Örebro, Engelbrektsskolan och Sigge Fursth.

Jag har bott i Örebro i sammanlagt tre år. Skälet till att vi flyttade till hjärtat av gnällbältet var att mammas dåvarande man Anders skulle plugga på GIH. Om jag inte minns fel så flyttade Anders till Örebro i förväg. Vi kom efter några månader senare, flyttade in i ett radhus i det nybyggda området Sörbyängen och jag började på Engelbrektsskolan mitt i stán. Jag minns inte särskilt mycket från högstadietiden. Förmodligen är det för att jag förträngt det mesta.

Det jag bland annat minns är att jag cyklade till skolan, hade inte särskilt många bra kompisar, om jag ens hade någon, blev småtrackad av en kille i klassen med finsk påbrå och trivdes inte särskilt bra. Jag gjorde min plikt och gick dit. Fick hyfsat slutbetyg, 4 komma något. Betygsskalan på den här tiden minns vi som ett till fem och jag har aldrig förstått varför man skulle ändra det betygssystemet. Enkelt att förstå och lagom bredd på skalan. Fick man en trea så var man klockrent i mitten, var man något sämre än medel så blev det bara en två, något bättre en fyra. Sög man i ett ämne var det en etta som gällde och låg man i topp kunde man stoltsera med en femma.

Viss respekt fick jag av att jag var en jäkel på rundpingis, krossade de flesta i badminton och jobbade extra på Folk å Rock, Örebros enda riktiga skivbutik. En av mina talanger blev vid ett tillfälle min räddning. Hela skolan var på friluftsdag – sjuor, åttor och nior. Själv gick jag i sjuan. Som på alla högstadieskolor fanns det en del stöddiga elever. Plötsligt tog en niondeklassare tag under mina armar och en annan i mina ben. De skulle slänga mig i Svartån. Jag sprattlade och försökte ta mig loss men den var betydligt starkare och bar mig ner för slänten mot ån. De började gunga mig fram och tillbaka. Då kom min räddning. "Släpp honom för helvete! Släpp honom för fan!" Det var Sigge Fursth. Killarna släppte mig och lommade iväg. Ville man inte åka på en snyting med en blåtira som resultat gav man sig inte på Sigge Fursth. "Är du okej?" Frågade han. Jag nickade. Sigge Fursth nickade tillbaka och försvann.


















Vad var då anledningen till att Sigge Fursth kom till min undsättning? Jo det ska jag berätta. Varje rast spelade vi rundpingis i skolans fritidslokal. Som de flesta på skolan var jag lite skraj för Fürst och av den anledningen la jag alltid upp bollen i smashläge åt honom. Allt som oftast slutade det med att det var vi två som hamnade i den slutliga finalen. Christer Fursth, som han egentligen heter, var en bollbegåvning, vilket han senare bevisade med spel i ÖSK, FC Köln, Hammarby och Helsingborg. Dessutom spelade han några matcher på mittfältet i den blågula tröjan. Men i rundpingisfinalen gav jag honom alltid en match. Kanske resonerade han som uttrycket, you scratch my back, I scratch yours.

Sigge Fursth, du minns säkert inte den här händelsen, men skulle du råka läsa detta vill jag säga tack, så här i efterhand. Högstadietiden är numera ett minne blott och jag kan bara konstatera att jag klarade mig helskinnad.



Sigge Fursth, det här klippet är tillägnat dig som tack den där gången. Stort för att komma från en gaisare som jag.