Fredag!

Right on spot.

Åsa:



Johan:



Nusse:



Aludd:



Robban:



Lucia:



Jonas:

Aludd, Nusse, Robban och jag.

Fyra glada arbetskamrater begav sig ut för inmundigande av lunch tidigare denna fredag. Ett snabbt beslut togs att ge "På Hörnet" en sista chans. Jag har varit där vid två tillfällen tidigare och kan inte påstå att jag varit särskilt imponerad. Däremot är servitriserna inte bara väldigt söta utan dessutom trevliga och serviceinriktade. Aludd beslöt sig för att dokumentera vår gemensamma lunch via Bambuser.com med publicering rakt ut på Facebook och Twitter. Välkommen 2010.

Kostymdramat fortsätter. Banken kopplas in.

"Jag har pratat med vår betalningstjänst och de lovade att endast dra den ena betalningen", sa killen i butiken. Jag tömde slatten i koppen. "Okej, och vad innebär det? Beloppet är ju redan reserverat för köp", säger jag sen. "Det kanske är lika bra att du ringer din bank och ser till att de bevakar så att inte för mycket pengar dras. Du kan låna min telefon", svarar han. Strul, tänker jag tar upp min IPhone ur fickan. "Du vill inte låna min telefon", sägar butikskillen igen."Nej fan, det är ju inte det som är problemet." Jag går ut ur butiken för att kunna ringa ostört.

Genom nummerupplysningen blir jag kopplad till ett bankkontor i Göteborg, för att genom deras sura växeltelefonist bli vidarekopplad till Telefonbanken. Det var dom som hade hand om sådana här ärenden tydligen. En kille svarar i andra änden och jag berättar hur det låg till. "Nej vi kan inte göra något åt saken", var hans raka besked. Jag blev inte det minsta förvånad.

Cliffhanger. To be continued.

Kostymdramat.

S:A RESERVERAT BELOPP FÖR UTTAG/KÖP 9.178,00-, stod det på kvittot. "Faaan också, jag visste det" var tanken som for genom mitt huvud. Det var bara till att knalla tillbaka hela vägen till butiken. Lika bra att få det utrett på direkten var min tanke. Annars är det en sådan sak som tenderar att ligga och gnaga.

Kvarten senare stegade jag in genom dörren. Killen som expedierat mig tidigare stod bakom disken. "Det har dragits två gånger" sa jag, "eller det står som reserverat belopp rättare sagt, kolla här". Jag la fram mitt kvitto på disken. "Kortet är nytt, så det är det första köpet jag gör på det här kortet", fortsatte jag.

Killen fattade sig snabbt vid situationen. "Jag fixar det. Vill du ha en espresso medan du väntar?" Jag, som var smått frusen svarade reflexmässigt ja på frågan. "En dubbel?" Replikerade han. "Ja gärna", svarade jag.

Killen kom ut med espresson och gick in i personalrummet för att ringa företaget som hade hand om deras betalningstjänst. Efter fem minuter var han tillbaka. "Det gick inte att föra tillbaka pengarna", sa han.

Cliffhanger. To be continued.

Gitarrer & bas, trummor & hat.

Jag tycker helt enkelt att det är en ruskigt bra låt. Jag får lite tonårsvibbar när jag hör den. Den andas lite Noice. Mina första rockidoler. Och så har den en fruktad titel.

I morgon är en annan dag.

Blodsmak, det är allt jag har att säga. Efter halvtimmespasset på crosstrainern satt jag i säkert tio minuter med huvudet i händerna. Jag blev knappt svettig den här första träningen efter julledighet och mellandagar, men fy fasen vad jobbigt det var.

Jag var min vana trogen först in i omklädningsrummet. Den invandrade gentlemannen som städar tittade frågande på mig. "Nio", sa han på bruten svenska. "Nä halv sju är det väl idag", svarade jag. "Nä, nio", sa han bestämt, "läs lappen på dörren". "Men jag har ju kollat på nätet, det är halv sju idag." Han skakar trotsigt på huvudet och lämnar omklädningsrummet. Antingen för att överbevisa mig, eller göra mig en tjänst och kolla upp hur det verkligen ligger till. Jag beslutar mig ändå för att chansa, trots hans information, och byta om. Efter några minuter kommer han tillbaka. "Ingen lapp", säger han och jag undrar vad det betyder. Öppnar de halv sju eller nio. "Är det någon där nere?" Frågar jag. Han ser på mig med den där tomma blicken. "Nä", svarar han, "ingen".

Minuten senare är jag ombytt och på väg ner. I dörren möter jag killen jag känner igen. Han har den stora bultsaxen i handen. "Godmorgon", säger han. "Godmorgon" svarar jag. I mitt stilla sinne tänker jag att den här första träningen för året ska bara göras.

Kostymhistorien fortsätter.

"Du får sätta i kortet igen. Köpet verkar inte gått igenom", sa kille bakom disken. "Eh jasså, det stod att jag kunde ta kortet", mumlade jag och sätter i kortet igen. Köpet går igenom. "Du kan ju ta det här kvittot också, ifall ifall", sa han och häftade på slippen från det avbrutna köpet. "Gott nytt år!"

Jag önskade honom tillika och lämnade butiken med en smått olustig känsla i kroppen. Bara för någon vecka sedan blev jag bestulen på min plånbok och sedan glömde jag kvar min IPhone hemma när jag samma dag skulle ta tåget till Uppsala. Jag befann mig i en något disträ värld fylld med olyckliga situationer.

Istället för att bege mig raka vägen hem tog jag därför vägen förbi uttagsautomaten vid Järntorget. Jag ville se om det var draget en extra gång på kontot.

Cliffhanger. To be continued.

Så hur gick nu då i den där kostymhärvan?

Efter att ha konstaterat att den klassiska svarta kostymen inte fanns i min storlek, insett att om jag skulle bli ägare av den mörka grå kostymen i något kraftigare tyg var jag tvungen att beställa hem en i min storlek, som skulle ta ett antal veckor in på nya året, och efter att ha gått igenom fyra kavajprovningar och tre byxprovningar i det trånga om klädnings båset, beslöt jag mig slutligen för en hel kostym. Ett alternativ som blommat upp i slutänden var nämligen att köpa en kavaj tillsammans med ett par uddabyxor, men då hade jag å andra sidan inte fullföljt det som jag var där för.

Relativt förvissad om att jag gjort rätt val lät jag killen i butiken ta mått på ärmarna med resultatet "uppläggning två centimeter". Jag beslöt mig också för att lägga ut byxorna marginellt, mest för att ha någon centimeter att gå på vid en bättre middag. "Är det okej att vi gör upp affären idag, så kan du hämta kostymen på onsdag efter klockan fem?" Jag nickade och vi begav oss mot kassan. "Jag bjuder på uppläggningen av ärmarna. Att lägga ut byxorna kostar nittio kronor. Ett ytterst humant pris, eller vad säger du?" Jag nickade och tänkte samtidigt att om han nu bjöd på uppläggningen av ärmarna kunde han väl låtit byxorna åka med på köpet. Men men. "Det blir 4589 kronor tillsammans." Jag stack ner kortet i läsaren med chipet nedåt. Maskinen rasslade till.

Cliffhanger. To be continued.

Sagan om en kostym.

Jag var inne i mer än en handfull klädbutiker innan jag klev in i tigerbutiken, den nyöppnade mitt emot SF-biografen i hörnet vid Saluhallen. Målet var klart och tydligt. En kostym jag verkligen skulle trivas i.

Jag har inte ägt en kostym på flera år. Dessförinnan ägde jag flera stycken. Men för ett antal år sedan gjorde jag mig av med dem. Eller mer korrekt, jag gav bort dem. Fem dugliga kostymer av märket Tiger. Skälet? Ren och skär vänlighet. Jag träffade på en för mig okänd ung dam på Klaras, en krog som tyvärr inte existerar längre. Den unga damen var i vilket fall hemma och hälsade på familjen. Hennes man var kvar i New York. "Jag har lovat min man àtt köpa med mig en tigerkostym", sa hon, "märket finns inte att få tag på i New York".

Jag minns att jag tyckte det var märkligt. I New York kan man väl få tag i precis allt. Inklusive en kostym av märket Tiger. Men hon berättade att Tiger knappt fanns att få tag på någonstans utanför Sverige. I några europeiska länder fanns märket representerat. "Vilken storlek har din man", frågade jag. "Storlek 50", fick jag till svar. "Det måste vara ödet, men jag har fem tigerkostymer i den storleken som du kan få. Jag kan inte ha dem längre sedan jag bantade ner mig en femton kilo ungefär. De är knappt använda." Jag såg hur hon funderade. Menade jag allvar? Vad skulle maken säga om hon kom hem med begagnade kostymer? "Kom förbi imorgon och titta på dem så får du själv avgöra om du vill ha dem eller ej. Jag kan ändå inte använda dem, och jag tänker inte gå upp de där kilona igen. Numera är jag en klockren fyrtioåtta. Fassan brukade alltid hävda att han var en klockren fyrtiosexa. Han gjorde det med en oerhörd stolthet i rösten.

Dagen efter kom hon förbi tillsammans med sin lille son. Med löfte om att jag kunde bo hos dem när jag väl kom till New York så fick hon med sig alla mina kostymer. Och av den anledningen har jag inte ägt en kostym sedan dess.

När jag klev in i tigerbutiken var jag fast övertygad om att jag skulle gå därifrån med deras svarta baskostym eller eventuellt en grå. Det var också det jag sa till killen i butiken. "Vilken storlek har du?" Frågade han. "Jag är en klockren fyrtioåtta", svarade jag. "Okej, bra", sa han och kollade vad han kunde erbjuda mig att prova. "Det är något utplockat, har du provat fyrtiosex?" Jag tänkte på fassan och svarade att den storleken nog var för liten men att jag alltid kunde prova. Jag fick med mig en kavaj till provrummet och konstaterade att den stramade något över axlarna och inte gick att knäppa helt. För övrigt satt den rätt okej. Kom att tänka på den där gången när jag precis gått ner, kanske tio kilo, och köpte en uddakavaj. Den hade inte gått att knäppa vid tillfället, men förövrigt satt den väldigt bra. "Det blir mindre tyg än om du köper storleken större" hade butikssäljaren sagt. Idag sitter den som en smäck.

Jag provade vidare och bestämde mig slutligen för en kostym jag inte alls tänkt mig från början. Mörkt gråblå med struktur i tyget. "Döm den inte på galgen, prova den", sa killen i butiken. "Den får ett helt annat liv på än den vanliga gråa." Han hade rätt.

Cliffhanger. To be continued ...

Så kan det gå.

Klockan är 06.47 den första dagen 2010. Grannen spelar fortfarande hög musik men jag bryr mig inte ett skvatt. Nyss hemkommen. Enligt den uppskrivna notan ska jag ha druckit tio öl och en Caipirinha, plus en fördrink, plus tre stora öl i baren på Gothia Tower, plus en whiskeyshot, plus en öl och plus en whiskey. Jag vet inte vad det var som gick fel.