På vernissage med Mikael Olsson.

Jag fick fem minuter. Jag får skylla mig själv. Det var verkligen i sista sekund som jag bestämde mig för att gå. Hade det inte varit för Pelle hade det aldrig blivit av. Så tack Pelle. Som inte ens kom in. Säkerhetsvakten satte bestämt upp handen. "Vi stänger. Det går inte bara att smita in."














Men det gjorde det. Men fem minuter var allt jag lyckades snika till mig, när jag i snabbt tempo scannade mig framåt. Fotografi efter fotografi. "Det här är bra", var min första tanke. "Jag måste besöka utställningen igen", min andra. Och tro fan det.














Under sex år har Mikael Olsson följt årstidernas växlingar i Frösakull, som var Bruno Mathssons sommarhus. Med tiden kände han sig mer och mer hemmastadd. Den permanenta bostaden i Södrakull har han däremot närmat sig mer som en främling. Likt en fönstertittare har han kikat in genom glipor av fördragna gardiner.














Många bilder är det som just nu finns utställda på Hasselblads Center. Och många fler är plåtade. Jag pratade med Mikael efteråt, i toalettkön, och om jag inte minns fel så finns det ett fyrtiotal bilder till, som inte finns med på utställningen, men som kommer finnas med i den bok om Bruno Mathsson som kommer ges ut inom kort. Acne står för formgivningen och allt talar för att det är en blivande designklassiker. I bokform.














Fem minuter lyckades jag snika mig till och just i denna stund snikar jag på ett bredband som inte är mitt. Kvällen är dessutom sen och det är dags för sängen.














I morgon sätter Göteborgs Internationella Biennal igång och det är klart att jag ska vara en del av både vernissager och utställningar. Men efter det. Om någon vecka eller så. Då ska jag bege mig upp till Göteborgs Konstmuseum igen och i lugn och ro njuta av Mikael Olssons fotoprojekt. Sex år höll han på. Jag ska ge utställningen minst en timme.