Joel Alme!!! Ge mig ett G!!!

Jag mötte Håkan i morse på vägen till jobbet. På rangliga ben sköt han barnvagnen framför sig. Han kände uppenbarligen inte igen mig för han hälsade inte, trots att vi båda är gaisare och att vi festat i Christiania tillsammans. Å andra sidan hälsade inte jag heller. Man är ju svensk. Istället passerade vi varandra utan en nickning ens, han med kepsen på svaj och jag med Marit Bergman i lurarna.

Kombinationen av mötet med Håkan och Marit fick mig i alla fall att börja fnula på ett blogginlägg. Det slog mig helt plötsligt att de har en sak gemensamt. Båda två har på beställning skrivit en kampsång för något de brinner väldigt mycket för. I Marit Bergmans fall är det HBT och för Håkan Hellström är det GAIS. Det jag frågar mig är om de har lyckats bra. När det gäller årets officiella HBT-låt Casey, hold on så låter den extremt mycket Marit Bergman, nästan som en pastisch. Det är bra att hon har skrivit låten utan att kompromissa med sitt musikaliska uttryck, det är bara det att jag tycker det är en relativt svag Marit Bergman låt. Skulle hon skrivit den här låten om hon inte fått uppdraget att göra det? Så klart inte. Ligger ämnet tillräckligt nära henne? Säkert. Hade hon givit ut låten om hon inte skrivit den för HBT? Det är möjligt.



Att det skulle bli just Håkan Hellström som skulle få uppdraget att skriva GAIS officiella hymn var rätt självklart. Håkan är en sann gaisare, in i ben och märg, i själ och hjärta. Ingen medgångssupporter här inte. Håkan vet hur det känns att lida, att vara på botten och sedan resa sig, som Rocky Balboa. Fast nu saknades det inte alternativa namn för uppdraget. Ebbot från Soundtrack of Our Lives är också gaisare. Han vet också hur man lider. För att inte tala om Emrik. Hade det inte varit för att Frank Zappa lämnat oss, hade han varit ett ytterst spännande namn. Han hade förmodligen tagit sig an uppdraget på ett helt unikt sätt. Nu är det inte så att jag är missnöjd på något sätt. Håkan är given för uppdraget. Frågan är bara hur väl han lyckats.



Gårdakvarnar och skit är extremt mycket Håkan Hellström. Han har gått in för uppdraget som en sann gaisare. Han vill få oss att känna smärta och hopp. Och självklart är texten stark, Håkan kan sin sak. Han vet att beröra med sina texter. Men är den tillräckligt stark? Får han med sig ett lag som kämpar i bottenträsket av tabellen? Får han oss supportrar att känna hopp? Får han spelarna att känna sig oövervinnerliga tillsammans? Kanske. Fast jag vet inte. Och det finns ett annat problem.



Joel Alme hann före. Till änglarna har han skrivit Snart skiner Poseidon och låten är i mina öron inte bara bra, den är briljant. Dessutom har den allt som en äkta gaishymn ska ha. Inte nog med att blåvitt leder serien, klubben har seriens starkaste fotbollslåt också. Det är bara till att gratulera. Men visst är det märkligt att Joel Alme inte är gaisare?