Nu jävlar ska vi bli rika!

En annan som naturligtvis deltog på min pappas minnesfest var "hans bäste vän" Claes Wahlöö. Claes är bror till den marginellt mer kände Per Wahlöö. Under festen kom vi att samtala om ett av deras många gemensamma "projekt" – boken med arbetsnamnet Klydd. Tanken var att fassan och Claes skulle skriva en deckare tillsammans i god Sjöwall/Wahlöö-anda, varannat kapitel var. Precis som med övriga projekt de hade på gång kom detta aldrig längre än till otaliga timmar av överläggande. (Ett överläggande innefattande gärna en pilsner eller två.) Nåväl. Den här gången hade det faktiskt tagit sig ett steg längre. "Du vet väl att Anders hann med att skriva ett första kapitel?", sa Claes till mig på festen. "Nä, det kände jag faktiskt inte till. Jag visste ju att ni hade den där deckaren på gång", svarade jag. "Jasså du kände till det? Ja ja." Det Claes inte kände till var att fassan många gånger ringde upp mig för råd om en det ena, en det andra. Nu i efterhand förstår jag hur mycket han verkligen litade på mitt omdömme. "Vi tänkte rida så smått på Claes efternamn ... vad säger du Lindblad & Wahlöö ... inte så dumt va ... eller hur?", hade fassan sagt under samtalet. "Det är strålande bra", hade jag svarat.

Samtalet med Claes slutade med att han frågade om jag var intresserad av att läsa det fassan skrivit, vilket jag självklart var. Någon vecka senare hade jag manuset i min hand.















Arbetsnamn: KLYDD, en roman för fela och bluesgitarr

Kapitel 1

"Man skolle vatt en ko". Sa Hans-Evert Lundin, även kallad Snickaren, på civiliserad skånska. Hans-Evert Lundin hande prövat många yrken, dock aldrig snickarens. Hans sedan länge avlidne fader, Lars Lundin, hade däremot varit snickare. Emellertid hade det hetat i det kvarter i Lund – där Hans-Evert växte upp under fyrtiotalet – när något jävelskap hade begåtts: "A, det är nog fan snickarens påg som vatt framme." Han blev "snickarens påg" och när sommaren nittonhundrafemtiofem Lars Lundins lever, efter en lång och ojämn kamp mot jästa och destillerade drycker, gav upp och det var färdig snickrat för hans del, blev Hans-Evert – alla officiella papper till trots – Snickaren.

"Man skolle vatt en ko", sa således Snickaren till Snotten, barndoms-, ungdoms och mandomskamrat. Klockan var två minuter över tolv och de båda satt på den för året nyöppnade uteserveringen vid Mårtenstorgets i Lund nordöstra sida. Framför dem stod två birglas, vars utsidor ännu bar av imma efter den, i de båda gentlemännens magar förpassade, iskalla biren. Serveringen hade öppnat klockan tolv.

"Va fan då vatt en ko?" sa Snotten, döpt till Sven-Arne med efternamnet Stolt. Dubbelnamn var populära på fyrtiotalet. Det gav liksom lite extra tyngd. Så kan man i alla fall i efterhand tänkas förmoda att ätteläggarnas upphov kan ha resonerat. För undvikande av mannamån är det här på sin plats med ett klarläggande gällande den omständighet som gjorde att Snotten kom att kallas just Snotten och allt eftersom åren gick mer sällan kom att reagera på dopnamnet Sven-Arne. Det förhöll sig nämligen på det sättet att redan den helt unge, man skulle till och med kunna påstå barnet, Sven-Arne hade en säregen förmåga att för kamratkretsen, ur fickor och rockärmar kunna trolla fram föremål, vilka fick sus av beundran att fläkta hans lätt utstående öron: pennknivar, flouricerande Fantomenringar, banlonscarfar till töserna, fantastiska samlingar filmisar, kanelsnäckor och franskbrödhorn, glaskulor, senaste numret av Karl Anka. Och i den stilen i det oändliga. De frågor som av och till restes om hur föremålet ifråga kommit i hans ägo besvarades alltid stillsamt med: "Jao haor snott den." Därav således Snotten. Hans äldre bror, som försvann till sjöss benämndes Tjyffe – detta nämnt enbart som en parentes.

"Ja menar", sa Snickaren, "att om man vatt en ko så hade man ente behövt å bry saj. Bara sno åt saj en repa gräs, togga litta, lägga en blaffa, ble dran i spenana nån gång om dan. Å så kommer bonnen me tjuren då å då. Ente behöva bry saj." Snickaren hade sysslat med lite av varje, Somt hade väl – i strikt juridisk mening – varit en smula tveksamt. Det hade bara blivit så. Det ena ger det andra, det blir allt svårare att växla spår. Men han var inte glad åt det. På senare tid hade det blivit allt mer avancerade dragningar i lagens utkanter. Varför han låg vaken som nätterna och "brydde sig".

"Din domme jävel", sa Snotten ömsint, "dom kommer väl for fan ente me nånna tjurar nu for tiden. Di har jo insemissation. Har du ente hört historien om bonnen som va en å di sista som gick me tjuren ti koerna? Nä de har du ente de ved jao, for då hade de ente snackat så domt. Jo han hade fått reda po att en å hans grannar hade gett fan i å ränna me tjuren å i stället insemiserat sina kor. Så han ringde opp han å unnra hur de vatt. Jo, de va jävlit nimt sa hansa granne. Då fråga han grannen hur han skolle göra, för han ville åsså insemisera. Ja, sa grannen, de e hur enkelt som helst. Åsså fick han itt nommer till en vetrenär som hitte Parsson. Ja, han ringde dit å så kom di överens om när vetrenären skolle komma å insemisera. De va en torsdag. Så hela onsdan va bonnläppen i stallet å faja å sto i. Å så kom vetrenären å bonnen visa han stallet där koerna sto åsså sa han: ja, som vetrenären ser e här rent å grant. Där borta i hörnet har han itt tvättställ. å breve har han en krok å hänga byxorna po."

Det skratt som Snotten lät ackompanjera historians så att säga poäng, platsade mer i en hingstdepå än i ett kostall. Bordet närmast betalade omgående och seglade iväg. "Jävla akademer", sa Snotten och satte upp två fingrar i luften i riktning mot en surt stirrande ganymed, samtidigt som han uppfordrande pekade på den tomma glasen. Bortsett från lite husbehovsbränning vandrade Snotten sedan länge på den smala stigen. Sedan dryga femton år var han e.o. trädgårdsskötare i Botaniska trädgården och en fena på att jordsätta bland annat tulpanlökar. Detta hindrade dock inte att hans utseende och allmänna framtoning kunde skrämma barn att – om så begärdes – förneka Mc Donalds och säga sig älska stekt sill eller få tjuriga kypare att på till synes nyhartsade skor servera två bir på själva momangen.

"Tror du på själavandring", frågade Snickaren efter att ha lagt läggen till galset och sugit i sig halva biren samt tagit ett par bloss på den egenhändigt rullade cigarett, som kunde innehållit vad som helst och antagligen gjorde det.

"Det var det jävliaste: full po två bir", kom det från Snotten, som skakade huvudet. "Va fan e de du röger?"

"Så här e de", fortsatte Snickaren utan att ta notis om Snottens sarkastiska kommentar, "i nästa liv ska ja bli ko. Slippa å bry mig. Jag skiter i tjuren. Men ko vill ja bli! Å så heter de inseminering."

"Din domme jävel." Snotten återigen ömsint. Bler du ko får du ju ente nån bir."

"Du, ja har läst att det finns kor som får bir änna di e kalvar för att köttet ska ble mörare. En sån ko ska ja ble."

Snotten: "Ja i så fall så ..."

Två bir blev till fyra och fem. De drack i motljus. vilket är något av det farligaste man kan inlåta sig på. Detta enligt en sedelärande historia, som de båda hört berättas av en gemensam vän. För dagen kunde de emellertid inte erinra sig varför det skulle vara så farligt. När Snickaren höjda det sjätte glaset upphörde plötsligt motljuset att blända hans ögon. Han höjde blicken och såg en man i lång rock stå framför bordet, skymmande solen.

"E din far fönsterpotsare", sa Snotten.

"Lång rock han har", tänkte Snickaren. Mannen tog upp en pistol ur ena rockfickan, siktade och sköt Snickaren mitt mellan ögonen. "Nu bli ja en ko", for det genom Snickarens urblåsta hjärna.

Sen slutade han att bry sig.


Kapitel 2

"Bara han får ble en ko."

Blåljusen från polisbilarna, den grälla avspärrningstejpen och den hetsiga aktiviteten gav tivolikaraktär åt scenen.