måndag 28 september 2009

På konsert med Olle och Freddie.

Kan det finnas en bättre kombination i konsertsammanhang än Olle Ljungström och Freddie Wadling på samma scen? Skulle inte tro det. Lika oväntat som givet. När Aludd för några månader sedan frågade om jag ville följa med honom och Lena på konserten svarade jag självfallet med ett rungande "ja".



Olle Ljungström på Way Out West.

I lördags var det så äntligen dags. Som vi hade väntat och längtat. Nu menar jag inte att jag under ett par månaders tid hade tokladdat för konserten, men kul skulle det bli. Perfekt avrundning dessutom, på en lördag med bokmässa och allt.

Jag mötte upp Håkan och Lena på den där italienska restaurangen på Södra Vägen. Svempa var också där. Den gamle räven från Stendahls. Han skulle fira bröllopsdag med sin fru. (Vilken tur att det inte var med någon annan kanske du tänker.) Han var således på ett alldeles lysande humör och bjöd på ett glas. Tack sa vi och stannande in i det längsta.



Tillslut var vi ändå tvungna att bege oss mot Konserthuset, som vi nu alla vet vem som ritat. Jag stannade till på vägen för att stilla min hunger med en korv med bröd och Håkan tog ett bloss. Vi kom dit med tillräckligt mycket marginal för att få oss ett glas även här.

Med endast en korv i magen och ett par glas rött innanför västen blev jag pratglad som aldrig förr och fick igång ett samtal med ett par i femtiosexochetthalvtårsåldern som satt bredvid mig. Damen blev glad att få någon annan än sin något konservativa man att prata med. Och mannen släppte även han loss på munlädret efter en stund. Jag fick reda på att de hade två barn som båda jobbade med reklam om jag nu uppfattade det hela rätt. Åtminstone jobbade dottern på King, men inte som kreatör. Det minns jag alldeles tydligt. Att jag var kreatör var alldeles självklart för dem eftersom mannen tidigt kommenterade min sjal. Enligt honom var det enbart kreatörer och kommunister som bar sjal av det slag den som jag hade på mig. Jag undrar vad han tänkte när Olle äntrade scenen med en sjaskig söndertrasad röd tröja.



Konserten var indelad i två set, som det ju alltid är på konserthuset. Skälet är så klart att de vill sälja öl och vin i pausen, vilket är väldigt trevligt. Det här borde andra konsertarrangörer ta efter. Man får en liten andningspaus från musiken, möjlighet att växla några ord med dem man är där med utan att behöva överrösta musiken eller störa andra som lyssnar, ett glas är ju aldrig fel och konsertupplevelsen blir lite mer utdragen.



Freddie gjorde en Timo.

Jag hade nu egentligen tänkt att recensera konserten, men eftersom Ulrika Good redan gjort det på ett så förtjänstfullt sätt så uppmanar jag dig istället att läsa den på hennes blogg. Jag håller inte förbehållslöst med om hennes upplevelse, men den är close enough.

Vi fick se dem tillsammans på scenen i en låt. Jag hade nog hoppats på fler men Lou Reeds Perfect Day var å andra sidan en perfekt avslutning.



Sammanfattningsvis: Olle. Rockig, lite svajig, balansakt med käpp. Freddie. Kompromisslöst och vackert med käpp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar