Gunnar på bioduken julen 2011?

Det är snart julafton. Porten till höger om butiken tar mig till kontoret, så eftersom jag valt att kliva in på Akademibokhandeln istället för att gå upp till byrån, antar jag att klockan är efter fem eller möjligen lördag. Jag är på jakt efter julklappar, så jag är där av en anledning. Mitt i lokalen, vid en pelare har jag för mig, med en bokhylla som fondvägg sitter Bob Hansson och signerar sin debutroman Gunnar. Fast just i detta nu pratar han i sin mobil. Det känns något avvisande. Jag passerar honom.

Det är sommar. Drygt två år har gått innan jag själv satte tänderna i Gunnar. Jag vet inte om min syster har läst den än. Det blev aldrig en signerad julklapp den där gången. När jag efter några varv bland bokhyllorna lämnade butiken snicksnackade Bob Hansson fortfarande i mobilen. Kanske var det viktigare än att signera böcker, vad vet jag.

Gunnar är en rolig bok om tråkiga saker. Det står det åtminstone på omslaget. Och nog är det en rätt bra undertitel alltid. Gunnar, som berättelsen helt logiskt handlar om, är nybliven änkeman. När boken inleds har han nyligen genomgått en hjärttransplantation och på grund av det blivit förtidspensionerad. Han är van att hugga i på jobbet och vantrivs med att inte ha någonting att sysselsätta sig med på dagarna. Dessutom är han en rätt ensam själ, inga direkta vänner vid sidan av sina arbetskollegor. Om det inte varit för sonen Nils och barnbarnet Conny är Gunnars liv rätt så ensamt. Det saknas kärlek sedan Gunnel försvann. Men När Gunnar får en annan människas hjärta händer något med honom.

Jag uppmanar alla som är nyfikna på att läsa boken om Gunnar att inte hafsa igenom den. Bob Hansson använder sig av ett rakt och enkelt språk. Boken är lättläst och man plöjer den snabbt om man skulle vilja det. Men läser man den för snabbt, utan att stanna upp och tänka till lite, kanske man går miste om några av Bob Hanssons små finurligheter. Boken är nämligen fylld med tillfällen för fniss, leenden, igenkänning och skratt.

Boken om Gunnar är en smått trevlig historia. En klassisk feel good skulle jag vilja påstå. En sådan historia är värd ett finfint medelbetyg och det var vad jag länge tänkte ge Gunnar. Men mot slutet omvärderade jag plötsligt romanen. Jag kände att den är värd lite mer. Så när sista sidan var läst funderade jag på att ge den fyra handklapp istället, men så tänkte jag: "Fan va fegt, varför kan inte en feel good historia få ett toppbetyg någon gång?". Så det får bli fem handklapp. Det är du värd Bob Hansson, det är du fan ta mig värd.

En sista sak innan jag lämnar över macen och internet till dess ägare. När jag läser boken kommer jag att tänka på den norska biosuccén Elling. Jag har inte svårt att se Gunnar som film. Vad säger du Bob, biopremiär juldagen 2011?