måndag 31 augusti 2009

Statyspaning.

I Johan Brinks anda kommer här ännu en staty. Eller en samling statyer rättare sagt. Samlingen finns på Stigbergstorget och är gjorda av Bianca Maria Barmen. Man lägger inte så ofta märke till dem. Dels för att de inte är så stora. Dels brukar en mindre torghandel störa sikten. Och dels brukar det hänga ett gäng a-lagare där som distraherar. Den här måndag morgonen var det dock tomt på både a-lagare och torgstånd.














Bianca Maria Barmen är från Malmö. Hon är utbildad vid Den Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn. Numera pendlar hon mellan Lund och Paris. Hennes skulpturer ger en känsla av tystnad och koncentration. Präglas av stillhet. Tredimensionella stilleben. Hennes bildvärld befolkas av harar, grodor, katter, hundar och människohuvuden. Djuren och människorna befinner sig allt som oftast på samma nivå.













söndag 30 augusti 2009

Blir det vagnen till matchen imorgon Ulf?

Jag såg det precis på Facebook. Ulf ska tydligen sälja sin vespa på Blocket. En 65:a. Klassiker. Vespa Super Sport. Med nyrenoverad motor och allt. 33.000 pix vill ha ha för den och det är den säkert värd. Den fina dekalen fram får man ju på köpet.

Varför är alla supportertröjor så fula?









Till nästa säsong, kan inte någon duktigt formgivare förbarma sig över GAIS klädkollektion. Snälla. Vad säger ni Whipping Floyd? Ni kan ju det där med att designa t-shirts. Ni har ju gjort det förr dessutom. Den svarta pärlan. Samir Bakaou.















Eller Maria Erixon, du med din rock´n´roll attityd, du borde väl ändå hålla på GAIS eller? Kan inte du ta dig an uppdraget och låta dina duktiga medarbetare ge design åt åtminstone en t-shirt? Eller Roland Hjort, du som blivit utnämnd till årets designer av både Café och Elle. Du kan väl sno ihop ett förslag. Du behöver inte ägna särskilt många minuter. Det kan ju åtminstone inte bli sämre än vad det redan är. Någon? Snälla.

En riktigt bra blogg om GAIS sökes.

På måndag kl 19.00 blåser årets viktigaste match i gång på Gamla Ullevi. Det är ett GAIS som kämpar för sin existens i Allsvenskan mot ett Djurgården i samma situation. GAIS ligger just nu på trettonde plats med 19 inspelade poäng. Tre poäng och lite flyt med övriga matcher i serieomgången skulle betyda 22 poäng och en elfte plats och sju poäng från nedflyttningsplats. Det skulle smaka mumma det. Så kom igen GAIS!













Nu så här inför den här viktiga matchen kollade jag runt på nätet efter bra gaisbloggar. För att bygga upp känslan lite, ta temperaturen. Jag började som sig bör med att surfa in på gais.se och läste några inlägg av Tony Balogh. GAIS B-lag hade åkt på styrk av Elfsborg med 7-1. Det var ju ingen särskilt kul läsning så jag klickade mig raskt vidare till Gaisgården bloggar, en blogg från dom anställda på Gaisgården. Även här är det Tony som står för inläggen. Inget fel på med det, men det hade varit kul att läsa något inlägg från någon annan på Gaisgården. Lite roligare läsning dock. GAIS vinst mot Helsingborg, mixat med ett resonemang kring huruvida Yes är värda att se eller ej. Jag söker mig ändå raskt vidare, den här gången via Google, "gais blogg".












Överst dyker bloggen gronsvart.blogg.se upp. Senaste inlägget var från 21 november 2006. Bara att ta nästa länk alltså, Gais Bloggen. Ett klick och jag läser att bloggen den 26 juli 2007 flyttat till www.bredsida.se. Jag klickar på länken och möts av att kontor är avstängt. Okej. Bara att ta nästa länk i ordningen, gsbloggen.blogspot.com, en blogg om livet som gaissupporter i Stockholm. Den här bloggens sista inlägg gjordes den 5 oktober 2008. I inlägget finns en hänvisning till bloggen "jag kan sakna magasinsgatan". Jag klickar. Senaste inlägget gjordes för över tre månader sedan. Näst på tur i Googles sökning är gronsvart.com. Hänvisning till "Gaisgården bloggar" som jag redan besökt. Sista länken till en blogg om Gais är på nyheter24.se. Här bloggas det om samtliga Allsvenska klubbar. Robert Lindberg skriver om GAIS. Äntligen en bloggsajt med innehåll. Tack för det.

Men ändå, om du ursäktar Robert för all heder åt dig, det är ju också själva fan att det inte finns en riktigt bra blogg om GAIS. Finns det verkligen ingen gaisare som på ett personligt sätt vill skriva om livet som supporter? Jag vet åtminstone tre tvättäkta gaisare som skriver riktigt underhållande och en som har det i blodet. Så David, Fredrik (med k eller c), Martin och Mattias, bollen är passad.

fredag 28 augusti 2009

Den vandrande vålnaden.

Jag missade fantomaterna på Järntorget precis. Hade jag inte blivit fördröjd av en tidigare kund och ett efterföljande mobilsamtal hade det aldrig hänt. Jag vet inte riktigt vem jag ska skylla på. Men du kan se dom på Camilla Engmans blogg istället. Där finns det också en massa andra godsaker att kolla in. Gör det och ha en trevlig helg.

Stora Badhusgatan 18–20.

För er som inte känner mig så väl så kan jag berätta att vid sidan av mitt bloggande, som tar upp emot en heltidstjänst i anspråk, så jobbar jag dessutom som art director (eller kreatör som vi så fint kallar det) på den nystartade reklambyrån Sunny side up. Vi håller till i det fina gröna kopparhuset på Stora Badhusgatan 18–20. Här huserar en brokig samling företag som inte så många känner till. Det är revisorer, konsult-, it- och teknikföretag och till och med en arkitektbyrå.














Under oss har det tydligen målats om. Fast det var flera dagar sedan så skylten är helt inaktuell. Dessutom är det ju inte så många som är konkret berörda av att få informationen.

Ps Det där med heltidstjänst var ett skämt. Ds

torsdag 27 augusti 2009

Hej Brink! Läser du min blogg?

Herr Brink, Nosebooks eminente statyspanare, varför tipsar du aldrig om den här statyn? Carin Ellbergs staty Woodelf på Chapmans Torg. Fast någonstans kanske jag förstår varför.



Jocke, din lilla filur.

Jag undrar om inte filuren Joakim Stampe smyger dit på nätterna med pannlampa och målar till nya figurer. Är det så? Jag upptäcker nämligen nya bilder varje gång jag passerar muren.




































































































Kliv in i Bokias nya värld.

"De borde satt en bok på snedden också så hade man lagt märke till det", sa Aludd en dag. Det var inte förrän han påpekade det nya butikskonceptet som jag själv lade märke till det. Jag kände mig faktiskt lite dum. Jag anser mig vara rätt observant. Men så slog det mig hur rätt han faktiskt har. Idéen med bokryggar på var sida om entrén är riktigt bra, men det är för otydligt gjort. Och jag är nog inte ensam. Tror faktiskt inte särskilt många lagt märke till det nya Bokia. En bok lite grann på snedden hade kunnat vare en lösning. Kanske borde skyltarna varit mer välvda. En idé hade varit att låta en bokrygg sticka ut lite längre än övriga för att tydligare markera att det är bokryggar. När man väl kliver in så ser butiken ut som vanligt. Tråkig och profillös. Så avslutningsvis, snyggt grepp Bokia, men ni borde ha tagit det stora klivet.














Den här bloggen är min hyllning till fassan.

För att påminna om den huvudsakliga anledningen till bloggens existens kommer härmed en länk till ett blogginlägg jag gjorde den 28 juni. Det är två minnesord tillägnade fassan. Fint.

onsdag 26 augusti 2009

Sing a long.

Att hitta på egna texter till en befintlig melodi är kul. Jag, Aludd och Nusse har roat oss med detta på lunchen. Vi använde oss av Canned Heat's fina Going up the country.



Några exempel på textrader som helt spontant kom upp:

Vad gör den jääääävla gubben varför sitter han där i baksätet
Vad gör den jävla gubben när han sitter och väntar där baaaaak
Tror han man kan köra bilen om man sitter och väntar där baaaaak

Jag är så jävla määääätt
jag ska aldrig äta mer
Ja jag är så jävla määääätt
för jag åt ett och ett halvt isterband till lunch
det är Sandberg och Månssons fel att jag är så jääääävla määääätt

Som ni märker är det väldigt enkelt och det blir ju dessutom väldigt bra. Att använda sig av svordomar (jävla är bra) i texterna är till att rekommendera. Pröva själv!

tisdag 25 augusti 2009

Gran Torino är en lysande film enligt fassan.

Muckar duva? Om blickar kunde döda. Clintan leker man inte med. Aldrig ostraffat. Inte som spaghetti-cowboy. Inte som Dirty Harry. Inte som Walt Kowalski i nya filmen Gran Torino. Clint Eastwood har både producerat och regisserat filmen och spelar själv huvudrollen. Lika bra det, verkar han resonera, så blir det precis som han själv vill ha det.



Walt är en fördomsfull och bitter krigsveteran från koreakriget, som numera är pensionerad. I filmens inledning ser vi honom på begravningen av hans fru. Hans enda sanna vän är numera en hund och hans allra käraste ägodel är en Gran Torino.


















Walt är missnöjd med det mesta och vill bara bli lämnad ifred. Relationen till sönerna och deras familjer är dålig. Till granne har han en invandrarfamilj från Sydostasien som han inte har mycket till övers för. Han tillbringar dagarna med att sitta på verandan och muttra, klippa gräsmattan med handjagare (och muttra) eller reparera allehanda prylar i garaget (och muttra). Regelbundet går han till frisören, lika mycket för att slänga käft med barberaren som för att fixa till frisyren.



När han ertappar grannsonen med att försöka stjäla hans käraste ägodel, blir det början till en helomvändning i Walts liv. Jag tänker inte berätta mer om filmens handling, för det är ju trist för er som ännu inte sett den. För se den tycker jag att man ska göra. Det är en bra bit underhållning för en tråkig måndagkväll. Däremot uppfyllde den in inte mina högt ställda förväntningar.



Mitt betyg på filmen blir inte mer än tre handklapp plus en extra handklapp. Denna extra handklapp får den asiatiska gamla damen från klippet ovan.



Gran Torino hade varit en film i fassans smak. Å andra sidan säger inte det så mycket om kvaliteten på filmen, eftersom alla filmer med Clintan i huvudrollen var lysande enligt fassan. Humor är att jag filmat filmklippen med min mobilkamera. Precis som jag gjorde när jag var liten grabb och kopierade av kassettband genom att ställa två bandspelare mot varandra. Kvaliteten blir usel, men det är ett underbart analogt tillvägagångssätt. Detta nämnt enbart som parentes.

måndag 24 augusti 2009

Jag har gjort det igen. Recension av nya wallanderfilmen Tjuven.

Nu har det hänt igen. Och jag som inte alls tänkte hyra, utan bara lämna. Men vad kunde jag göra när dvd-fodralet stod där och lös emot mig på nyhetshyllan, Tjuven, den senast utgivna wallanderfilmen. Jag har ju tidigare på bloggen berättat om min fäbless för polisfilmer, så ni förstår säkert. För att utåt sätt täcka upp för mitt beroende av dålig filmsmak var jag som vanligt tvungen att hyra ytterligare en film. Den här gången blev det Gran Torino med Clintan. Den sägs ju vara bra, så det var väl helt okej. Det blir till att se den senare i veckan.


















Jag måste ändå säga att Wallander ryckt upp sig ett snäpp. Både gällande manus och skådespeleri. Särskilt spännande blir det i och för sig aldrig, men en småtrevlig känsla smyger sig på under filmens gång. I Tjuven gästar bland andra Shanti Roney och Jacob Ericksson och de gör det bra, även om båda skådisarna är rätt förutsägbara i sitt agerande. Det blir lite teater, men va fan då. Jag tycker att Krister Henriksson till viss del återtagit vad Henning Mankell en gång ville med karaktären Kurt Wallander. Han dricker lite mer, är tjurskallig, går sin egen väg och bryter mot en del regler. Någon opera märker vi dock inte mycket av, tack och lov. Jag är ingen större fan av opera. Däremot står Fläskkvartetten för filmmusiken vilket glädjer mig storligen. Wallanderfilmerna mår bra av lite suggestiv känsla.



Lena Endre fortsätter leverera. Nu är det dessutom inte många filmer bort förrän Kurt Wallander kommer att få krypa på hennes karaktär Katarina. Bakifrån eller framifrån lär visa sig. Den som väntar på något gott. (Nu tänker jag mest på att Krister ska få bli intim med Lena, ingenting annat.) Sverrir Gudnason och Nina Zanji gör fortsatt bra ifrån sig som skådespelare betraktat, men deras karaktärer känns fortfarande rätt innehållslösa. Nina gjorde den starkare insats i förra filmen Kuriren, där hon också hade en lite mer betydande roll. Mycket mer än så här blir det inte folks.



Jag ger filmen tre handklapp, mest för att jag var på rätt gott humör när jag såg den. Mina två formgivningsprojekt som jag jobbat med i helgen går stadigt framåt och jag hade en bland annat en trevlig fikastund med efterföljande tipspromenad i ett koloniområde på lördagen. I solsken. Så egentligen är filmen inte värd mer än två och en halv handklapp.

fredag 21 augusti 2009

Shake that ass.

– Jag står och väger mellan Bon Iver och det där afrikanska bandet, sa jag när vi pratades vid dagen innan festivalen. Sven-Eric hade tidigare messat och frågat om vi skulle gå tillsammans på Way Out West.

– Du gör som du vill, jag ska i alla fall se Seun Kuti, det är grymt sväng, svarade Sven-Eric.

– Jag vet inte. Bon Iver ska ju vara jäkligt bra sägs det, sa jag.

– Men stå du i tältet då, så dansar jag i solen
, skrattade Sven-Eric fram.

– Jag får se, sa jag. Min vana trogen var jag ytterst velig i mitt beslut.



Sven-Eric ska man lita på. Särskilt när det kommer till musiktips. Sean Kuti & Fel´s Egypt 80 var en av festivalens riktiga höjdare. Det var det fler än jag som tyckte.

Hyresgäst sökes!

Så var det dags igen. Butikslokalen på hörnet söker ny hyresgäst. Inte helt överraskande. Om någon är intresserad av lokalen kan ni ringa 0762-73 25 84. Om ni inte komma fram till rätt person så pröva 04 på slutet istället. Skulle ni ändå inte komma rätt så skyll inte på mig, jag försöker ju bara vara hjälpsam.

torsdag 20 augusti 2009

Jag hamnade mitt i en performance på lunchen.

Jag sprang på Joakim Stampe på vägen tillbaka från lunchen. Inte rent bokstavligt alltså, även om möjligheten funnits där, om jag sprungit nedför backen i väldigt hög fart utan att se mig för.


















Joakim stod och tryckte intill stenmuren som delar Lasarettsgatan i två delar. I ena handen höll han en palett, i andra en tunn pensel. Jag känner inte Joakim, men vi växlade ändå några ord.














Jag hade två bastanta män vi min sida i form av Håkan och Nusse så jag kände mig aldrig rädd. Varför jag nu skulle göra det. Joakim verkar vara en mycket sympatisk kille. Konstnär dessutom.


















Under ett antal dagar har Joakim tillfälligt ockuperat Kungsgatan–Lasarettsgatan för en performance. Konstprojektet ingår i SEAS Göteborg och Alingsås som pågår fram till på lördag.


















Med sin pensel och lite färg lockar han fram bilder ur stenmuren.



























Så nästa gång du i maklig takt flanerar Kungsgatan fram, till eller från Järntorget, stanna till vid stenmuren som löper upp mot Norra Liden en stund. Betrakta den i några minuter och plötsligt växer den ena bilden efter den andra fram ur stenblocken.

Teddybears is still alive. (Part III)

Jag citerar Olle Ljungström. Dom finns överallt. (Tack Therese för bidraget.)

Dagens lunch.

Äntligen fick Nusse sin efterlängtade schnitzel. Som ni själva kan se högg han i med god aptit. Aludd tog "en kotopoulo me maratho, tack", eller kycklingfilé som vi dödliga säger. Håkan ville briljera med sitt grekiska uttal. Mia tog en grönsaksragu. Själv åt jag en fisk och skaldjursgryta som till största delen bestod av mjuka potatisbitar och oljig tomatsås. Lunchen på Á la Grecque vid Kungstorget lämnade mest ett par orangeröda fläckar på skjortan som avtryck.


















Är politik konst?

Söndagen den 19 september 2010 är det val till Sveriges riksdag. Man kan ju alltid hoppas att politikerna förstår hur viktigt det är delta i den pågående debatten.














Teddybears is still alive. (Part II)

Vart jag mig i världen vänder ser jag teddybjörnar. (Och en ledsen val.)

































































onsdag 19 augusti 2009

Vissa luncher minns man mer än andra.

En del luncher blir lite mer speciella än andra. Som den idag till exempel. Jag och Aludd har länge pratat om att vi borde testa det där bambastället mittemot Feskekörka. Aquarelle heter det. Vi har hört talas om att det ska vara så bra, för att vara bamba alltså. Vår kollega Nusse föreslår det ibland, men det har aldrig riktigt blivit läge. Alltid är det någon som opponerat sig och varje gång har det istället slutat med att vi gått till Sandberg Månsson. Men idag kändes det som rätt dag för ett besök. Tyvärr råkade det infalla sig just idag som Nusse ligger hemma sjuk. Lite tråkigt, eftersom Nusse säkert gärna följt med.














Egentligen var det meningen att vi skulle köpa med oss mat från restaurangen och sätta oss på kajkanten i solen, men när vi väl kom fram så kände vi att vi ville uppleva matsalens atmosfär. Sagt och gjort, vi klev in.














På menyn fanns det allehanda rätter att välja bland. Förutom dagens kött, fisk och pasta fanns hemlagade köttbullar som stående rätt på menyn. Mums tänkte vi och valde schnitzeln.














Vi ställde oss i kön och betraktade inredningen. Känslan är precis som i en skolmatsal. Golvet är gjort av klinkers som går lätt att svabba av med mopp, vilket är väldigt praktiskt.














Kön ringlade på och det blev snabbt våran tur. Sjuttio fem pix kostade kalaset per skalle. Inte farligt alls då portionerna var rejält stora.














Vi slog oss ner vid fönstret längst ner vid ingången. Det var i princip det enda bordet som var ledigt. Övriga tomma bord hade en reserverat-skylt. Ljudvolymen var hög av sorlet från alla matgäster. "Jag undrar om man skulle uppfatta lunchmaten annorlunda om vi åt den i en mer trivsam miljö", sa Aludd plötsligt. "Det borde man göra en oberoende undersökning på." Fast det var klart att det skulle vara skillnad, konstaterade vi sedan. Aludd berättade bland annat en anekdot om hur han en gång ätit pizza på en alptopp i Italien. Pizzan hade smakat gudomligt.














När lunchen väl var spisad tog vi plikttroget brickan med oss och ställde den i brickstället. Det dröjde inte många sekunder innan en av diskpersonalen var där och rullade ut stället in i köket. Personalen på Aquarelle är verkligen på alerten.



























Efter lunchen på Aquarelle begav vi oss till espressostället som ligger i backen på Lasarettsgatan. Aludd, som inte själv dricker kaffe, tyckte jag förtjänade en riktig god espresso efter maten. Jag kunde inte annat än att hålla med.


















Nu blev det en macchiato, men ändå.














Mycket nöjda med dagens lunch gick vi sedan vidare upp för backen, tillbaka till byrån Sunny side up. Ni som inte känner till det så har vi kontor på tionde våningen i det gröna kopparhuset som heter Otterhall.



Lunchen i sin helhet får tre handklapp. Två välförtjänta klapp till Aquarell och fyra björnlabbar till espressobaren Piccolino. Det känns bra att vi äntligen testat bambastället Aquarelle som vi pratat så mycket om. Nu är det gjort. Synd att Nusse inte var med bara.