Gott Nytt År! (Hur många blogginlägg har en sådan titel denna dag?)

Det är dags för årets sista blogginlägg. Jag undrar hur många det är som kommer att skriva det idag. En bunt med stor säkerhet. Sitter på spårvagnen mot Avenyn. Ska träffa Micke för brasilianskt nyårsfirande. I år igen! Med den obetydliga skillnaden att förra gången befann vi oss i Rio.

Sent omsider.

Det blev ingen fredagslåt, men väl en publicering. Bidra via Facebook nästa gång Ekis. Riktigt bra låtval förövrigt.

Kvack kvack.

Nä nu får det vara slutkvackat om den där ankan. Att hon skulle knipa käft är nog för mycket att önska, hon "veuågarrr ju hau starrrka euåsikterrr", men det är hög tid att vi alla slutar att bry oss om hennes dumheter till uttalanden och fullständigt innehållslösa teveprogram. Det är dags att låta hennes kommentarer gå in genom ena örat och ut genom andra. Låta kvackandet rinna av oss som vattnet på en gås. Kort och gott – fullständig ignorans.



Nu är inte jag en människa som tycker att vem som helst inte ska få tycka och tänka vad som helst. Nej, tvärt om ställer jag mig till hundra procent bakom den fria viljan. Det är bara det att mrs Anka har blandat ihop (eller ihopa, som hon skulle ha sagt) äpplen och päron. Man får ha vilka åsikter man vill, därmed inte sagt att andra måste hålla med eller lyssna till dem. Särskilt inte när hennes så kallade "starka åsikter" grundar sig på bevisligen fullständigt felaktiga fakta. Som hennes exempel att "svenska ungdomar inte vill jobba för att de har kommit på att man tjänar mycket mera på att leva på bidrag".



Anna Anka har fått sina femton minuter. Med råge. Under den här tiden har hon kvackat samma ramsa om och om igen. Att svenskar inte vill arbeta hårt och sedan gnäller för att de går miste om en väska från Gucci eller Dior. Att svenska kvinnor inte passar upp sina män som de borde göra och ser till att vara vältränade och slimma för att vara presentabla vid mannens sida. Och vilken otroligt ful tapet det är i hotellsviten. Jag undrar vem det är som gnäller egentligen.

Anna Anka tycker att hon är guds gåva till mannen. Hur vore det med en gnutta självinsikt? Jag vet hur fassan hade uttryckt det. "Nä min själ. Nu får det fan ta mig va nock med dumheter."

Julen hör deckare till.

Det var länge ett mysterium kring vem som låg bakom deckarpseudonymen Kepler. I veckor spekulerades det i namn som Henning Mankell, Camilla Läckberg och Johan Ajvide Lindqvist. Varför nu redan etablerade deckarnamn skulle ge ut ytterligare en deckare fast under pseudonym. Det verkar ju ytterst korkat. Och nu var det ju inte heller så det förhöll sig.


Foto: Bertil Ericson och lånad från www.dn.se.

Istället klev författarparet Alexander och Alexandra Coehlo Ahndoril fram i rampljuset. Två författare, som åtminstone min kära mamma tillika bibliotekarie, anser att var för sig skriver med god kvalitet.

Jag såg en intervju på teve och bestämde mig för att ge boken en chans. Länge blev den liggande i högen av böcker på köksstolen, med design av Alvar Aalto, som fungerar som nattduksbord. Vid några tillfällen har jag gett mig på att läsa ett antal kapitel och då genast insett att jag gjorde det med en viss portion skepticism och rätt så kritiskt granskande ögon. Jag tyckte omgående att storyn kändes sökt och tyckte mig tydligt känna parets uppdelning beträffande skrivandet av boken. Jag hade av intervjun förstått att de i sann Sjövall-Wahlöö-anda skrivit vartannat kapitel var. Resultatet blev att boken aldrig fångade mig och blev således liggande.



Men så beslöt jag mig för att ta den med mig på tåget mot Stockholm och Uppsala. När passar det bättre med än deckare än under julledigheten? Aldrig enligt mig. Så jag gav den en ärlig chans. Och kan du tänka dig. Plötsligt hade den mig fast. Genombrottet skulle jag vilja påstå var någonstans i mitten. När jag som läsare togs tillbaka till när huvudpersonen Erik Maria Bark (nä, det är ingen tillfällighet att han har ett manligt och ett kvinnligt namn) var en framstående hypnotisör. Helt plötsligt kändes varken storyn eller dialogen sökt. Kapitlen avlöste varandra utan att jag kunde känna någon förändring på manlig och kvinnlig tonalitet.

Och boken höll hela vägen. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att även första halvan av boken håller. Jag hade helt enkelt fel inställning när jag började att läsa. Fast. Vid närmare eftertanke. Min känsla brukar inte svika mig. Boken är på vissa punkter svagare i sin inledning, de brutala morden till trots.

Sammanfattningsvis. Gillar du t ex Stieg Larssons trilogi ska du också ge Keplers "Hypnotisören" en chans.

Det blev allt en välsignad jul.

Trots att julmaten kolliderade med Karl-Bertil så avlöpte julafton utan några större missöden. Som väntat blev julklappsutdelningen kaotisk med två annars bedårande små barn som sprang fram och tillbaka mellan julgran och vardagsrum. Ofta med mer än ett paket i händerna. Omslagspapper for åt alla håll och risken för brand var överhängande, men kunde undvikas genom ständigt förflyttande av levande ljus. Lilla Moa kramade glatt alla som hon fick julklappar av och Hannes fick mer än han kunde önska sig. Xbox, fyra Nintendo DS spel och en tvättäkta akustisk gitarr. Grabben är sex. Själv fick jag av brossan, julens allra finaste paket. Ett fotografi som han själv tagit och ramat in. Ja ni ser ju själva. Det är en julklapp från hjärtat det.

God Jul Mats.

Det är klart att min klasskompis från högstadiet, den gode Mats, ska få sin jullåt publicerad. Självfallet.

Fredagslåten.

Dan före dan. Äsch vi kör "Fredagslåten" redan idag.

Aludd:



Robban:



Nusse:



Ruth:



Ego:



God Jul & Gott Nytt År!

iPhone upphittad.

Det är ingen tvekan om att jag behöver vara ledig mer än en helg i sträck. Disträ är bara förnamnet.

Hej, jag heter Jonas och är beroende.

Det är nu bara till att konstatera att jag åkt dit big time. Det går inte att förneka längre. Och första steget till att kunna göra något åt saker är att acceptera det inför sig själv. Jag är beroende.

Igår var jag småpissed hela dagen. Känslorna utanpå kroppen så att säga. Lättirriterad och stingsli. Om det gick ut över någon igår så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Det är inte ni. Det är jag.

Jag hade gått nästa hela vägen genom Slottsskogen. Stannade till i backen och konstaterade att jag glömt byxorna. De hängde försmädligt kvar på skåpluckans knopp där jag hängt dom, just för att jag inte skulle glömma att stoppa ner dom i väskan. För en sekund övervägde jag att gå tillbaka, men insåg att jag inte skulle hinna med träningen den här morgonen. Det blev istället till att gå raka vägen till jobbet och duscha där.

Hela dagen gick jag sedan med en stor portion frustration i kroppen. Kände mig stel och lite illa till mods. Lyckades ändå genomlida dagen starkt förvissad om att jag skulle få min tillfredsställelse morgonen efter. Trodde jag.

Jag vaknade innan klockan ringde nu i morse. Det vill säga före klockan halv sex. Ändå klev jag rakt upp, krängde på mig jeans, t-shirt och tröja. Eller två tröjor för att vara mer exakt, likadana, på varandra, för att vara säker på att inte frysa. Halsduk, tjocka tumvantar och jacka och begav mig ut i kylan. Den här gången hade jag förvissat mig om att jag hade allt med mig.

Jag var på gymmet redan tjugo över sex. Satt och bytte om när den utländska gentlemannen som knappt pratar ett ord svenska, men som alltid hälsar med ett buttert leende, kliver in genom den annars låsta dörren som skiljer herrarnas från damernas. Han ser förvånat på mig. "Nio", säger han på bruten dialekt. Det tar mig någon sekund att inse att gymmet ändrat öppettider nu inför julhelgen. Jag hade det på känn, men trodde att det skulle ske först i mellandagarna. "Är det okej om jag duschar", frågar jag. "Ja, ja, duscha ... ja", svarar han.

Så nu sitter jag åter på jobbet klockan sju. Utan att få svettats ut min frustration och jag vet inte hur min dag kommer att bli. Jag kan redan känna irritationen på banken när jag senare idag är tvungen att hämta ut pengar för att det jävla VISA-kortet inte behagat dyka upp. Det blir till att bita ihop och räkna till tio.

Skytten.

Jag vet inte exakt hur många "nya" wallanderfilmer det gjorts vid det här laget, men jag minns att Krister Henriksson, som spelar Wallander, ställde högre krav för att han skulle fortsätta att göra huvudrollen. Inget mer hafsjobb, bättre dialog och in med Lena Endre i serien. Och de första filmerna blev ett lyft. Krister lyfte sin karaktär och Lena tillförde filmerna en dimension. Dialogen blev vassare. Sverre och Ninas insatser var förvisso ojämna, men deras karaktärer hade potential kändes det som.

Men, tyvärr. Nu infriades inte mina förväntningar. Istället för en positiv utveckling blir filmerna bara sämre och sämre. Senaste Skytten är ett skämt. Filmens röda tråd är relationen mellan far och son. Skytten hämnas förlusten av sin far. Sverrirs karaktär Pontus får oväntat besök av sin far som svikit honom. Med sig har han Pontus egen son som han vägrar att kännas vid. "Vad är detta? Det här manuset är sämre än Trettonde krigaren", hade fassan säkert sagt.

Och vad är det här med att plocka in en komiker i tid och otid svenska polisserier? I serien om Johan Falk är det Mikael Torving som skämmer ut sig och i Skytten spelar Özz Nujen gangster. Förvisso helt godkänt, men varför? Är Sverige verkligen så fattigt på nya talangfulla skådisar?