Här följer Pias recension. Klippt från nätet.
Pia Bergström läser en stark debut om kriget och manligheten.
"Karlar beter sig i krig som på en fotbollsmatch. De ser helst på matchen med en ölburk i handen, och förvandlar sig från toffelmjukisar till uppskruvade strateger och experter och kan allt om fotboll, mycket bättre än fotbollsspelarna själva. När de vinner eller förlorar är det plötsligt "vi" som vinner eller förlorar. Aldrig tidigare hade jag tänkt på fotbollsplanen som en samlingsplats för våld och krigande, men nu började jag undra om inte de miljoner och miljarder män som samlas runt bollen är drivna av dunkla instinkter, av den omedvetna blodtörsten”.
Att hon törs, tänker jag. Två tabun i en smäll, både fotbollsfåneriet och manlighet som instinkt. Men det som gör Fausta Marianovics debutroman Sista kulan sparar jag åt grannen om kriget i Bosnien så bra och samtidigt rolig, är att hon inte bangar för klarspråk. Det där fruktansvärda kriget blir äntligen begripligt och likt alla andra krig i historien. Även här handlar det, trots retoriken om heder och ära och fosterlandets jord, till sist ändå om futtigare begär: personlig makt och pengar, krigsbyte, mark, grannens hus, Mercedes, guldsmycken, tv-apparat och tvättmaskin, om våldtäkter och plundring. Om medelålders män som själva sitter långt från alla visslande kulor och hetsar unga pojkar att bli mördarmaskiner och offra sina liv för lögner.
Romanen är en rasande, bitande ironisk och rafflande historia om en medelålders bosnisk affärskvinna som kallar sig själv ”politisk idiot” och som aldrig brytt sig om huruvida någon är kroat, katolik, ortodox, serb eller muslim. Hon har släktingar, syskon, vänner, exmakar och älskare av alla sorter. Halsstarrigt följer hon modersinstinkten in i värsta granatattackområdet för att handgripligen hämta sin 18-årige tvångsinkallade son från fronten.
Jag vet inte tillräckligt om detta röriga krig för att kunna avgöra om författaren vrängt ”sanningen” på något orättvist sätt, men romanmammans ”oansvariga” vägran att acceptera krigets principer sympatiserar jag i alla fall starkt med. Och jag tänker på de galna mödrarna i Argentina, på de ryska soldatmödrar som organiserade sig mot krigen i Afghanistan och Tjetjenien, på amerikanskan Cindy Sheenan vars 24-årige son dödades i Irakkriget och som tältade utanför Bushs Texasranch tills hon arresterades. En ensam sörjande mamma kan tydligen få den mäktigaste av supermakter att känna sig hotad. Tänk vad som skulle hända om fler riktigt hysteriskt fredsälskande mödrar vägrade sin historiska roll att föda över gravar.
Marianovic låter sin dödsföraktande livsförsvarande hjältinna ställa de stora ”naiva” frågorna: Varför finns krig? Är det något medfött att vilja kriga och slåss? Är det något omedvetet bakom stamkrigen, vikingarnas rövarfärder, kelternas ”utbredning”, grekernas, romarnas, osmanernas imperier, bakom Hannibal, Djingis Khan, Timur Lenk, conquistadorerna, Napoleon, vår egen Karl XII. Religionskrigen, kolonialkrigen, världskrigen, USA-imperialismen ...
Hon ser hur toleranta vänliga män nära henne förvandlas, hur ett aggressivt ”vi” tar över förnuftet. Utom sig som hon är, förnimmer hon också andras ”dunkla instinkter”: dominanslusten, erövringslusten, ”driften att döda om igen”; testosteronruset, den prestige segern och manifesteringen av manlighetens kraft ger. Hennes bortskämde veke son använder som soldat ord som vanhedrande, förräderi. Han vill hellre dö i strid än skjutas som desertör i en buske vid gränsen.
När jag ser sportgalningarnas krigsrubriker och mina egna snälla söner ägna timme efter timme med nåt gäng online, nästan alltid killar, jaga och döda och spränga pixlade monster och lära sig facts of life genom Grand Theft Auto av Tommy Vercetti och Nico Belli (faktiskt Bosnienveteran!) tänker jag ändå: det är skönt att de får ut det där. Men, vad är egentligen ”det”?
Pia Bergström
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar