Här är den första recensionen på den sista konserten.

På pappret var årets avslutning på stora Flamingo scenen tveklöst den svagaste sedan Way Out West drog igång för två år sedan. Lily Allen må ha haft ett antal stora radiohits under de gångna åren, men kan näppeligen mäta sig med världsartister som Kanye West och Neil Young. Därför var jag säkert inte ensam om att istället utnämna Teddybears som årets officiella avslutningsakt. Faktum med så var det inte förrän i går (läs lördag) på eftermiddagen som jag insåg att de inte skulle spela på Flamingo scenen utan på den lilla scenen i tältet. Under Way Out West´s första år gjorde teddybjörnarna ett bejublat inhopp istället för just Lily Allen som det året ställde in sin konsert. Den gången på stora scenen.














Vid halvtiotiden var jag ganska mätt på årets festival. Det finns en gräns för hur mycket jag orkar ta in. Det har väl med åldern att göra kan jag tänka. My Bloody Valentine hade den senaste kvarten malt ner den sista lilla energiresurs jag hade kvar att tillgå. Jag övervägde just då att hoppa över Teddybears avslutning och istället välja säng och sömn. Ulf var helt med på den linjen. Han är dessutom en bra bit över fyrtio, så det var ju inte så konstigt. Vi dividerade hit och dit om hur vi skulle göra och bestämde oss slutligen för det vuxna beslutet om en promenad ut från festivalområdet för att samla ny kraft. Det visade sig bli ett vinnande koncept. En dryg timme senare var vi tillbaka i Slottsskogen med nyvunnen entusiasm inför konserten.

På Way Out West håller artisterna spelschemat, det visste vi. Vi begav oss därför mot Linnéscenen för att få en så bra plats som möjligt. Vi tajmade tiden perfekt. Tältet var knappt fyllt till hälften och vi ställde oss i mitten, en bra bit framför mixerbordet. Scenen som doldes bakom ett svart skynke fick mig att tänka på en konsert med Kiss – ”you wanted the best, you got the best …”. Pulsen ökade i takt med att folk fyllde på. När tältet släcktes ned och sirener började tjuta från PA-anläggningen kändes det i kroppen att det skulle bli en rätt bra avslutning på årets festival trots allt.



När skynket föll exploderade det.

Teddybears gjorde vad som förväntades av dem. Inget snack. De gav årets upplaga av Way Out West en värdig avslutning som två dagar av grymma konserter förtjänar. I brist på en riktig världsartist, bör tilläggas. Jag hade i och för sig hoppats på ett ännu hårdare björnslag i magen än vad jag fick och jag hade nog önskat mig ännu mer gung. Men man kan inte få allt här i världen. Det jag och övriga fick uppleva var estetik av rang. En spektakulär scenshow, med svenska mått mätt, stora videoskärmar, massor av strålkastarljus, laser och en stor glittrande diskoboll formad som en teddybjörn. Scenografin var ruskigt snygg. Längst bak styr Patrik Arve med björnhuvud på upphöjt DJ-bås, med ett trumset på varje sida. Nedför kontrollerar bröderna Åhlund scenen, även de klädda i björnhuvud.



Teddybears levererar sin vana trogen en kavalkad av hitlåtar. Automatic Lover, Rock 'n' Roll Highschool och Punkrocker. Klas Åhlund, eller är det Jocke Åhlund (svårt att veta vem som döljer sig under björnhuvudet), levererar ett privat gitarrsolo. Och vad är väl en konsert utan en rejäl trumduell?



Jag vet att ni vid det här laget förväntar er ett betyg i form av handklapp och självklart ska ni få det. Teddybears slår inte sitt första framträdande på Way Out West, men efter den så är det här den bästa konsert jag upplevt med dem. Teddybears får därför förväntade fyra handklapp.