"Det är tomt nu", en novell av tjugotvå.

Ok. Jag publicerar ytterligare en i rask takt. Det här är Aludds favorit. Det var faktiskt så att Håkan Aludd blev en del utav projektet. Varje måndag morgon placerade jag nämligen en ny novell på hans stol. Vi jobbade då tillsammans på Hundra Reklambyrå. Från början var han en flitig läsare, sedan samlades novellerna i en hög på hans skrivbord. Jag vet inte om det berodde på att novellerna blev sämre eller om det snarare berodde på Håkans lättja. Så här var i alla fall förutsättningarna för novellerna:

1) 52 titlar var på förhand nedtecknade och numrerade (1-52).
2) Varje söndag lottades ett nytt nummer, som gav en ny titel.
3) Jag hade en vecka på mig för eventuell research och att skriva novellen, varken mer eller mindre.
4) Ingen redigering fick göras i efterhand.
5) Varje ny vecka försökte jag hitta ett nytt angreppssätt, det kunde vara att jag bestämde mig för att skriva i jagform eller att novellen skulle skrivas som ett teatermanus. Detta i rent övningssyfte. Ska tilläggas att det här var en regel som jag satte för mig själv och som inte ingick i min och Pelles överenskommelse.

Här följer novellen Det är tomt nu, första novellen om Ragnar. Jag har nämligen för mig att han fick bli huvudkaraktär i ytterligare en.


Det är tomt nu.

”Välkommen till Nordea.”
Harkling.
”Jag har förlorat mitt bankomatkort.”
”Ett ögonblick bara.”
”…”
”Jag kopplar dig till kundtjänst.”
”Tack det var vänligt av er.”
Telefonton.
”Välkommen till kundtjänst, det här är Marie.”
Harkling.
”Jag har förlorat mitt bankomatkort.”
”Får jag be om ert personnummer tack.”
”Personnummer?”
”Ja tack.”
”Ehhh… 29, 04, 13… 41, 57.”
”Ett ögonblick.”
”…”
”Ragnar Nordlund, stämmer det?”
”Ja.”
”Ni vill alltså spärra kortet.”
Harkling.
”Spärra?”
”Ja, jag förstod det som att ni tappat bort ert bankomatkort och nu vill ni spärra det. Stämmer det?”
”Behöver du inte få reda på vad som har hänt?”
”Nej, om ni har tappat bort kortet så ser vi till att spärra det, så att ingen obehörig kan använda sig av det.”
”På så vis.”
”Inom ett par dagar har ni ett nytt bankomatkort i brevlådan.”
”Jag förstår.”
”Ingen skada skedd, med andra ord.”
”Jag skulle ändå vilja förklara vad som hänt.”
”Jaha… visst… absolut, berätta.”
”Jag har blivit rånad.”
”Men vad säger du, har du blivit rånad?”
Harkling.
”Ja.”
”Ni blev väl inte skadad?”
”Nej då vännen, det är ingen fara med mig.”
”Men Ragnar, vad hände?”
Kort tystnad.
”I går kväll satt jag och lyssnade till Radioteatern i P1. Jag brukar göra det innan läggdags. Den här gången var det Göran Everdahl som berättade om de värsta och bästa tacktalen i galornas tid. Det är han den yngre du vet, som recenserar film. Jag tycker inte han är alls lika bra som Nils-Petter Sundgren, men måste ändå påstå att det var underhållande. Efter programmet kände jag att jag behövde få lite frisk luft.”
”Ja, en promenad kan vara ett bra sätt att rensa tankarna på.”
”Ja vännen, det håller jag verkligen med dig om.”
”Så ni tog alltså en kvällspromenad?”
”Ja, det gjorde jag. Jag tog den vanliga kvällsrundan. Vi har bott i samma lägenhet i trettio år, min fru och jag.”
”Vad hände?”
”I grannhuset öppnade det sedan en tid en sådan där pizzeria du vet. Och den har dragit till sig de mest underliga människor till kvarteret. De sitter där inne och dricker öl till långt fram på kvällen. Jag har själv aldrig varit där förut, men igår fick jag plötsligt för mig att gå in.”
”Det var modigt av er.”
”Ja, särskilt räddhågsen av mig har jag aldrig varit. Man måste våga prova sig på nya saker. De flesta fördomar handlar om okunskap vet du.”
”Ja, det har ni så rätt i.”
”Jag klev alltså in genom dörren och slog mig ner vid ett av borden närmast fönstret. Efter bara någon minut kom en kolorerad gentleman fram och frågade mig vad det fick lov att vara. Och jag som trodde att det bara var turkar och greker som öppnade pizzerior i Sverige. Tänk så fel man kan ha.”
”Ja tänk.”
”Jag bad om att få titta på menyn och han pekade upp mot väggen. Kan du tänka dig, att ha menyn på väggen. Ja, jag säger då det. Han berättade att de även skulle ha vanliga menyer längre fram, men att de fortfarande låg kvar på tryckeriet. Det var någonting med att de behövde torka. Ja, ja, så kan det vara. I vilket fall som helst så beställde jag en Tuborg öl. Nästa gång kanske jag vågar mig på att beställa en sådan där pizza också. Ja, ja …”
”Snälla Ragnar, hur blev ni av med ert bankomatkort?”
Harkling.
”Bankomatkortet… åh, bankomatkortet… förlåt mig. Vid bordet bredvid mig satt två riktigt stora muskulösa män, du vet sådana där motorcykelknuttar med väst. Hells Angels eller vad de nu kallar sig. De hade skägg och hade fler tatueringar än den mest erfarne världsomseglare. Riktiga otäckingar var det.”
”Oj då.”
”Ja, men mig skrämde de inte, å nej. Jag lade nog märke till hur de sneglade åt mitt håll, men jag blängde bara tillbaka. Jodå, det gjorde jag allt.”
”Bankomatkortet, Ragnar.”
”Just det ja… bankomatkortet… efter en stund så lämnade motorcykelknuttarna stället och när jag skulle betala så var min plånbok spårlöst försvunnen.”
”Så ni menar alltså att Hells Angels… ehhh… motorcykelknuttarna har stulit er plånbok?”
”Ja, vem skulle det annars ha varit?”
”Nej, jag vet inte. Så ligger det säkert till.”
”Den kolorerade mannen var i alla fall vänlig nog att bjuda mig på ölen och jag lovade att jag skulle komma tillbaka en annan kväll och prova på en sådan där pizza. Han rekommenderade en med ananas på. Sedan min fru Elsa gick bort i våras så har det mest blivit fryst färdiglagad mat från Konsum.”
”Jag beklagar… din fru menar jag.”
Tung suck.
”Det var vänligt av er. Jag saknar henne så, som du kanske förstår.”
”Det kan jag verkligen förstå.”
”Och inte har jag lärt mig laga mat heller.”
Kort skratt.
”Nej, det kan vara lite knepigt i början.”
Suck.
”Ja.”
”Så nu vill ni alltså att jag spärra bankomatkortet åt er?”
Suck.
”Ja, det är kanske bäst så.”
”Okey, då gör jag det.”
Harkling.
”Men vänta.”
”Ursäkta mig?”
Harkling.
”Vet ni vad som dök upp här under högen med papper?”
”Låt mig gissa Ragnar, er plånbok?”
”Ja, kan du tänka dig.”
”Och bankomatkortet ligger i förstår jag?”
Harkling.
”Vänta låt mig se.”
Prassel.
”Ja, vilken tur, här är bankomatkortet. Det låg i tredje facket.”
”Då låter jag bli att spärra kortet då?”
”Ja.”
”Okey Ragnar, då säger vi så.”
”Ja det gör vi vännen.”
”Ha en trevlig dag.”
”Du med vännen, du med.”

–

”Välkommen till Länsförsäkringar.”
Harkling.
”Jag skulle vilja se över min försäkring.”
”Ett ögonblick så kopplar jag er till kundtjänst.”
”Tack det var vänligt av er.”