Hjälp! Jag har ett synnerligen osunt förhållande till svenska polisfilmer.

Jag har en fäbless för svenska polisfilmer. Det är som en last. Jag kan inte förmå mig sluta hyra dem, fast att underhållningen för det mesta är undermålig. Så fort en ny Wallander eller Beck dyker upp på nyhetshyllan är jag där och fingrar. Kollar in omslaget, läser som hastigast på baksidan för att förvissar mig om att jag inte redan sett den. Sätter sedan tillbaka filmen och väljer istället ut en eller två andra filmer i butiken. Tar svängen förbi nyhetshyllan igen, norpar åt mig polisrullen och placerar den underst i högen innan jag går mot kassan.














Jag har just sett klart på Kuriren, ännu en film med Krister Henriksson som Kurt Wallander. Jag såg ett inslag på tv där Krister uttalade sig om de tretton första wallanderfilmerna. Han hade svårt att riktigt kunna stå för dem, vilket jag kan förstå. Om ni lyckats undgå att se Luftslottet med bland andra Regina Lund som en av skådespelarna, så fortsätt med det. Där nådde genren sin absoluta botten.

När så tretton nya filmer spelas in ser Krister Henriksson till att ställa högre krav på regi och på sin egen karaktär. Vi får lära känna Kurt Wallander som privatperson på ett mer djupare plan. Mer tid ägnas åt Kurt Wallander som privatperson. Han har köpt sig ett hus vid havet där vi får se honom ha kräftskiva med kollegorna, påta i växthuset, laga mat tillsammans med Nyberg och ta en strandpromenad med Jussi.

Efter Johanna Sällströms tragiska bortgång har Linda Wallander plockats bort som karaktär. Så även Stefan Lindman som Ola Rapace spelade. Istället har Lena Endre klivit in i rollen som åklagare och Wallanders nya framtida kärlekshistoria. Hon gör rollen med den äran. Och hon växer för varje nya film.













Det märks att Krister Henriksson anstränger sig för att går djupare in i sin karaktär och jag tycker att han lyckas rätt bra dessutom. De tre första filmerna i denna andra omgång filmer är klart mycket bättre än första omgången filmer, med undantag för Innan frosten, Mastermind och Hemligheten som alla tre spelades in för bio.














Kuriren är den tredje filmen av tretton som nu släpps på DVD. Handlingen som den beskrivs på baksidan av DVD-omslaget är som följer:

En motorcyklist hittas mördad och polisen finner ledtrådar som spåras till traktens MC-klubb. Det visar sig att klubben anlitar våghalsiga MC-kurirer för att smuggla narkotika över Öresundsbron. När allt pekar på att offret varit inblandad förstår Kurt Wallander att det finns krafter i samhället som har planer på att ta över narkotikamarknaden i regionen. Det är först när kollegan Isabelle blir brutalt överfallen i sitt hem som han förstår hur långt de är villiga att gå för att uppnå sina mål.













Douglas Johansson är väldigt bra som Martinsson i den här filmen. Trovärdig och spelar inte över. Sverrir Gudnason och Nina Zanjani spelar aspiranter och det lär de fortsätta med i samtliga tretton filmer. Jag har personligen lite svårt för Sverrir, men det handlar mest om att jag för några år sedan snackade med honom i baren på Klaras, en restaurang som tyvärr gått i graven, och att han då var lite väl självupptagen för sitt eget bästa. (Är detta ett mönster gällande mina barsällskap tro? Läs inlägget på bloggen om min kväll med Ingvar Oldsberg i en annan bar i Göteborg.)

Fast det handlar inte enbart om kvällen på Klaras. Sverrir är inte helt trovärdig i rollen som polis, även om han spelar rätt bra. Bär inte upp uniformen tillräckligt, helt enkelt. Nina känns till viss del som en ny Johanna och funkar rätt hyfsat. Min känsla är att hon kommer att växa in i rollen successivt.

Dramat är som dramat är i en wallanderfilm. Denna gång med lite spänning och hyfsad nerv.



Betyget för Wallanders Kuriren blir två stycken handklappar.