Söndagens enda blogginlägg. Jag måste fixa internet hem.

Jag är inne en kort sväng på jobbet, egentligen bara för att hämta datorn. Tanken är att jag ska få ur mig några recensioner från Way Out West i eftermiddag och kväll. Vi får se hur det går med den saken. Hyrde en film på vägen in till sta´n, så kanske blir det thriller istället. Publiceras det inte någon recension under morgondagen så vet ni hur det blev med den saken. Men recensioner från Sveriges bästa musikfestival kommer. Jag lovar. Och kanske blir det en även en recension av Lornas tystnad vad det lider. Det är nämligen den filmen jag hyrt. Fransk. Fyra solar. Skakande, dramatisk och gripande enligt DN. Briljant enligt Metro. Vinnare i Cannes.


















Läste vid frukostbordet GP´s recension av My Bloody Valentine och jag kan bara hålla med Patrik Andersson. Recensionen är formidabelt skriven. I en kort sammanfattning uttrycker Patrik precis vad jag kände. Konserten var ett långt uthållande manglande av elgitarrer och trumslag. Det mullrade. Det dånade. Oerhört konsekvent. Stenhårt. Öronbedövande och inte ett dugg publikfriande. Jag önskar att jag hade uppskattat det, men det gjorde jag inte. Jag försökte, men stod helt enkelt inte ut, vek mig och gick därifrån efter bara några låtar. Jag är säker på att betyget fyra fyrar är synnerligen rättvisst, men från mig får konserten en ynka handklapp.