Frottéångest.

Han har varit i bättre form den gode Olle. I minst ett nummer för stor kostym, hatt, solglasögon och med käpp till stöd stapplar han in på scenen. Min första tanke är att supit i en vecka, innan jag minns att han är nyligen opererat båda fötterna. Fast ändå. Han ser oerhört sliten ut. Gammal. Olle, en skröplig man.

Målmedvetet tar han sig hela vägen fram till det hägrande mikrofonstativet. Det går långsamt, men det går. Fötterna bär, men inte mycket mer. Väl framme rätar han på ryggen, står upprätt för en sekund, koncentrerar sig på att hålla kvar balansen, innan han med käppen som stöd vrider sig mot oss i publiken. Stöttad blickar han ut. Vi jublar.














Jag minns inte om bandet kör igång direkt eller om Olle börjar med att skämta att han är glad för att vara här i Stockholm. Oavsett så är rösten ansträngd. Den spricker. Han låter, låter som en gammal man. Han vägrar sitta. Står, står som en gammal man.

Olles fysiska hälsa präglar konserten i hög grad. Han sätter sig ner på scenkanten och tar sig sedan knappt upp. Han viftar, siktar och lägger an käppen som ett gevär, lägger den sedan bakom nacken och han dunkar den i otakt mot scengolvet. Varje gång han närmar sig scenkanten är jag rädd för att han ska trilla ner.



Olle Ljungström varvar gamla hits med låtar från senaste plattan Sju. Jag är inlyssnad på det gamla, men inte det nya. Min gode vän Aludd har hyllat den senaste skivan och jag som fortfarande köper skivor borde nog köpa den. Ändå tycker jag att de äldre låtarna funkar bäst den här eftermiddagen. Starkast intryck på mig gör Olle när han berättar om sin far. Han uttrycker sig i stil med: ”Den största hämnden jag kan ge en man som är död är att skriva en sång om honom. Men han lever, han lever i allra högst grad.”

Mot slutet går han fram till scenkanten. I handen har han en frottéhandduk. Han pekar mot en person i publiken och siktar. Handduken är menad till henne. (Jag förutsätter att det var en tjej som han vill skulle ha den.) Han kastar, men den når aldrig fram. ”Handduken var menad till dig”, ropar han. Sedan pekar han på tjejen som nöjd håller upp handduken i luften och säger, ”du får leva med din ångest”. Han vänder sig, men ångrar sig, vänder sig åter mot henne och ropar ”frottéångest”.

Så till betyget. Olle Ljungström kan mycket bättre än så här. Det kändes som han gjorde den här spelningen mest för sitt levebröds skull. Fair enough. Men jag kan inte ge spelningen mer än två hanklapp. Istället ser jag fram emot konserten med Olle Ljungström och Freddie Wadling på konserthuset i september. Två stapplande män med käpp – i en smäll.

Den tolfte augusti fyllde Olle Ljungström 48 år. Freddie Wadling fyllde 58 den andra samma månad. Fassan blev 59. Detta nämnt enbart som parentes.