Hce, WHARTON, Birdy, ex nr 3.

Det skrivna ordet var en stor del av fassans liv. Han älskade att botanisera på antikvariaten runt om i Lund. Han var deras mesta stammis. Och som stamgäst skulle han naturligtvis handla till rabatterade priser. Vilket han också gjorde. Fassans bokhyllor var välfyllda med allehanda litteratur. Och sortimentet byttes genom åren ut många gånger om. Under perioder hade han det väldigt knapert och för att kunna betala hyran och få en bit mat var han ibland tvungen att sälja sina kära vänner. Men även stadsbiblioteket var han trogen. Och eftersom han ibland kunde vara smått disträ glömde han allt som oftast bort att lämna tillbaka böckerna i tid. Med stor straffränta till följd. Man skulle kanske kunna tycka att när en stammis blev försenad borde bibliotikarierna se mellan fingrarna, men icke.



























En särskild försening minns jag alldeles speciellt. Det är inte så konstigt. Felet var mitt. Jag och fassan besökte biblioteket tillsammans en sensommar. Jag var sjutton år. Fassan fyrtiotre. Våra åldrar har ingenting med anekdoten att göra. På fassans lånenummer lånade jag William Whartons (för övrigt en pseudonym) "Birdy". Jag gillade verkligen boken och utan en tanke på att den skulle lämnas tillbaka plockade jag med den hem. När så fassan skulle lämna tillbaka sin hög med böcker kunde han inte hitta boken han lånat åt mig. Eftersom han visste med sig att han kunde tappa bort saker betalade han snällt de dyra böterna för att köpa loss boken av biblioteket. Flera år senare fick han reda på att jag hela tiden haft boken i min ägo. Så kan det gå. Boken har jag fortfarande kvar.