Hur patetisk får man vara egentligen?

Hon klev in på gymmet alldeles framför mig. Drog kortet sekunderna före. Hade ett försprång på några meter och nog dök tanken upp i huvudet på mig, hur jag skulle lyckas ta mig fram till träningsmaskinen innan hon hann dit, men insåg samtidigt det orimliga. Att ta några springande steg och klämma mig förbi henne i trappan kändes lite för uppenbart. Nej det enda jag kunde göra var att följa henne med blicken och se vilket beslut hon skulle ta. Cross-trainer eller löparband. Den maskin jag brukar att använda eller den bredvid. Men tack och lov, hon höll sig från min cross-trainer den här morgonen och följde istället hennes gängse rutin – löparbandet. Jag pustade ut.