söndag 27 december 2009

Julen hör deckare till.

Det var länge ett mysterium kring vem som låg bakom deckarpseudonymen Kepler. I veckor spekulerades det i namn som Henning Mankell, Camilla Läckberg och Johan Ajvide Lindqvist. Varför nu redan etablerade deckarnamn skulle ge ut ytterligare en deckare fast under pseudonym. Det verkar ju ytterst korkat. Och nu var det ju inte heller så det förhöll sig.


Foto: Bertil Ericson och lånad från www.dn.se.

Istället klev författarparet Alexander och Alexandra Coehlo Ahndoril fram i rampljuset. Två författare, som åtminstone min kära mamma tillika bibliotekarie, anser att var för sig skriver med god kvalitet.

Jag såg en intervju på teve och bestämde mig för att ge boken en chans. Länge blev den liggande i högen av böcker på köksstolen, med design av Alvar Aalto, som fungerar som nattduksbord. Vid några tillfällen har jag gett mig på att läsa ett antal kapitel och då genast insett att jag gjorde det med en viss portion skepticism och rätt så kritiskt granskande ögon. Jag tyckte omgående att storyn kändes sökt och tyckte mig tydligt känna parets uppdelning beträffande skrivandet av boken. Jag hade av intervjun förstått att de i sann Sjövall-Wahlöö-anda skrivit vartannat kapitel var. Resultatet blev att boken aldrig fångade mig och blev således liggande.



Men så beslöt jag mig för att ta den med mig på tåget mot Stockholm och Uppsala. När passar det bättre med än deckare än under julledigheten? Aldrig enligt mig. Så jag gav den en ärlig chans. Och kan du tänka dig. Plötsligt hade den mig fast. Genombrottet skulle jag vilja påstå var någonstans i mitten. När jag som läsare togs tillbaka till när huvudpersonen Erik Maria Bark (nä, det är ingen tillfällighet att han har ett manligt och ett kvinnligt namn) var en framstående hypnotisör. Helt plötsligt kändes varken storyn eller dialogen sökt. Kapitlen avlöste varandra utan att jag kunde känna någon förändring på manlig och kvinnlig tonalitet.

Och boken höll hela vägen. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att även första halvan av boken håller. Jag hade helt enkelt fel inställning när jag började att läsa. Fast. Vid närmare eftertanke. Min känsla brukar inte svika mig. Boken är på vissa punkter svagare i sin inledning, de brutala morden till trots.

Sammanfattningsvis. Gillar du t ex Stieg Larssons trilogi ska du också ge Keplers "Hypnotisören" en chans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar