Det var som faaan.

Det fanns ofta brist på pengar i fassans liv. Åren som konstmålare var knapra. Det var först de sista åren av hans liv som det fanns ett överskott på pengar. Den egna reklamlådan rullade på rätt bra. I stället för att producera konst konsumerades det på allehanda nätauktioner. Fassan fick även in mig på det spåret. De mest frekvent besökta auktionssajterna för vår del blev www.lauritz.com och www.vonscheele.se. Skälet till det var att de båda auktionshusen hade showroom och utlämning i Malmö där fassan hade sin byrå. Ofta tog han vägen förbi på vägen ner till Pågatåget. Själv satt jag på arbetstid och budade på nätet. Det var inte sällan jag gjorde riktiga klipp. "Det va som faaan", sa fassan ofta när jag ringde och meddelade vad jag budat hem. En gång lät han mer förvånad än vanligt.



















"Vet du vad jag just budat hem?" Sa jag.

"Näää ..." Svarade fassan på sin akademiska helsingborgslundensiska.

"Såg du tavlan av Lindström?"

"Näää, den har jag missat. Har du inte nog med blad av honom?"

"Kan man ha det?"

"Det finns ju annat som man också ska ha i sin samling."

"Jo, det är klart, men det här bladet känner jag igen från farmor och farfar. Sitter du vid datorn?"

"Ja."

"Gå in på Lauritz."

"Ja, vänta."

Det tog någon minut.

"Är du inne?"

"Näää, lugna daj litta."

Fassan var inte världens snabbaste surfare.

"Ja, okej."

"Hittar du den?"

"Ja, det var som faaan." Sa han smått förvånat.

"Är det inte det bladet som farmor och farfar hade hemma hos sig?"

"Jo, visst är det det. Det var jag som köpte det en gång i tiden. Men jag fick sälja det i samband med dödsboet."

"Ja, jag tyckte väl att det var det bladet."

När väl fassan hämtade ut tavlan blev han än mer lång i nyllet. Det visade sig att tavlan jag budat hem var samma tavla som fassan en gång köpt åt sina föräldrar. Tavlan han blivit tvungen att sälja i samband med dödsboet hade hittat tillbaka hem.

"Det var som faaan", sa fassan.