Ölkaggen är härmed omdöpt till Kepsen.

Jag reflekterade över det redan igår. Mötte nämligen Kisen i dörren på väg ut från korridoren där omklädningsrummen ligger, på väg ner mot gymmet på våningen under. Han anlände alltså till gymmet bortåt en kvart tidigare än han brukade. Så den här morgonen dök han upp säkert ytterligare några minuter tidigare. Jag hade inte ens hunnit få på mig träningsskorna när jag hörde hans genomskärande rikssvenska hälsning till den utländska gentlemannen som ser till att det är rent och snyggt i gymmets lokaler. En trevlig man ska tilläggas. Hälsar varje morgon.

Jag funderade därför på vad detta kunde betyda och kom fram till den enda naturliga förklaringen. Det har blivit en inbördes tävlan mellan Kisen och Ölkaggen. Eller Kepsen, som jag har beslutat mig för att kalla Ölkaggen från och med nu. Han bär nämligen alltid keps. Och i ärlighetens namn så har han inte mycket till ölmage. Sedan låter det fräckare.

Kisen vill kunna hävda att han tränat något lite hårdare än sin kamrat. Jag väntade mig alltså att se honom dra passerkortet rätt så snart efter att jag trampat igång.

Två minuter gick. Tre. Fem. Nio. Efter tjugo minuter dyker han upp tillsammans med Kepsen. Jag inser att Kepsen måste haft samma tanke som Kisen och tagit honom på bar gärning inne i omklädningsrummet. Eller är det så att de värmer upp med skitsnack i omklädningsrummet innan de kliver in på gymmet.

Den här morgonen var vi rätt många som trampade, gick eller sprang på löpband. Ljudvolymen var därför rätt hög vilket resulterade i att jag hade svårt att följa Kisen och Kepsens samtal. Men att KIsen oavbrutet snackade gick inte att ta miste på. Han röst förenades som ett sorl tillsammans med övrigt ljud. Ibland sprack rösten till i falsett och jag uppfattade ett ord eller två.

Jag var från början helt övertygad om att han pratade om försäkringar. Att han hade drabbats av en oförstående tjej i Länsförsäkringars kundtjänst. Jag får väl erkänna att jag ansträngde mig den här morgonen för att höra deras samtal. Sedan tyckte jag förstå att det handlade om en bilförsäkring.

"Man blir ju skogstokig", hörde jag Kisen utropa.

Kepsen höll för omväxlingsskull inte helt med. Han kom med ett argument till varför hon reagerar som hon gjort och Kisen sa att "ja, jo, det är klart men ..."

Om ni inte redan har förstått det så har Kisen alltid en förklaring.

"Ja, jag hade också blivit förbannad", hörde jag Kepsen sedan säga.

Det var då jag förstod. Monologen handlade inte alls om försäkringar. Kisen pratade om sin flickvän. Det sista jag uppfattade innan den lämnade roddmaskinerna var. (Jo, han pratar samtidigt som han ror också.) "Hon säger att jag antingen är svart eller vit, att jag inte lyssnar på henne ..."

Kan man annat än le?