söndag 5 juli 2009

Jag är Jonas Lindblad, Artistens ättelägg. Ikväll skrev jag min första autograf.

Jag ska nu göra ett undantag. Den här bloggen är tillägnad fassan och ingen annan. Den är inte till för att jag själv ska få stå i rampljuset. Det är Artisten strålkastaren ska falla på. Men jag gör som sagt ett undantag. För en timme sedan hände något stort. Jag skrev min första autograf.

Jag befann mig vid Mariaplan i Majorna. Närmare bestämt på puben Red Lions uteservering. Där det är inglasat du vet. Jag satt direkt till höger. Delade ett bord med ett sällskap på tre. Jag hade precis avslutat min hamburgare och hade ett halvfullt glas Bishop Finger kvar. Bläddrade i söndagens aftonblad för andra gången. Den här gången från slutet. Plötsligt står en man lutad över mig. Han är runt femtio lite drygt. I handen håller han en kulspetspenna. "Ursäkta mig, kan jag få din autograf", säger han och sträcker fram pennan mot mig och visar att han vill att jag ska skriva på hans håriga underarm. Jag blir så tagen på sängen att jag tar emot pennan. "Eh, min autograf", svarar jag, "visst kan du få det". Jag skall just till att skriva när jag slänger ur mig frågan "varför då om jag får fråga?". "Ja känner igen dig", är hans svar. "Eh, nä det tror jag inte att du gör". Jag märker nu hur sällskapet som jag delar bord med tittar och lyssnar nyfiket. Även andra bord har uppmärksammat scenen. "Jo, det gör jag. Jag och min kompis vet vem du är." Jag möter hans blick utan att vika undan. "Nej, du måste ha blandat ihop mig med någon annan", svarar jag. "Nej, det är du som grundade Broder Daniel", säger han med stor övertygelse i rösten. Jag ger ifrån mig ett gapskratt. "Nej, det är inte jag." Han ser förvånat på mig. "Vill du fortfarande ha min autograf?" Frågar jag. "Ja", svarar han. "Min eller hans", säger jag och försöker samtidigt memorera vad sångaren i Broder Daniel heter. Först när jag går där ifrån kommer jag ihåg att han heter Henrik Berggren. "Din", svarar han och jag skriver min autograf på hans underarm. Mannen tackar och går tillbaka till sin plats. Jag möter min bordsgrannes blick och han ger mig ett leende. Jag ler tillbaka och fortsätter sedan läsa mitt aftonblad väl medveten om att flera blickar nu är riktade mot mig. Känner mig lite som "han som grundade Broder Daniel" och är faktiskt lite besviken över att det inte är jag. Efter en stund vinkar jag till mig servitören och betalar. Egentligen hade jag tänkt avrunda med en kopp kaffe.

Jag känner blickarna i ryggen när jag lämnar puben. Mannen tror nog fortfarande att det är jag som är Henrik Bergren och det är hans autograf han har på armen. Eller möjligtvis Daniel Gilberts. Eller kan det vara så att han tror det är jag som är Håkan?

6 kommentarer:

  1. En synnerligen intressant händelse. Varför inte inlemma lite av din egna vardag hr på bloggen eg, så länge du håller stilen och fadern främst. Du fångar mig som läsare med din ovanliga vardagsbetraktelse.

    Jo, och mormorstavlan är så lätt och bra på nåt sätt. Tydlig, jag tycker om den!

    Kram,
    Lo

    SvaraRadera
  2. Från början var bloggen tänkt som just en minnesblogg, men jag känner att den kommer att utvecklas åt just det hållet. Det tar ett tag innan man hittar formen så ni får finna er i att det blir lite högt, lite lågt, en massa personligt.

    SvaraRadera
  3. Nu skickar jag läsare till dig hoppas jag.
    Lade upp dig i länklistan under "läsvärt", det stod mellan det och vintage :0)

    Blandat men med hyfsat tydlig profil är jättebra om du frågar mig.

    SvaraRadera
  4. Kul! Jag följer både dig och Petter med stor behållning.

    SvaraRadera
  5. Hej Jonas,

    Hamnade på din blogg med ett stort leende. Jag visste ju att du kan skriva och nu är du även grundaren till "Broder Daniel". Tänk vad mycket som kan hända på några timmar, man kan bli den man vill (nåja, du kanske vill vara Jonas i och för sig)!

    Sköt om dig
    Anna Cuñat

    SvaraRadera
  6. Ja tänk. Sköt om dig du med Anna.

    SvaraRadera