"Överviktig", en novell av tjugotvå.

Tack Petter för länkning och nyvunnen inspiration. Här följer ytterligare en gammal synd. Fast när jag läste novellen insåg jag hur förbaskat, nej inåthelvete dåligt skriven den var, så jag tog mig helt enkelt friheten att redigera den något. Först följer den redigerade novellen och efter den förlagan. Det är inte helt enkelt att få till det, det är lätt att överinformera och svårt att hålla sig till grammatiken. Novellen ingår i alla fall i projektet att skriva en novell i veckan.


Överviktig. (Snabbredigerad version)

”MORSAN DET BÖRJAR NU! MOOORSAAAN!”

”JAG KOMMER!”

Rose-Marie befinner sig köket. Övriga i familjen Svensson sitter redan bänkade framför 42-tummaren på övervåningen. Familjen består av mamma Rose-Marie, Pappa Affe, tonårssonen Martin och lillasyster Martina. Scenariot är detsamma som förra lördagen. Rose-Marie ska se till att det finns ordentligt med tilltugg och dryck inför stundande underhållning. Affe och ungarna har redan intagit position i tv-soffan. Den här lördagen är förväntningarna extra höga. Det är nämligen dags för underhållningens créme de la créme – final i melodifestivalen. Vinnaren ska representera Sverige i Belgrad. Fem lördagar i rad har familjen Svensson, som så många andra svenska familjer, bänkat sig framför tv:n.

I Första deltävlingen har femtonåriga Amy Diamond gått vidare tillsammans med rutinerade Christer Sjögren. Deltävling nummer två togs hem av schlagerrävarna Charlotte Perrelli och Linda Bengtzing. Nykomlingen Sibel behövde använda sig av Andra chansen. Den stora skrällen var utan tvekan Nordman. Duon hade tagit sig till final på bekostnad av Carola. Kvällspressen spekulerade i om svenska folket äntligen tröttnat på schlagerikonen. Andra hävdade att låten helt enkel inte var tillräckligt bra. Melodifestivalen delade som vanligt in svenska folket i olika läger. För eller mot Carola? Var Charlotte Perrelli sexigare än Linda Bengtzing? Är Ola en större talang än Sibel?

Även i familjen Svensson var smaken olika.

Martin kunde inte leva utan grillchips.

Martina skulle bara ha en stor skål med blandgodis.

Affe krävde att få skölja ner sina salta jordnötter med åtminstone ett sexpack folköl. Gärna två.

Rose-Marie själv föredrog chokladglass.

Och glasstårta.

Och salta pinnar.

Och geléhallon.

Och saltisar.

Och surisar.

Och choklad, hon älskade verkligen choklad – i alla dess former.

Och Pepsi Maxi, fast det gick lika bra med Coca Cola Light eller vanlig Cola för den delen.

Och popcorn.

Och ostbågar.

Och ostkaka med grädde och jordgubbssylt.

Och kladdkaka.

Och chips, alla sorters chips, ingen nämnd ingen glömd.

Martin, Martina och Affe väntar otåligt. Så hör de äntligen hennes tunga knarrande fotsteg uppför trappan. Christer Björkman har redan hunnit hälsa svenska folket välkomna till lördagens upplaga av melodifestivalen och vinjetten rullar på. Snart dyker Kristian Luuk upp i rutan också.

”Skynda dig morsan, det har ju redan börjat", säger Martin och dunkar samtidigt armbågen i sidan på Martina.

"Ajjjeee! Sluta!" Skriker Martina.

"Lägg dig på golvet istället. Det är trångt", säger Martin.

”Ja, ja, sluta bråka nu", får Rose-Marie fram mellan stegen. Hon andas tungt. Tar långsamt ett steg i taget, vaggar upp för trappan, höger ben först. Ett åderbrock på vänster ben ömmar. Hon försöker att inte tänka på det. Koncentrerar sig istället på att hålla balansen. I händerna håller hon den överfyllda brickan. Ändå har hon inte fått med sig en tvåliters Pepis Maxi och Affes sexpack. Hon behöver gå en gång till.

”Men var är min öl? Du har väl inte att glömt att köpa bärs? Helvete också! Har du glömt att köpa bärs?” Skriker Affe.

”Farsan … tyst … det är ju Charlotte Perrelli!” skriker Martina.

Martina går i andra klass och Charlotte Perrelli är hennes stora idol.

”Melodi nummer ett … ”
(konstpaus)
”… Hero …”
(konstpaus)
"… text och musik Fredrik Kempe och Bobby Ljunggren”, säger Kristian Luuk i rutan.

”Nej, jag har inte glömt att köpa öl. Jag fick inte plats på brickan bara”, svarar Rose-Marie tungt.

Affe stönar högt och hugger tag i skålen med grillchips.

”Men farsan, ge hit!” Skriker Martin.

Affe tar en stor näve med chips och puttar sedan skålen rakt över bordet till tonårssonen.

”Morsan, finns det mer chips där nere? Farsan tog ju för fan alltihop. Fan också!”

”Svär inte är du snäll. Det finns en påse till där nere.”

”Käften morsan”, säger Martin.

”Ta med påsen när du hämtar mina öl så det blir tyst någon gång”, väser Affe.

”Visst”, svarar Rose-Marie lugnt.

Charlotte sjöng nu i en glittrande mikrofon. Den liknade en dildo.

Martina ligger på golvet och suger på en lakritsklubba.

Martins hand går snabbt upp och ner, från chipsskål till mun i jämn takt.

Affe slickar av sina feta fingrar och sticker åter ner sin stora näve i skålen med jordnötter.

Rose-Marie reser sig med en tung suck.

”Glöm inte Pepsin!” Skriker Martin efter henne.

”Ja, ja.”

Bakom sig hör hon Kristians Luuk presentera melodi nummer två. Efter den är det Rongedal. Henne favorit. Hon inser att hon knappats kommer hinna upp till deras framträdande.

Rose-Marie öppnar skafferiet och plockar fram chipspåsen. Det doftar underbart av fett och dill när hon öppnar påsen och fyller skålen till bredden. Det vattnades i munnen, men hon tvingar sig att låta bli chipsen. Istället öppnar hon kylskåpet och plockar ut sexpacket med öl. I facket skymtar hon en kvarglömd Dubbeldajm. Hastigt norpar hon till sig den. Dajmen är ett minne blott. Hon tar ut Pepsiflaskan och stänger kylskåpet med en liten smäll.

När Rose-Marie tar det första trappsteget hör hon Kristian Luuk presentera melodi nummer fyra, ”Hur svårt kan det va? text och musik Johan Fransson, Tobias Lundgren och Tim Larsson”. Hon skyndar på stegen så gott hon kan, Linda Bengtzing är en favorit. Bara jag får en skymt av hennes framträdande, tänker hon. Just som hon tar det sista trappsteget vinglar brickan till. I sin ambition att parera olyckan trampar hon snett med foten. Det andra benet klara inte av att balansera hennes stora vikt. Hon faller handlöst nerför trappan. Det sista hon ser är Affes trötta blick.

”Vad hände?” Frågar Martin utan att ta blicken från tv:n.

”Morsan föll i trappan tror jag”, svarar Affe lugnt.

”Jaha. MOOORSAAAN! CHIIIPSEEEN!”

Inget svar.

–

(Nej, Rose-Marie slår inte ihjäl sig. Hon tuppar bara av i några minuter. När hon vaknar upp bestämmer hon sig för att nu fick det vara nog. Inget mer servande av familjen Svensson och slut på onyttigheter. Varken Affe eller ungarna hade gått ner för att se hur det var ställt med henne. Istället kollade de obekymrat vidare på melodifestivalen. Hon beslutar sig därför för att lämna Affe och fixa sig en lägenhet inne i stán, vilket hon gör. Hon börjar träna på gym och slutar med all form av onyttigheter. Ingen mer chips eller godis för hennes del och ingen mera läsk. På ett år var Rose-Marie i toppform. Inte mindre än hundra kilo bantade hon ner sig. Som lök på laxen förälskar hon sig i Daniel, ägare till gymmet och tillika hennes personliga tränare. Numera bor de ihop i hans ljusa rymliga femrummare. Rose-Marie har åter fått kontakt med barnen. Varannan vecka bor de hos henne och Daniel, varannan hos Alf. Martin och Martina tränar nu också på Daniels gym. Martin har slutat med chips och Martina äter godis endast en gång i månaden. Syskonkärleken blomstrar. Martin är knuten som modell till en väletablerad agentur med kontor i Stockholm och Martina är ordförande i elevrådet. Affe däremot är tjockare och mer bitter än någonsin.)



Överviktig. (Oredigerad version)

”MORSAN DET BÖRJAR NU! MOOORSAAAN!”
”JAG KOMMER!”
Rose-Marie befann sig nere i köket. De övriga i familjen Svensson satt redan bänkade framför 42-tummaren på övervåningen. Kärnfamiljen Svensson bestod av mamma Rose-Marie, Pappa Alf som kallades för Affe, storebror Martin och lillasyster Martina. Scenariot var detsamma som föregående lördagskväll. Det var Rose-Maries plikt att se till att det fanns ordentligt med tilltugg och dryck inför den stundande teveunderhållningen. Affe och ungarna hade intagit positionen framför teven. Den här lördagen var dessutom förväntningarna extra höga på vad som skulle serveras. Det var nämligen dags för teveunderhållningens créme de la créme – finalen i den svenska melodifestivalen, där vinnaren i slutet av maj skulle få åka till Belgrad och tävla för Sverige. Fem lördagar i rad hade familjen Svensson, som så många andra svenska familjer, bänkat sig framför teven och med spänning följt deltävlingarna.
I första deltävlingen hade femtonåriga Amy Diamond gått vidare tillsammans med den avsevärt mer rutinerade Christer Sjögren. Därefter hade även schlagerrävarna Charlotte Perrelli och Linda Bengtzing tagit sig vidare till final. Nykomlingen Sibel hade behövt använda sig av ”Andra chansen” där hon vunnit över Idol-kollegan Ola. Den stora schlagerskrällen hade annars varit Nordman, som tagit sig till final på Carolas bekostnad. Kvällspressen spekulerade i om svenska folket nu tröttnat på sin schlagerikon, medan vissa andra hävdade att låten helt enkel inte var tillräckligt bra. Melodifestivalen delade onekligen upp svenska folket i olika läger. Var du för Carola eller mot? Hävdade du att Charlotte Perrelli var sexigare än Linda Bengtzing? Var Ola en större talang än Sibel?
Även i familjen Svensson fanns det meningsskiljaktigheter. Alla hade de sin egen givna favorit.
Martins var utan omsvep grillchips.
Martina såg däremot gärna att det fanns en stor skål med plockgodis på soffbordet. Och Affe krävde att få skölja ner sina salta jordnötter med åtminstone ett sexpack folköl.
Själv föredrog Rose-Marie chokladglass.
Och glasstårta. Och salta pinnar. Och geléhallon. Och saltisar. Och surisar. Och choklad, hon älskade verkligen choklad – i alla dess former. Och Pepsi Maxi, fast det gick lika bra med Coca Cola Light och vanlig Cola för den delen. Och popcorn. Och ostbågar. Och ostkaka med grädde och jordgubbssylt. Och kladdkaka. Och chips, alla sorters chips, ingen nämnd ingen glömd.
Martin, Martina och Affe väntade med spänd förväntan. Vad skulle Rose-Marie överraska med den här gången? Så hörde de äntligen hennes tunga fotsteg uppför den knakande och knarrande trappan. Christer Björkman hade redan hunnit hälsa svenska folket välkomna till årets upplaga av melodifestivalen och vinjetten rullade på. Snart skulle Kristian Luuk dyka upp i rutan också.
”Skynda dig morsan, det har ju redan börjat.”
”Ja, ja.”
Rose-Marie andades tungt.
Långsamt tog hon ett steg i taget, vaggande, hela tiden med höger ben först. Hon hade ett ömmande åderbrock på vänster vad, men det var inte den egentliga orsaken till den lite märkliga passgången. Hon var rädd för att tappa balansen i trappan. I händerna bar hon den överfyllda brickan. och ändå hade hon inte fått med sig skålen med ostbågar, en tvåliters Pepis Maxi och Affes sexpack. Hon visste att hon skulle behöva gå en gång till.
”Men var är mitt sexpack? Du menar väl inte att du glömt att köpa bärs? Menar du det? Helvete också!” Utropade Affe med hög stämma.
”Men farsan … tyst … det är Charlotte Perrelli!” Avbröt Martina. Hon gick i andra klass och hennes rum var tapetserat med posters på schlagerstjärnan. I nedersta hyllan stod det flera pärmar som var fyllda med klipp och reportage från kvällstidningar och veckopress.
Kristian Luuk presenterade melodi nummer ett … ”Hero” … ”text och musik Fredrik Kempe och Bobby Ljunggren”. Den sistnämnde hade inte mindre en tre låtar representerade i finalen. Precis som i deltävlingarna skojade Kristian till det med Bobbys namn.
”Nej, jag har inte glömt att köpa öl. Jag fick inte plats på brickan bara. Jag lovar att gå ner efter den här melodin.” Svarade Rose-Marie utan att bry sig om att sätta sig i fåtöljen med imiterat skinn som var ämnad åt henne. Hon var glad åt den tillhörande fotpallen.
Affe stönade högt och högg istället tag i skålen med grillchips.
”Men farsan, ge hit!” Skrek Martin till.
Affe tog en stor näve med chips och räckte över skålen till tonårssonen. Martin gick andra året på högstadiet, var klassens hackkyckling och när andra killar var ute på kvällarna och ställde till med bus, satt han själv hemma och spelade dataspel eller såg på teve. Frustrationen han bar inom sig gick tyvärr allt som oftast ut över lillasystern och de var ständigt i luven på varandra.
”Morsan, finns det mer chips där nere? Farsan tog ju för helvete nästan allt.”
”Ja, i skafferiet. Och svär inte.”
”Äh, håll käften. Ta med den när du hämtar farsans öl.”
”Visst.”
Med ett perfekt leende sjöng nu Charlotte i den glittrande dildoliknande mikrofonen. Martina låg på golvet och sög på en lakritsklubba. Martins högra hand gick upp och ner i chipsskålen, i takt till musiken. Affe slickade av sina salta fingrar och stack på nytt sin stora näve i skålen med jordnötter. Själv gav Rose-Marie ifrån sig en tung suck och tog det första tunga steget tillbaka nerför trappan samtidigt som hon lät handen långsamt glida längs det vitlackerade trappräcket.
”Ta med dig läsken också?” Skrek Martin efter henne.
”Ja, ja.”
Bakom sig kunde hon nu höra Kristians röst som presenterade melodi nummer två med Sibel. Efter den melodin var det hennes egen favorit, tvillingarna Rongedal. Hon hade sett dem vid flera tillfällen på teve, senast i ”Så ska det låta”. Hon insåg att hon knappats skulle hinna upp igen till deras framträdande. Så var det med det. Att familjen var nöjd och belåten gick före hennes egna behov.
Rose-Marie öppnade skafferiet och plockade fram en till påse med chips. Det doftade svagt av dill när hon öppnade den och fyllde skålen på bänken till bredden. Hon plockade fram en likadan bricka, som den hon tidigare burit upp till teven. Kvar stod de andra två lutade mot varandra. Affe hade köpt fyra stycken likadana brickor på Claes Olsson. ”Så behöver du inte bära upp samma bricka om och om igen”, hade han sagt och sedan gått upp till teven för att titta på Formel I. Så sant som det var sagt.
Hon placerade skålen med chips på brickan och tog sedan ut sexpacket ur kylen. I facket skymtade hon en kvarglömd Dubbeldajm och norpade hastigt till sig den, såg sig nervöst om precis som om hon var rädd för att bli upptäckt och öppnade den sedan med vana fingrar. På mindre än en minut var de chokladindränkta dajmbitarna ett minne blott. Sedan tog hon ut tvålitersflaskan med Pepsi Maxi och stängde kylskåpet med en liten smäll.
När Rose-Marie tog det första trappsteget hörde hon hur Kristian Luuk påannonserade melodi nummer fyra, ”Hur svårt kan det va? text och musik Johan Fransson, Tobias Lundgren och Tim Larsson”. Hon skyndade på stegen så gott det gick, Linda Bengtzing var en av hennes verkligt stora idoler. I sin ungdom var hon inte helt olik henne till utseendet. Men det var drygt hundra kilo sedan. Rose-Marie kunde höra hur det som vanligt kivades på övervåningen. Varför kunde ungarna aldrig hålla sams? Och varför kunde Affe aldrig säga ifrån?
Hon rappar på stegen ytterligare och skall just till att ta det sista trappsteget när hon känner hur brickan i hennes händer vinglar till. Tanken som far genom huvudet på henne är att inte tappa ut hela chipsskålen på golvet, logiskt eftersom det var flera månader sedan hon hade dammsugaren framme. De flesta av chipsen skulle säkert vara oätliga om de hamnade på den lortiga heltäckningsmattan. I sin ambition att parera olyckan trampar hon därför snett med högerfoten, som inte lyckas bära hennes fulla vikt. Den ojämna fördelningen gör att hon faller handlöst nerför trappan. Övervikten segrar. Det sista som hon upplever är Affes likgiltiga blick, som sedan lojt vänder tillbaka mot teverutan.
Varken Martin eller Martina vänder sig om, trots den våldsamma dunsen.
”Vad hände?” Frågade Martin.
”Morsan föll i trappan.” Svarade Affe.
”Jasså.”
”MOOORSAAAN! CHIIIPSEEEN!”
Inget svar.

–

(Nej, Rose-Marie slog inte ihjäl sig. Hon tuppade av i någon minut bara. När hon vaknade upp på golvet bestämde hon sig för att det nu fick vara nog. Det var slut på servandet och det var slut på onyttigheter. Varken Affe eller ungarna hade gått ner för att se hur det var med henne. Istället hade de i lugn och ro sett färdigt på Melodifestivalen. Hon beslöt sig därför för att lämna både Affe och ungarna och börja om ensam. Hon hyrde en lägenhet inne i centrala delen av staden och började träna på gym. Hon slutade äta godis och chips. Hon slutade dricka Pepis Maxi. På ett år hade Rose-Marie bantat ner sig mer än hundra kilo. På stadens gator vänder sig numera folk om när hon passerar. ”Var inte det där Linda Bengtzing?”, kunde hon ofta höra. Hon blev förälskad i sin personliga tränare och de har nyligen flyttat ihop i en stor fyrarummare. Hon har återknutit kontakten med sina barn och de bor varannan vecka hos henne. Både Martin och Martina har också de drastiskt förändrat sina liv. Numera tränar båda två flera gånger i veckan. Martin har slutat trycka i sig chips och Martina äter inte längre godis. Syskonkärleken sprudlar dem emellan. Martin är dessutom knuten som modell till en väletablerad agentur med kontor i Stockholm. Affe däremot är tjockare än någonsin.)