"Maskerad", en novell av tjugotvå.

Hade det inte varit för att fassan skrev det där första kapitlet av den tilltänkta deckaren Klydd hade jag nog aldrig försökt att skriva den där romanen, som nu ligger i tryggt förvar i byrålådan. Och jag hade inte heller försökt mig på det hopplösa projektet att skriva en novell i veckan under ett års tid. Fassans första kapitel finns redan här på bloggen som ett tidigare inlägg. Nu tänkte jag även introducera i er mitt projekt med novellerna.

Det hela startade med en kväll på krogen Gyllene Prag. Jag var där tillsammans med polaren Per, eller Pelle som vänkretsen känner honom som. Som parentes kan nämnas att han har en syster vid namn Nelle. Har länge undrat om även det är ett smeknamn som kommer av att någon påhittig person vänt på Ellen. I alla fall. Båda två hade väl haft bättre dagar och vi kände oss allmänt misslyckade. Livet saknade innehåll och vardagen var en enda lång tristess. Vi behövde något att engagera oss i. Något som fick oss att vidga våra vyer. Det var då som tanken på att skriva en novell i veckan dök upp. Vi började genast slänga ur oss olika titlar, sammanlagt 52 stycken. Eftersom våra sinnen den kvällen var i moll blev det den ena upplyftande titeln efter den andra. Som exempel kan nämnas, Det är tomt nu, Bakfylla och Föga förvånande. Tanken var sedan att vi varje söndag skulle lotta en titel, som vi sedan skulle tolka personligt. Därefter hade vi en vecka på oss att skriva, varken mer eller mindre. Det fanns inga krav på hur lång novellen skulle vara och kvaliteten fick bli efter hur mycket tid och engagemang var och en kunde lägga.

Om jag inte minns helt fel lottades Borta med vinden som första titel. Det är mycket möjligt att jag kommer publicera även den här på bloggen, men jag tänkte börja med novellen Maskerad. Sammanlagt höll jag ut i 22 veckor. Hur många noveller Pelle skrev får ni fråga honom om. Idén till Maskerad kom till under en långhelg i Dublin. Jag är tacksam för att taxichauffören som körde oss från flygplatsen hade nerverna under kontroll. Ska tilläggas att flera av mina vänner som läst novellen reagerar med kommentaren "jag vill inte vara din vän längre". Jag undrar varför.


Maskerad.

Mitt verkliga namn får förbli okänt, men du kan kalla mig för mr Killmore. Jag livnär mig på att ta folk från en destination till en annan. Mestadels handlar det om turister och vanligtvis plockar jag upp dem precis efter att de har landat. I samma stund som de kliver ut genom flygterminalens huvudentré är de ofta lätt förvirrade av alla nya intryck som träffar dem. En del är dessutom lite trötta i huvudet efter flighten. Andra smått berusade. Då väntar jag där, beredd att ta dem precis dit de vill.

Jag lutar mig tillbaka och låter huvudet vila mot nackstödet. Jag står parkerad som nummer två i kön, efter Mike som måste ha gått upp extra tidigt den här morgonen. Mike står lutad mot taxibilen och suger i sig nikotin. Uppskattningsvis är det hans tredje cigg den här morgonen. Den första precis när han har vaknat, efter morgontoaletten, den andra på vägen ut till taxibilen och den tredje nu. Han borde tänka sig för, den gode Mike. Nikotin dödar. Å andra sidan ska vi alla den vägen vandra, på ena eller andra sättet.

Mike nickar en hälsning och jag nickar tillbaka. Samtidigt gör han, genom en ryckning i kroppen, en ansats till att komma fram och växla några ord, snacka skit. Mike snackar alltid helsikes massa dynga.

Jag vänder hastigt bort blicken och ser åt ett annat håll. Hoppas att han fattar. Sluter sedan ögonen lätt. Det dröjer säkert ytterligare några minuter innan morgonens första resenär kliver ut genom entrén. På vägen ut mot Dublins Internationella Flygplats körde jag nämligen parallellt, horisontellt, med flygplanet som var på väg in.

Jag hör hur en bil bromsar in bakom mig och sneglar upp i backspegeln. Det är Paul och jag sluter ögon på nytt. Rycker kort därefter till av att det knackar på bilrutan. Uppenbarligen förstod inte Mike hinten. Föga förvånande. Taxichaufförer är generellt sett inte de skarpaste knivarna i lådan. Jag hissar ner bilrutan och Mikes bistra nollställda nuna uppenbarar sig.

”God morgon, du är tidig.”

”Du med”, svarar jag.

”Vad sägs om frukost på Royale runt tiosnåret? Hann inte få i mig något innan jag stack. Startade dagen med en cigg.”

”Kanske det.”

”Vi ses.”

”Ja, vi ses.”

Jag hissar upp bilrutan och ser samtidigt att dagens första flygresenär kliver ut genom huvudentrén. Han ser östeuropeisk ut. Passerar taxikön. Förmodligen är han en av Dublins många utländska gästarbetare. Det tjänar säkert tio gånger mer här än i sina hemländer. Om det ens räcker. Kanske har han varit hemma i Polen över helgen för att hälsa på familjen.

Två killar som definitivt är turister kommer ut, efter det att ytterligare ett antal personer passerat taxikön. Det är uppenbart att de druckit både det ena och andra under flygturen. De reser lätt, med endast ett handbagage vardera. Mike möter dem och de nickar medgivande.
Sekunderna senare lämnar Mike taxikön.

Jag kliver ur bilen samtidigt som det ringer i mobilen i fickan. Det är Mike som undrar om jag vet i vilket område ”21 Kilbarron Drive” ligger. Jag svarar att området heter Kilmore. Mike tackar för hjälpen och jag trycker av mobilen.

En ung tjej som är väldigt liten till växten, med ring i både näsan och underläppen och med eldröda dreadlocks kommer fram emot mig. Hon har färgglada kläder i lager på lager. På ryggen bär hon ett gitarrfodral lika stor som henne själv och längs ena höften dinglar en axelväska i tyg. I släptåg drar hon, i konstrast till henne själv, en gigantiskt stor gul resväska på hjul. På bra engelska frågar hon mig vart busshållplatsen ligger. Jag pekar. Hon tackar för hjälpen och jag andas ut när jag följer henne med blicken.

”Är du ledig?”

Jag vänder mig om och möter blicken från en begynnande grånad man i kritstrecksrandig kavaj och elegant överrock. Han ser relativt vältränad ut och är något längre än jag. Bakom honom skymtar en kanske tio år yngre kvinna. Hon är blond, lång och snygg. Jag levererar ett snabbt inövat leende, öppnar bakluckan och hjälper dem ner med den första resväskan i bagaget. Mannen räcker över den andra resväskan och öppnar sedan bakdörren åt kvinnan, som kliver in och sätter sig.

”Vart vill ni åka?” Frågar jag.

”Shellbourne Hotel, vet du vilket det är?”

Mannen bryter något. Kanske kommer de från Sverige.

”Ja, ja”, svarar jag lojt.

Mannen går runt taxibilen, öppnar bildörren och sätter sig i baksätet bredvid kvinnan. Jag andas ut. Det är enklare att ha dem sittande tillsammans.

”Är det långt in till centrum?” Frågar mannen.

”En bit", svarar jag.

”Är det första gången ni är i Dublin?” Fortsätter jag, dels för att styra bort från ämnet, dels för att bilda mig en snabb uppfattning om förutsättningen.

”Ja.”

”Är ni på semester?”

”Ja, vi stannar till på söndag.”

Jag kommenterar inte svaret.

Mannen säger något till kvinnan på ett språk som jag inte förstår. Jag tror ändå att jag kan avgöra att det är svenska. Kvinnan svarar och pekar ut genom bilrutan, i riktning mot en avtagsväg jag egentligen borde ha tagit för att köra dem in mot centrum. Jag hoppas det inte var det hon kommenterade.

”Jag tar motorleden för att undvika bilköerna in mot centrum, det går snabbare”, säger jag för att minska deras eventuella oro.

”Det är okey”, säger mannen.

Jag möter hans blick i backspegeln. Han verkar åtminstone för stunden lugnad. Jag kan bara ana kvinnan i backspegeln, men uppfattar ändå att hon säger ytterligare någonting till mannen. Han svarar kort och ger henne sedan en snabb puss på kinden. Jag trycker lite extra på gasen för att snabbare komma fram till den på förhand givna punkten där det hela ska ta sin början. Det är inte alls långt kvar nu och jag slänger ytterligare en hastig blick i backspegeln. Jag trycker igång cd-spelaren och skruvar upp volymen. Den brända cd-skivan innehåller samtliga låtar som finns med på min ”tio-i-topp-lista” över bra låtar att döda till. Ohotad etta är Alice Cooper med ”He’s back (The man behind the mask)”, sedan följer i tur och ordning ”I love the dead”, No more mr nice guy”, ”Sick things”, ”Welcome to my nightmare”, ”Zombie dance”, ”Dead babies”, ”Go to hell”, ”Dance yourself to death” och slutligen ”Killer”. Samtliga låtar framförs med stor inlevelse av mr Cooper.

Jag skruvar upp volymen ytterligare med vetskap om vad som snart ska hända. Mycket riktigt, sekunderna senare känner jag en knackning på min muskulösa överarm som reagerar genom en ryckning i bicepsen.

”Ursäkta, har du lust att sänka musiken något?” Säger mannen.

Jag låtsas inte höra honom.

”Kan du skruva ner är du snäll!” Säger mannen något högre.

Jag låtsas fortfarande inte om honom.

När han böjer sig fram mellan sätena riktar jag med stor precision pepparsprayen mot hans ansikte och sprutar ett par gånger. Mannen kastar sig bakåt med ett skrik, med händerna framför ögonen, vilket resulterar i att även kvinnan ger ifrån sig ett gällt skrik. Tajmingen är perfekt och jag gör en kraftig sväng, med skrikande däck, in på den lilla avtagsvägen och bromsar sedan in med en tvärnit. Kvinnan, som inte är beredd på den hårda inbromsningen, kastas handlöst framåt och huvudet träffar framsätet med en smäll. Jag riktar med ny precision pepparsprayen, den här gången mot kvinnans ansikte. Hon ger ifrån sig ett nytt gällt skrik när ögonen börjar svida. Mannen gör precis så som han inte borde göra och gnider sig i ögonen med händerna.

Jag ökar volymen på bilstereon ytterligare ett snäpp. Alice Cooper på hög volym försätter mig i ett transliknande tillstånd och förhöjer upplevelsen.

Ansiktsmasken accentuerar den ytterligare.

Jag har köpt den i en butik som säljer skräckartiklar, på andra sidan Atlanten. Det är sju år sedan jag återvände till Dublin från Los Angeles. Gummibatongen däremot fick jag köpa billigt av en annan taxichaufför här i Dublin. Det var inget konstigt med det. Han hade själv en likadan för självförsvar, lät han mig förstå.

Från och med nu går allting väldigt snabbt.

Jag är medveten om att jag måste handla medan paret fortfarande är överrumplade och i ett chockartat tillstånd.

Jag ger först mannen och sedan kvinnan några kraftiga smällar med batongen. Jag är noga med att träffa på ställen där det inte kan gå hål. Jag vill inte riskera att få blodfläckar i bilen. Även om skinnklädseln går relativt lätt att tvätta av är risken stor för ovälkommen DNA.

Jag lägger den ena förberedda snaran runt kvinnans hals och drar till. Snaran är gjord av en bit tvättlina som är smidig att jobba med. Samtidigt som jag drar åt med ena handen ger jag mannen ett par nya smällar av batongen med den andra. Övermannad av pepparsprayen som svider ordentligt i ögonen och gör det omöjligt för honom att se och slagen som gjort stora delar av hans kropp försvarslös, slänger jag nu den andra förberedda snaran runt mannens hals.

Mitt emellan sätena sitter jag och drar nu åt med full kraft bägge snarorna på samma gång. Mannens och kvinnans huvud trycks mot varsitt säte och jag virar med en elegant rörelse tvättlinan ett par varv runt kvinnans huvud, drar till och gör en enkel knop. Kvinnans huvud sitter nu fast som i ett skruvstäd. Jag kan nu i lugn och ro koncentrera mig på att ta mannens liv först.

Jag virar tvättlinan ytterligare ett varv runt hans huvud, ger honom några hårda smällar med batongen för att domna av hans båda armar ytterligare och drar sedan åt snaran med full kraft. År av slit på gymmet har gett fantastiska resultat och jag känner hur mannens liv långsamt rinner ur hans kropp. Han ger ifrån sig ett rosslande läte och ansiktet har antagit en blåaktig färg. Kvinnan försöker skrika, men det enda som hörs är ett pipande ljud. Hon viftar våldsamt med armarna i försök att lösa upp knopen och jag märker att jag finner försöket beundransvärt, men omöjligt.

Så säckar mannen plötsligt ihop.

Jag håller kvar trycket om halsen i ytterligare några sekunder för att försäkra sig om att mannen verkligen är död. Sedan släpper jag tvättlinan och låter mannens kropp faller bakåt och hamna i en tillsynes obekväm ställning i baksätets ena hörn. Jag löser upp knopen som hållit kvinnans huvud på plats, utan att för den delen släppa trycket som tvättlinan ger mot hennes hals.

Sedan drar jag åt ytterligare.

Att ta livet av kvinnan tar uppskattningsvis mindre än en minut. Jag ger henne en liten knuff och hon faller ner mot mannens livlösa kropp. Jag själv sjunker ner i förarsätet och drar utmattad av mig masken.

Adrenalinet pumpar i kroppen.

Kicken är obeskrivlig.

I några minuter sitter jag med masken i knäet och pustar ut. Svetten rinner ner över ansiktet, från min enorma tjurnacke och ner över ryggen. Jag sneglar in i backspegeln ett par gånger för att förvissa mig om att ingen fått för sig att svänga in på den lilla avtagsvägen. Varför någon skulle få för sig det. Vägen leder ingenstans, förutom mot döden.

När pulsen väl lugnat ner sig något startar jag motorn och kör in ytterligare en bit. Kropparna ska dumpas och bilen ska vändas. Jag har sedan långt tidigare förberett med vad som skulle kunna kallas en turistgrav. Redan samsas tre stycken svenskar där om utrymmet, tillsammans med två norrmän och en kille från London. Om det här paret skulle vara från Sverige blir det en klar överrepresentation, men det är inte mycket jag kan göra åt den saken nu. Jag bromsar in några meter från den givna platsen och kliver ur taxibilen. Kvistar och grenar kamouflerar gropen väl och ingen annan än jag vet att turistgraven existerar. Innan jag slänger kropparna i graven ser jag till plocka åt mig smycken, klockor och plånböcker. Något måste jag ju ha för besväret med att ha tagit dem till destination ”andra sidan”. Det visare sig mycket riktigt att paret är från Sverige. Deras resväskor åker med i graven.

När jag kvarten senare rullar ut på vägen igen känner jag mig plötsligt väldigt hungrig.

Att döda tar hårt på krafterna.

Jag slänger ett öga på min nyligen införskaffade Omega och ser att klockan inte är mer än tjugo i tio. Runt tio skulle Mike käka frukost på Royale och jag kände att det faktiskt skulle kunna vara trevligt med lite sällskap, trots att det i så fall skulle bli i form av en butter taxichaffis.

Jag tryckte gasen i botten.

”He’s back, he’s the man behind the mask…” Skrålar jag rakt ut och dunkar handen i ratten i takt till mr Cooper.

Mitt verkliga namn får förbli okänt.

Du kan kalla mig för mr Killmore.