måndag 7 december 2009

Trots allt en bra start på dagen.

Jag är inte stolt över min reaktion den här morgonen. Inte alls. Det finns inget försvar. Den bara kom till mig och jag fick jobba hårt för att känslan skulle försvinna. Självfallet handlar det här om något som inträffade på gymmet. Var annars. Dagen har ju knappt börjat än.

Vi var bara fyra personer som tränade den här morgonen mellan halv sju och halv åtta. Idel kända ansikten så när som på en kille med fjunig mustasch. Det var hon den stadiga biten, fjunisen och jag. Sedan var det då den där mörka tjejen med glasögon och blek hy, som det här inlägget kommer att handla om. Tjejen som inte missat ett veckopass på över en månad. Som sliter morgon efter morgon på både cross-trainer och löparband. Med musik i öronen.

Det här är den där tjejen som inte gör särskilt stort väsen av sig. Lite anonym. Lite beige. Tjejen som satt längst fram i klassrummet och kunde alla svaren. Hon som på rasten stod ensam en bit bort och sneglade mot de tuffa tjejerna i rökrutan. Hon som var det tacksamma mobbingoffret.

Jag klev in på gymmet några minuter över halv och jag ser henne uppe på etaget. Det är bara hon som är där. Förmodligen är hon redan ombytt när hon kommer till gymmet. Hennes rutin är att först köra ett pass på löparbandet och sedan ett på cross-trainern. Fast inte den här morgonen. Och av alla maskiner så väljer hon den som jag brukar att använda. Min cross-trainer. Och jag försöker att inte bry mig, men det går inte. Det stör mig något så gruvligt. Och när jag kliver upp på den längst in istället, så knakar och knarra den något så förbannat att jag är tvungen att byta. Till den bredvid henne. Som inte knarrar, men gnisslar. Och jag tänker att varför, varför, kan hon inte göra som hon brukar och börja på löparbandet?

Jag inser också att enda sättet att hinna före henne imorgon är att också vara ombytt när jag kommer till gymmet, men det vet jag att jag inte kommer att vara. Så jag hoppas att hon återgår till sin vanliga rutin lämnar min cross-trainer ifred.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar