Over and out.

Jag sitter i ett kök och skriver. Någon annans kök. Det är nämligen så att jag inte kan surfa hemifrån längre. Sötebrödsdagarna är slut. Finito. Over and out. Jag vet inte vems trådlösa internet jag tjuvat på under ett par månader. Troligen är det grannens. Så egentligen borde jag inte avslöja det här för dig, men jag hoppas att du är lojal nog och inte säger det till någon. Och det var ju ändå för en god sak. Hade det inte varit för min Ovetande Generösa Fina Underbara Världens Bästa Granne hade förmodligen min blogg aldrig existerat.

Så tack granne, whoever you are.

Ikväll var jag på bio. Det kändes som det var väldigt länge sedan, fast det var det säkert inte. Jag stod i valet och kvalet mellan att falla till föga för min fäbless för svenska polisfilmer eller underhålla mitt kulturella jag. Det blev det senare. Det berodde inte enbart på mig själv. Jag är inte ett dugg besviken.

Se där ja. Det var ju också snyggt. Innan jag ens påbörjat min recension av Woody Allens senaste film, komedin Whatever works, har jag avslöjat att jag gillar den. Hur spännande blev det nu egentligen? Lika bra att erkänna att jag verkligen gillade den, att jag log mig igenom hela filmen, att jag vid flertalet tillfället gav ifrån mig ett okontrollerat högljutt skratt, att skådespeleriet var ytterst kompetent, att dialogen naturligtvis var briljant, att scenografin var lysande, att fotot var strålande och att jag rekommenderar er alla att se den. Inte mycket mer att säga än att betyget blir fyra starka handklapp och vill du läsa mer om filmen surfar du in på www.sf.se. Där står i princip ingenting, så strunta i det och masa dig iväg till biosalongen istället. Film ska ses på bio som bekant. För andra gången på några dagar, over and out.