Tjugo kronor för en misosoppa utan påtår! Nej vet du vad!

Det händer inte så ofta i vårt mellanmjölksland att jag stöter på den där typen av personlighet, men ibland så händer det, och när jag gör det så blir jag alltid lika konfunderad. Vad får en människa att reagera så? Hur orkar hon bry sig? Varför kan hon inte tagga ner en smula? Förr kunde jag bli ytterst störd över att till exempel hamna bakom en sådan här person i kön. Dennes beteende stoppar inte bara upp flytet, utan stör även ordningen och lugnet. Idag kan jag istället tycka det är rätt så befriande med en person som reagerar och säger vad hon tycker. Jag är inte helt nöjd med den här servicen och det ska du snart bli varse lille vän. (Lille vän är viktigt i sammanhanget eftersom vederbörande person ofta ser ner på personen hon inte är nöjd med. Det ställer jag mig inte bakom, endast personens rättighet att reagera.)

Igår innan bion bestämde vi oss för att äta på det där nudelstället som ligger på Kungstorget, bredvid köttbullekafét. När vi klev över tröskeln för att beställa var vi helt ensamma som gäster inne i den lilla lokalen, ändå lyckades vi hamna bakom en blond tjej i tjugofyra-och-ett-halvt-års-åldern och hennes förmodade farmor. Nu var det ingen fara på taket, vi hade gott om tid och hade ändå inte helt bestämt oss för vad vi ville äta.

Jag ska nu försöka att återge dialogen som skedde framför oss i kön.

Tjejen med något forcerad röst: "Hej, jag skulle vilja ha en sushi, hmm hmm bitars, bla bla bla, fast utan bla bla bla, för jag gillar inte lax, men det måste väl bli samma?"

Killen ser lite frågande ut.

"Ursäkta vad sa du?" (Du får nu tänka dig att killen som tog emot beställningen bakom disken är av asiatisk härbörd och pratar rätt dålig svenska. Jag tänker inte försöka mig på att i skrift beskriva det.)

Tjejen, lätt irriterad på rösten: "Jo jag undrar om jag kan byta ut bla bla bla mot bla bla bla, jag gillar inte lax, men det måste väl ändå bli samma pris."

Killen plockar fram en miniräknare.

"Men det måste väl bli samma pris eller hur?" Stressar tjejen på.

Killen nickar.

"Ja det blir samma."

Tjejen med än mer forcerad röst: "Bra, då vill jag ha en sådan."

"Vad vill du ha?" Frågar tjejen den äldre damen, som är hennes förmodade farmor.

Jag uppfattar inte vad hon svarar.

"Vill du ha misosoppa?" Fortsätter tjejen, fortfarande riktad mot den äldre damen bredvid.

Hon skakar på huvudet.

"Det vill i alla fall jag ha", säger hon högt.

"Ingår det?" Frågar hon killen bakom disken.

"Nej, det är bara till lunch", svarar han.

"Jaha", säger hon surt, "vad kostar det då?"

"Tjugo kronor."

"Det ska jag ha", säger tjejen bestämt.

Killen nickar och slår in det i kassan.

"Får man ta fler gånger då?" Frågar hon.

"En gång", säger killen.

"Tjugo kronor ... det var dyrt", säger hon, "då ska jag inte ha någon soppa".

"Ingen misosoppa?" Frågar han.

"Nej", säger hon och skakar irriterat på huvudet.

Medan killen rättar till den felaktigt inslagna summan i kassan mumlar tjejen något surt till den äldre damen som jag inte hör.

Jag ler mot mitt sällskap, som ler instämmande tillbaka.

Jag minns faktiskt inte hur samtalet slutar, tror att jag stängde av och slutade lyssna. Jag visste ju med mig att det inte skulle sluta med det här och att det skulle ta ytterligare ett antal minuter innan det skulle bli vår tur att beställa.