Svensk Bokkonst 2008.

Utställningen Svensk Bokkonst är årligen återkommande. Det har jag läst mig till. Ted Hesselbom som är chef på Röhsska museet är utbildad grafisk formgivare. Det har jag också läst mig till. Tänk så mycket man kan läsa sig till egentligen. Tänk om det inte fanns typografi? Vad mycket jag skulle gå miste om. Jag är ju själv lite av en typografinörd.

En jury från bokbranschen har bedömt i runda slängar trehundra böcker. Och huvudsyftet är att höja den allmänna standarden på landets bokproduktion. Tjugofem juryutvalda svenska böcker visas nu på Röhsska. Har för mig det var på tredje våningen, men jag kan ha fel där. Enligt juryn är dessa böcker fulländade och klanderfria. Gå dit och bedöm själv. Slå dig ned en stund och bläddra. Fram till 1 november ligger de framme. Missa inte Eric Ericson. En bok som samlar hans post till Mr Cheng. Förhoppningsvis har vi snart givit ut en bok på samma förlag.

Hammarkullen besöker Röhsska.

Tog även en sväng till Röhsska denna lördag. Där det tidigare var designbutik är det nu en utställning med folkdräkter från världens alla hörn. Det är personer som är med i Hammarkullekarnevalens tåg som lånat ut sina folkdräkter till museet. Färgsprakade är ett understatement. Titta förbi du med vetja. Just nu pågår även utställningen Svensk Bokkonst. Tar ett separat inlägg om den.

Konst på femton minuter.

Att se en bra utställning behöver faktiskt inte ta mer än kvart av ens liv. Tre verk. Uppskattningsvis fem minuters kontemplation vid varje. Och du har berikat ditt liv en smula.

Så gjorde jag denna lördag. Stannade till utanför Mors Mössa på Husargatan i Haga. Övervägde en sekund och tog sedan klivet över tröskeln in till galleriet. Av egen fri vilja.

I will force you to practice my religion I, II & III heter de tre tunga verken som står lutade mot varsin vägg. Maria Quardfordt Brising heter konstnären. Född i Kristinehamn i slutet av sjuttiotalet. Tog examen från Valand förra året.


Jag gillar verkligen det här. Det gjorde inte paret som kom in under tiden jag var där. Klockade deras besök på under minuten. Tror inte deras liv berikades lika mycket som mitt.

Andreas gerillar vidare.

Kolla vem som satt sitt avtryck på Domkyrkans hållplats. Den här nunan känner vi igen.

Thank God it's friday! Again!

Så är det då åter fredag eftermiddag och snart är det dags för helg. Tänkte att detta skulle bli en liten tradition. Att vi som är kvar på byrå så här dags lämnar ett musikaliskt YouTube-bidrag som pepp inför helgen.

Först att lämna in sitt bidrag den här gången blev Aludd:



Sedan trillade Anderz bidrag in:



Sedan blev faktisk jag själv klar med mitt fredagsval:



Kl 15.19. Återstår gör nu Nusses, Thereses och Lucias val. Johan har smitit hem tidigare. Robban likaså. Ingen värdering. Fakta. Och Mia är som vanligt ledig på fredag så hon kommer tyvärr aldrig att få välja en fredagslåt till bloggen. Det är en hård värld vi lever i. Även om vi på solsidan alltid försöker se livet med ett leende.

Klockan 15.28 så plingade det till i mejlboxens inbox igen. Nusses låtval:



Och strax efter Thereses bidrag:



Nu väntar jag bara på Lucias bidrag. Får se om det trillar något. Hon verkar ha en hel del att stå i. Kanske är det för att det lackar mot jul.

Och Lucias:

Kisen och Kepsen.

De tränade inte i morse heller. Polarna. Däremot kändes det att jag drack några Singha igår kväll hemma hos Pelle och Anita. Som de flesta nog vet har jag ingen tv längre, eftersom den efter lång och trogen tjänst gått i pension. Så när nu Johan Brink skulle vara med i Antikdeckarna ställde de nyblivna föräldrarna upp med en platt fyrtiotummare, sisådär. Egentligen var de nog mest intresserade av att visa upp sitt underbarn. (Ja Pelle, han är söt.) Dessutom bjöds det på thailändskt käk. Och till efterrätt glass, kaffe och konjak. Så det fick bli några övningar extra på gymmet. Som straff. Jag är en hård P T.

Johan Brink och Antikdeckarna.

Min gode vän Brinken vill ju så gärna ha ett fotografi signerat Helena Blomqvist. Och vem skulle inte vilja ha det? Men ett fotografi av en konstnär av den kalibern är inte gratis. Så vad gör man då. Vänder sig till Antikdeckarna såklart. För att som man kan sälja något av värde och som kan bli en grundplåt för det så hett eftertraktade konstverket.



Jag har under en tid vetat om att Brink skulle vara med i Antikdeckarna på TV4+, ett program jag så klart gillar. Är man intresserad av konst och design så är det väl inte så konstigt.



Så i går var det äntligen dags. Och spänningen var så klart stor. Vad skulle han tvingas att sälja? Hur skulle det gå? Jag låter nu bilderna tala för sig själv.



"Sure you have."










Det gick ju bra det där. Vad sägs om en lunch snart? Du bjuder.

Brum brum.

Ja så snackas det om att Volvo ska bli kinesiskt. Det var väl kul eller? Det ryktas ju om att Greedy *, eller vad dom nu heter, ska köpa upp vår svenska stolthet. I alla fall så är det nu ett väldigt fokus på att bilindustrin går dåligt. Och det är kanske inte så konstigt när man ser de här billboard affischerna. Hur fasen ska jag veta vilken bil jag ska välja när reklamen är i stort sett identisk?

* Företaget heter Geely. Har inte hört talas om det innan affären kom upp på tapeten och jag försökte göra mig lustig på deras bekostnad.

Hur långt är ett höstlov?

Nä varken Kisen eller Kepsen syntes till den här morgonen heller. Jag kan väl inte påstå att jag saknar dem, men man undrar ju. Är det jag som gjort något? Är det mig de inte gillar? Finns det något jag kunde ha gjort annorlunda?

I alla fall. Jag gav mig själv ett straff den här morgonen. Efter tio minuter råkade jag nämligen trycka på fel knapp på trampmaskinen. Istället för att öka lutningen som var intentionen råkade jag trycka på stoppknappen. Vilket innebar att räkneverket gick ner på noll. Det var bara till att börja om från början. Straffet blev fem minuter extra. 35 minuter istället för 30. Jag är en hård PT. Hård.

Favorit i repris.

Den här bloggen är ju i grund och botten en hyllning till min farsa. Hade det inte varit för honom hade inte just den här bloggen existerat. Och det hade åtminstone jag tyckt varit tråkigt. Här kommer en länk till ett tidigare inlägg. En liten favorit i repris. Typsikt fassan.

Ung hittepåare söker reklambyrå.

På allmän begäran publicerar jag härmed innehållet i Andreas senaste brev. Jag har mejlat Andreas. En fråga om ett samtal över en kopp kaffe. Inget svar ännu, men det kommer säkert. Hans portfolio är i tryggt förvar här på solsidan. Om du jobbar på en byrå i sta'n (eller lite utsocknes) och är på jakt efter en AD-assistent eller liknande så tycker jag att du ska ge Andreas en chans. Mejla i så fall andreas.remfeldt@gmail.com.

State of play – rättelse.

Jag såg den där nya filmen med Fredrik Ganslandt för inte så länge sedan. State of play. "Stjärnspäckad thriller" skulle säkert de flesta recensenter skriva. Som om det är en garanti för att filmen är bra. Det är det inte. Men jag måste säga att den här "stjärnspäckade thrillern" är överraskade bra. Det hade jag faktiskt inte räknat med.



Någon mer utförlig recension får du inte. Det finns säkert en uppsjö av sådana redan gällande den här filmen. Googla vet ja. Eller lita på mitt ord och hyr den nästa gång det är dags för fredagsmys i soffan.

State of play.

Jag såg den där nya filmen med Russell Crowe för inte så länge sedan. State of play. "Stjärnspäckad thriller" skulle säkert de flesta recensenter skriva. Som om det är en garanti för att filmen är bra. Det är det inte. Men jag måste säga att den här "stjärnspäckade thrillern" är överraskade bra. Det hade jag faktiskt inte räknat med.



Någon mer utförlig recension får du inte. Det finns säkert en uppsjö av sådana redan gällande den här filmen. Googla vet ja. Eller lita på mitt ord och hyr den nästa gång det är dags för fredagsmys i soffan.

Tidigare idag.

Mia, blev trött av att stå och vänta och slog sig ned på en av våra fina stolar i kartong. Lunchen inmundigades på den indiska restaurangen Maharani på Första Långgatan.

Lösen betald.

Just ja, Andreas skickade mig ett brev i början av veckan också. Eller det gjorde han nog inte. Det var redan i förra veckan som han la brevet på lådan. Medvetet eller ej, men vi var tvungna att lösa ut det, vilket vi gjorde i måndags. Kanske kände han att det var dags för byrån att stå för portot.

Tuula och Tomas på Thomassen.

Just nu ställer konstnärsparet Tuula Lehtinen och Tomas Byström ut på Galleri Thomassen. En utställning om Skönhet. (Jag tycker nog att temat på utställningen är lite lamt.) En fågel har viskat i mitt öra att Ted Hesselbom köpt in en pjäs till Röhsska. En viss garanti, skulle jag vilja påstå, för bra kvalitet.

Det är Tulla som står för skulpturerna. Konstverk i porslin. En kvinna i femtiotre-och-ett-halvt-års-åldern frågade mig vad jag tyckte, om det var "fräckt". Hon själv förstod sig inte alls på det. Skulle aldrig kunna tänka sig att ha ett par porslinsskor på väggen. Men handlade väl om en generationsfråga, sa hon. En generationsfråga? Att ha konst av proslin hemma. Var har hon befunnit sig under hela sin livstid?



Jag svarade i alla fall att jag inte intresserade mig, kollade in eller uppskattade konst för att det var "fräckt".




En främmande fågel hade tagit sig in på utställningen. Den hänger lite undanskymt i rummet längst in. Om man inte räknar med Pauls lager. Jag vet faktiskt inte hur den har slunkit med. Passar inte in för fem öre. Jag är osäker på om det är Tuulas konstverk eller Tomas. Får för mig att det är Tuulas, men vet inte säkert.



Paul trodde i alla fall att jag var mer inne på Tomas konst än på Tuulas, men där har han fel. Jag gillar det Tomas gör, men Tuulas verk dominerar helt klart utställningen. Och då inte för att de är fler till antalet.



Gör som jag och Ted redan har gjort. Besök Thomassen. Utställningen håller på till 8 november.

Com Hem.

Bra. Reklam.

Årets val är gjort.

Jag är medlem i ett par konstföreningar. En av dem är Våga se och i medlemsavgiften ingår det att man får välja ett grafiskt blad varje år, vilket är trevligt. I år kunde man välja på blad av Catharina Warme Hellström, vilket jag aldrig skulle göra, Jacob Dahlgren och Roger Metto. Dessutom finns det möjlighet att välja bland blad som finns kvar från tidigare år.

Mitt val föll det här året på Jakob Dahlgren. För mig ett rätt självklart val. Några av Roger Mettos blad var i och för sig fina, men hans konst gör sig så mycket bättre som målningar. De grafiska bladen bli helt enkelt second best.

Jacobs verk gör sig däremot lysande som grafiska blad. Motiven passar perfekt som grafik. Mitt dilemma var istället vilket av de sex bladen jag skulle välja. Alla var fina på sitt sätt. Slutligen föll valet på blad nummer två. Klicka på länken så ser du vilka jag valde bort.

Kisen och Kepsen har tagit ledigt ett par dagar verkar det som.

Nä, varken Kisen eller Kepsen tränade i morse. Jag väljer att tro att det faktiskt är iväg på höstlov. På resande fot helt enkelt. Inte i sta'n. Vilar upp sig inför stundande vinter. Det är de säkert väl unt. Snackisarna.

Sagan om portfolion.

Möttes igår efter lunchen av en påse som hängde på dörren till den soliga sidan.

Eller, nä, det var Aludd som möttes av den. Han hade varit nere och "hämtat luft". Påsen var adresserad till mig i alla fall. Ingen tvekan vem den var ifrån. Andreas. Så klart. Han var ju här och visade upp sin portfolio för någon vecka sedan. Han lät portfolion stanna kvar så att övriga på byrån också kunde ta del av den. Och jag tror nog att samtliga tittat i den.

I påsen låg det en svart ask med mitt namn på. Det är nog meningen att jag ska öppna den, tänkte jag. Är inte dum som jag ser ut faktiskt.

Inuti locket stod det ett meddelande. Och i asken låg det en bok gjord i kartong, som verkar vara ett av Andreas favomaterial att skissa med. Flera av hälsningarna jag fått har nämligen varit gjorda av just kartong. Eller är det så att han har ett överflöd av flyttkartonger. Han har ju precis flyttat hit till Göteborg som ni kanske läst om tidigare. I alla fall. Har följer sagan om portfolion.









Tack själv Andreas. Sagan börjar lida mot sitt slut. Men när en saga slutar tar nästa vid. Vi ses över kopp kaffe snart hoppas jag.

Mössa nummer tre.

Ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom. Eller rättare sagt nu. Finast hittills. Fint foto dessutom. Båda signerade Therese Olofsson. Det märks att hon är från mellansverige. Fast hon anser själv att Gävle är Norrland.

Kisen! Kepsen! Var håller ni hus?

Vaaar är Kisen? Vaaar är Kepsen? Är de inne på gymmet? Näää.

Är de inne på toaletten? Näää.

Kanske ligger de och trycker under skåpen. Inte det heller.

Kanske inne i skåpen. Nope.

Har de redan tränat klart och är just nu och duschar? Nej, det hade jag märkt i så fall. Var ju själv precis där. Och någon skymt av dem har jag inte sett den här morgonen. Eller hört. Inte är det väl så att de redan tappat sugen? De har säkert sportlov. Polarna.

Nattligt inlägg.

03.42. Vaken. Eller? Somnade med snoken i boken. Knappt två timmar tills väckarklockan ringer. Är detta en dröm eller är jag vaken?

Kriminalare på film när den är som sämst.

Hade egentligen tänkt att vänta med inlägget till imorgon, få med bilder och så där. Men så läste jag Blogfrossas senaste inlägg och fick lite inspiration. Mikebike har sällan några bilder i sina inlägg, han bara skriver och skriver. Jävligt bra till råga på allt. Alltså, ni som inte redan följer hans blogg, börja med det ögona böj. Riktigt bra.

Så till filmen jag nyss sett klart. Wallander. Prästen. Den tjugoelfte i ordningen. Denna gång en för mycket. Den här var inte bra. Storyn sög rejält, även om mördaren inte var den helt självklara. Försvarsadvokaten. Se där ja, nu behöver ni inte se filmen. Skådespeleriet var ett lågvattenmärke det med. Sverrir kommer nog aldrig växa i polisuniformen och Krister Henriksson hade inga av sina bättre dagar under filminspelningen av den här filmen.

Nä, nu får det bli att läsa några rader istället, innan det är dags för sängen. Är det inte kriminalare på film, så är det kriminalare i bokform. Hypnotisören av pseudonymen Lars Kepler. Recension kommer. Lovar att inte avslöja mördaren i det inlägget.

3 för 120. Lämnas inom en vecka.

Så där ja. Så var Wallander nere på botten igen. Med nya DVD-releasen Prästen. Längre inlägg kommer. Har även framför mig svenska filmen Mañana och Johan "Stakka Bo" Rencks långfilmsdebut Downloading Nancy.

Välkommen på öppet hus.

Du är härmed inbjuden till öppet hus på Milk Reklambyrå. Jo, faktiskt. Nu på torsdag klockan 17 alltså. Då ett urval av Wetterling Gallerys kontroversiella och guldäggsbelönade annonser visas. Och sedan. Runt 18. Är det så dags för en frisk promenad. Till just Wetterling. Där Stefan Karlsson ställer ut. Det enda du behöver göra att är att anmäla dig till stefan@milk.se. Senast onsdag.

Pallazzot är framtidens melodi.

Jag avslutade som sagt dagens begivenheter på Pallazzot i lördags. Eller söndags blev det ju snarare. Och se så kul det var. Fan vad jag gillar den där grejen. Med Pallazzot alltså. En kokande kittel med musiker, konstnärer, filmare, hittapåare, art directors, designers, formgivare, webbnissar, fotografer och en massa annat löst folk. Så här kul borde alla få ha det på jobbet.

Mycket snack och lite verkstad.

Varken Kisen eller Kepsen var på gymmet den här morgonen. De har verkligen tappat stinget. För ett par veckor sedan var de där varje morgon. Istället har två nya snicksnackare dykt upp. Eller de har faktiskt tränat ett tag och jag har lagt märke till dom förut. Men den här morgonen klev de upp på trampmaskinerna bredvid. Nu värmde de bara upp i kanske fem minuter, så det var inte så störande. Med truten gick oavbrutet på dem båda två. Fast de verkar betydligt mer seriösa i sin träning och det är klart att de ska få prata med varandra om de nu vill det. Över och ut på detta rätt meningslösa inlägg.

Martin, Pontus, Olafur och Fassan.

Förresten. På tal om Martin Wickström. Här är den. Min multipel skulptur. Längst till vänster. Längst till höger en skulptur av Pontus Raud. Framför ligger en legobit som jag "lånat" från en utställning som Olafur Eliasson hade på Miró-museet i Barcelona. Och på väggen en olja av Fassan.

Mössa nummer två.

Fluffigt stickad mössa. Signerad Therese Olofsson.

Olle, jag är skyldig dig pengar.

För en månad sedan ungefär var jag på Konserthuset (som vi nu alla vet vem som ritat) och kollade in Freddie Wadling och Olle Ljungström. Olle hade med sig en skön lirare som sålde Olles egenhändigt formgivna t-shirts. Jag var nog först ut att köpa en, problemet var bara att jag inte had på mig några kontanter.

– Äh, sa killen bakom bordet, ge mig din mejl så skickar jag dig ett bankgironummer som du kan sätta in pengarna på. Jag gör så här tills jag blir blåst.

Jag lämnade fram mitt visitkort och kille räckte över t-shirt nummer 44 av 50.

– Jag kommer inte blåsa dig, tillade jag bestämt.

Nu har det gått en månad och hittills har jag inte fått något mejl från killen. Gillade verkligen hans inställning och jag vill självklart göra rätt för mig. Så om du eller Olle läser detta, skicka mig banknumret.

Martin Wickström på Galleri Aveny.

Jag hade rätt högt ställda förväntningar på Martin Wickströms vernissage på Galleri Aveny. Jag gillar ju hans konst och är själv stolt ägare till en liten multipel skulptur. Jag såg redan nere från gatan att galleriet var välfyllt av besökare. När jag klev in i den ljusa lokalen insåg jag genast att utställningen redan blivit en succé. Stämningen var uppsluppen. Galleristen hade ett konstant brett leende. Martin tog emot den ena gratulationen efter den andra. Glada människor med konjak i små plastglas. Flera av målningarna var sålda. Bland dem den stora målningen rakt fram.

Enligt uppgift såldes den för den aktningsvärda summan av 160.000 pistoler. Jag har inte kontrollerat uppgiften, men det stämmer säkert.

Men jag vet inte jag. Jag blev inte tagen med storm direkt. Gillade i och för sig de mindre målningarna, som kändes betydligt mer genomarbetade än de stora.

I samband med vernissagen släppte Martin Wickström också en ny konstbok. En riktig tegelsten som jag tror att jag vid tillfälle måste införskaffa. Tusen spänn kostade den under vernissagen, men jag vet inte vad den kommer gå loss på i handeln.

Träffade på glaskonstnärinnan Helena Gibson och vi växlade några ord. Vilket var trevligt.

Och sedan var ju gallerihunden fin. Men, mer entusiastisk än så här blir jag nog inte. Fast besöka galleriet och se Martin Wickströms utställning tycker jag att du ska göra. Definitivt.