Kriminalroman, pusseldeckare eller spänningsroman? Oavsett genre, här är en recension av Skumtimmen.

Jag gjorde precis tvärt om och läste uppföljaren Nattvåk före debuten Skumtimmen. Romanerna är helt fristående från varandra så det hade ingen egentlig ingen betydelse. Skumtimmen utspelar sig precis som Nattvåk i huvudsak på Öland och så som jag har förstått det har Johan Theorin ambitionen att ge ut fler böcker med det karga öländska landskapet som utgångspunkt. Nattvåk har redan fått sig en recension här på bloggen. Läs den med vet ja.














Nu till Skumtimmen.

I början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke spårlöst ute på det öländska alvaret. Tjugo år senare får pojkens mamma Julia ett samtal från sin gamle far Gerlof, som fortfarande bor kvar på Öland. Gerlof vill att Julia genast ska komma och besök honom på ön. Han vill inte säga exakt varför, men det handlar om hennes försvunne son. Julia, som fortfarande lever på hoppet att sonen lever, återvänder till sin barndomsö. Vi den här tiden dricker hon alldeles för mycket. På ön påbörjar hon inte bara ett sökande i det förflutna utan även en resa tillbaka till livet.

Parallellt får vi följa historien om Nils Kant, som en gång för länge sedan satte skräck i en hel bygd genom ett antal bestialiska mord. Han är död och begraven sedan länge, men ändå sägs han vandra på alvaret i skymningen, skumtimmen. Historien om Nils Kant tar oss tillbaka till andra världskriget och sedan bort till karibiska hamnar.

Skumtimmen är en genreöverskridande roman. På pocketens framsida står det kriminalroman och det vet jag inte om jag skulle kalla den. För mig är det till viss del en pusseldeckare, till viss del en spänningsroman. Oavsett i vilken genre man stoppar in den under handlar Skumtimmen om sorg och saknad, ensamhet och utanförskap, hämnd och förlåtelse.



Jag ger Skumtimmen fyra starka handklapp. Johan Theorin lyckas hålla uppe nerv genom hela romanen. Det är lika spännande att följa Julias och Gerlofs efterforskningar som Nils Kants skumma förflutna.