Fassan som ung rebell.

50-tal. Ung rebell. Lee Riders. Brylkräm. Chevrolet. Rockmusik. Fladdermusfåtölj. Berså. Ericofon eller kobratelefonen i folkmun.


















50-tal. Ung rebell. Anders Christer Lindblad.

Jag förknippar inte fassan med 50-talet. Det känns liksom inte som han. Visst var han en rebell, men snarare som arg konstnär under 60-talet. Jag kan inte minnas att jag sett fassan använda blåjeans en enda gång. Säkerligen har han ägt ett par.

Fassan hade precis som jag väldigt tunna hårstrån. Jag hörde just på p3 att det tunna hår som spädbarn kan ha på kroppen heter lanugo, en parentes bara. Själv använder jag en molding paste från Tigi Bed Head, men har väldigt svårt att tänka mig att fassan någonsin hade någon form av gelé, brylkräm eller vax i sitt hår.

Det fanns nog inget som intresserade fassan mindre än bilar. Han skaffade sig inte ens körkort. Om det handlade om att han aldrig hade råd eller, fasta principer eller att det helt enkelt aldrig blev av, det vet jag inte. För fassan var det istället apostlahästarna som gällde. Han gick och gick och gick och gick. Precis som jag. Jag går och går och går och går.

50-talsrock var inte heller fassan stil. Förmodligen var han något för ung. Istället blev det 60-talspop som trummis i Muddy Boots, som senare byttes ut till rökiga jazzklubbar. Jag kan höra fassan väsa "vilket jävla dunkande", om någon spelade rockmusik på högvolym.

När det kommer till fassan och design slash inredning, var det inte heller 50-talet som gällde. Snarare var det 30-talets Bauhaus. Eller snarare, allt annat än 50-tal.















50-tal. Ung rebell. James Byron Dean.

Härmed avslutar jag inlägget om fassans relation till 50-talet med ett klipp från You Tube med årtalets symboliska rebell James Dean. Dags att gå ut på altanen. Tar med mig en kopp kaffe och Bob Hansson. Jo, ja, jag har bara kommit till hälften av Gunnar. Rätt skaplig faktiskt. Kaffe serveras denna morgon i en mugg designad Michael Graves för Alessi 1983. Fint ska det va.