"Skådespel", en novell av tjugotvå.

Jag följer upp gårdagens sena inlägg av en novell med ytterligare en novell. Åter vill jag göra er uppmärksamma på vilka förutsättningarna var för novellerna.

1) 52 titlar var på förhand nedtecknade och numrerade (1-52).
2) Varje söndag lottades ett nytt nummer, som gav en ny titel.
3) Jag hade en vecka på mig för eventuell research och att skriva novellen, varken mer eller mindre.
4) Ingen redigering fick göras i efterhand.
5) Varje ny vecka försökte jag hitta ett nytt angreppssätt, det kunde vara att jag bestämde mig för att skriva i jagform eller att novellen skulle skrivas som ett teatermanus. Detta i rent övningssyfte. Ska tilläggas att det här var en regel som jag satte för mig själv och som inte ingick i min och Pelles överenskommelse.

Här följer novellen Skådespel, baserad på egna erfarenheter. Ingen research behövdes.


Skådespel

Alarmet ekar i huvudet. Helvete, jag har väl inte försovit mig? Vad är klockan egentligen? Halv nio? Jag andas ut. Klockan är inte mer än halv nio. Tänk ändå att jag har haft tillräckligt med sinnesnärvaro för att ställa alarmet i natt, och på en rätt tid dessutom.

Trycker in snooze, ska bara ligga någon minut till.

Vänder väckarklockan ryggen. Borrar ansiktet djupt in i kudden och trycker mig in mot väggen. Vill inte. Vill verkligen inte. Gå upp. Det smakar apa i munnen och jag har snustorra läppar. Jag smackar.

Vatten, jag behöver vatten.

Så alarmet igen.

Två kuddar över huvudet dämpar oljudet. Rullar runt och lyckas träffa knappen på första försöket. Den här gången måste jag gå upp. Får inte dra ut på det mer. Risken finns att jag somnar om och inte vaknar förrän senare ikväll. Det får inte hända. Mötet är klockan elva. Eller var det redan klockan tio? Panikkänslan kommer som ett brev på posten. Nej, mötet är klockan elva, helt säkert.

Andas ut och känner doften från min egen andedräkt. Hjärtat slår med korta snabba slag och jag har faktiskt lite svårt för att andas. Det snurrar till i huvudet när jag reser mig upp i sängen. Blir sittande. Huttrar. Jag har ett våldsamt tryck över tinningen. Lutar huvudet i händerna och upptäcker att jag har somnat med skjortan på, fast uppknäppt till hälften. Och jeansen har jag inte heller fått av mig. Ena strumpan ligger ensam och trycker mot sänggaveln. Var är den andra strumpan någonstans? Inser att den sitter kvar, korvat sig runt foten.

Fy fan, det här var sista gången. Jag ska aldrig mer festa loss mitt i veckan, aldrig mer.

Lyckas kränga av mig skjortan och jeansen i sängen. Strumpan åker med av bara farten. Ansträngningen och den kyliga temperaturen i sovrummet får mig att krypa tillbaka under täcket. Bara en liten stund till, två minuter, tänker jag och sluter ögonen.

Panik!

Slänger ett snabbt öga på väckarklockan och förstår efter några sekunder att jag endast sovit i ett par minuter. Andas ut och gör ett nytt försök, ett ordentligt ryck. Golvet känns iskallt mot mina nakna fötter när jag vinglar ut mot köket.

Vatten, jag måste ha ett stort glas vatten. Allt kommer att bli bättre då.

Jag vrider kallt till max och sätter ett stulet ölglas, med en Heineken logotype på, under kranen. Jag fyller det till hälften och sveper. Sätter inte helt oväntat vattnet i fel strupe och drabbas av en ordentlig hostattack. Fyller glaset på nytt, nu till bredden, men får endast i mig en liten klunk.

Dusch, jag behöver en dusch. Allt kommer att bli bättre bara jag får duscha.

Jag vinglar ut mot badrummet och drar av mig kalsongerna i farten och håller samtidigt på att tappa balansen. Lyckas ändå som tur är att hålla mig på benen. Slänger kalsongerna på badrumsgolvet och kliver sedan in i duschkabinen och vrider på kranen. Sticker handen under strålen och reglerar värmen på vattnet. Det är en pina att duscha kallt, men jag vet av erfarenhet att det gör susen. Kliver in och låter vattnet träffa mitt rakade huvud och axlar. Står så i flera minuter innan jag vrider huvudet uppåt och låter strålen bearbeta mitt avdomnade ansikte. Blodet sätter åter fart och ger mig färgen tillbaka. Det börjar faktiskt kännas något bättre nu.

När jag kliver ur duschen låter jag medvetet bli att se mig i spegeln. Ingen idé att inse att man är ett vrak. Trycker Pepsodent White System på tandborsten och ger munnen en rejäl omgång. Sköljer munnen noga, gurglar till och med. Sedan roll on under armarna, innan jag tar mig tillbaka till sovrummet.

Ny skjorta, vit dagen till ära, rena Calvin Klein, rena svarta strumpor och samma Acnejeans som under gårdagen, men de funkar ändå. Jag har lovat försäljaren i butiken att inte tvätta dem på ett par månader. Så är det med jeans modet idag, naturligt slitna ska det vara. Blir stående en sekund och funderar på vilken kavaj jag ska välja och beslutar mig för en kritstrecksrandig Hugo Boss.

Väl tillbaka i badrummet vågar jag för första gången den här morgonen att se mig i spegeln. Blir förvånad, kunde ha sett betydligt värre ut. Trimmar till skäggstubben något och sedan på med Paul Smith eau de toilette, lagom stark.

Ut i köket och norpar åt mig Rolex-klockan, nycklarna och den nyladdade mobiltelefonen från bänken. Det är underligt, att hur berusad jag än är när jag kommer hem på natten så placerar jag alltid klocka, nycklar och mobil på samma ställe. Jag går ut i hallen, kliver i de låga bootsen och drar upp dragkedjan, sjalen runt halsen, rocken över kavajen, larmet på och dörren skjuts igen. Fumlar i fickan efter nyckelknippan och känner att jag darrar något när jag för nyckeln mot låset.

Promenaden till kontoret tar dryga halvtimmen, vilket är perfekt, för då hinner jag nyktra till ännu något mer på vägen. Jag brukar variera min väg för att på så sätt få fart på hjärncellerna. Ska verkligen inte underskattas.

Klockan är prick tio när jag trycker in koden till porten. Kontoret ligger på fjärde våningen och jag tar trappan i maklig takt för att inte verka andfådd när jag kliver in i receptionen. Hissen är inte att tänkta på, speglarna kan sänka morgonens uppbyggda självförtroende, eller om så vill, självförnekelse.

”Ett, två, tre, ett, två, tre … jag är pigg, jag är pigg, jag är pigg, jag är …” Ett djupt andetag innan jag trycker in koden till entrédörren.

”God morgon Linda.”

”God morgon, du har väl inte missat att du har kundmöte klockan elva?”

”Absolut inte, jag är taggad till tänderna. Men jag tror jag börjar dagen med en kopp kaffe.”

”Det gör du rätt i. Får jag säga att du ser ovanligt pigg ut idag.”

”Tack”, svarar jag med ett leende.