Nattlig multitasking.

Jag förmår mig inte att stänga av tv:n, släcka lampan och knoppa in. Jag vet inte vad det är. Egentligen är jag rätt trött. Det är nog för att jag har semester, för att jag kan vara uppe. Kollar med ett halvt öga på Kalifornia med Brad Pitt som white trash. Macen i sängen och växlar mellan Facebook, bloggen och Youtube. En ingivelse får mig att ladda ner Ben Folds Five från en reunion-konsert. Saknar det bandet. Saknar att jag aldrig fick se dom live. Nicklas har berättat. Det var den bästa konserten han varit på. Det säger en del. Nicklas har varit på flera hundra konserter genom åren. Han bor numera i Stockholm med fru och två barn och vi ses inte så ofta längre. Det är synd. Saknar ibland tiden då vi rotade runt bland skivbackar i andrahandsbutiker, bläddrade bland cd-skivor på Folk å Rock, bilade till skivmässor i Göteborg och Malmö och sprang på konserter. Det var tider det. Det var magi.



Ben Folds vid pianot och Darren Jessee på slagverk skapar magi med låten Magic. Var basisten Robert Sledge håller hus vet jag inte helt säkert, men han sitter väl i logen och väntar.



Jag ger konsertvideon fyra handklapp och filmen tre. Egentligen är den värd mer. Brad Pitt är lysande i rollen. Övriga skådisar med för den delen. Men jag är inte så tilltalad av av thrillers. Jag är mer inne på svarta komedier.