATO. Warszawapakten. Det skulle lika gärna kunna vara gjort då. Fast det skulle kunna vara gjort 2009 också. Med G 20-möte, Facebook och lågkonjunktur.














Men vet ni vad, serien Soft City är gjord mellan 69 och 75 om jag förstått det hela rätt. Med en stor portion ironi skildrar han den moderna storstadsmänniskans stress, anonymitet och likformighet. Väldigt träffande.