Debatt 69.

Hur är situationen för konstnärer i Nordvästskåne? Fem konstnärer blev 1969 intervjuade av Helsingborgs Dagblad, Artisten var en av dem. Här följer en sammanställning av fassans svar på frågor om bland annat politik, artotek och kritikerns roll. Inte helt oväntat var han smått kritisk till det mesta. Han sa alltid vad han tyckte. Det är min fassa det!

(Klicka på bilden för att se artikeln i sin helhet. Tyvärr är den svår att läsa. Möjligen publicerar jag närbilder på utdrag vid ett senare tillfälle. Nu får ni hålla till godo med ingressen och fotografierna.)


















POLITIK?
ANDERS LINDBLAD: – Det är ju vansinnigt att tillsätta folk på politiska eller andra meriter. Det kan ju bli en akademiker eller politiker som inte har ett endaste dugg med konst att göra, som får jobbet. Det är ju vansinnigt. Man kan ha hur höga och fina meriter som helst, men ändå inte begripa något om konst. Jag tycker också att kulturnämnden bör innehålla representanter för de olika konstarterna.

LOKAL PRÄGEL?
ANDERS LINDBLAD: – Det är inte bara så att det skulle komma en lokal, som står där till ingen nytta. Och sedan finns det inga ekonomiska möjligheter att driva den.

ÅRLIGT ANSLAG?
ANDERS LINDBLAD: – Det händer egentligen aldrig något. Vi borde ha någon som för fram våra synpunkter och intressen. Som kan, ordna med att det händer något.

MUSEET?
ANDERS LINDBLAD: – Det är tråkigt! Det är som att gå på ett gungfly. Som jag tidigare sade, det händer inte något. Låt oss skaffa hit en man som kan sätta lite fart på konstlivet i staden. Till exempel ta hit en teatergrupp i samband med en utställning. Och en man som kan ordna ett sammanträffande med alla dessa människor vi jobbar för i olika sammanhang.

ARTOTEK?
ANDERS LINDBLAD: – Det där är inget lokalt problem för Hälsingborg. Det gäller hela situationen, och den får man försöka förändra på helt andra vägar- Man får försöka att föra fram "kultur" på ett verkligt tidigt stadium. Det måste jämställas med allting annat. Som det nu är betraktas konst, musik, teater som något slags andrahandsnöje, och det är sådant man bara sysslar med på söndagarna. Barnen i skolorna kan ju lätt få den uppfattningen, när man faktiskt lägger så lite vikt vid konstarterna som man gör i dagens läge.

KRITIKERNS ROLL?
ANDERS LINDBLAD: – Ja, det är en massa akademiker som försöker skriva konst. De här som läser konsthistoria, de kommer aldrig in på konsten ordentligt. Ser aldrig känslan bakom ett verk.

OFFENTLIG KONST?
ANDERS LINDBLAD: – I Häslningborg speciellt, tycker jag att hela den offentliga konsten eller utsmyckningen som det kallas, är oerhört mycket präglat av något slags statustänkande. Gång på gång , visar det sig att ma plockar fram bilder, skulpturer och konstnärer som har något slags märkligt statusvärde. Man släpper fram en attrap av Palle Pernevi, till exempel, i flera månader, utan att egentligen veta var man ska ställa den. Det är väl att slösa med pengar som skulle kunna användas på bättre sätt. Till exempel till att konstnärerna skulle få jobbai miljön tillsammans med arkitekter, och sätta sig in i problemen på ett annat sätt. Det är bara för att det skall vara professor så och så i skulptur som nödvändigtvis måste göra en grej. Det finns väl intressanta konstnärer här i trakterna som skulle kunna göra lika bra saker. Låt dem jobba i den miljö där de lever och verkar och kanske känner för.

PLINTAR?
ANDERS LINDBLAD: – Jag tror att folk efter en tid blir trötta på dom här utsmyckningarna.

I ANSRPÅK?
ANDERS LINDBLAD: – Det är ett absolut krav.

VAD ÄR VIKTIGAST?
ANDERS LINDBLAD: – Det här med en person som kan hålla i detta eventuella kommunala galleri, och som spänner över ett vitt register och som kan ta hand om saker. Det tror jag är väldigt viktigt.