Arbetsnamn: Klydd, en roman för fela och bluesgitarr.

Jag satt med min pappas manus i handen. Jag hade läst det säkert tio gånger. Vad gör jag nu?, tänkte jag. Behovet fanns att läsa manuset för någon så jag ringde en kompis i Stockholm. Vi hade i övre tonåren och en bit över tjuostrecket gjort två bokprojekt tillsammans. Han skrev och jag formgav och illustrerade. Micke tände stenhårt på min pappas manus och slängde genast ur sig: "Det här måste vi göra något på!". Jag behövde inte ens fundera på saken. Manuset var alldeles för personligt för att blanda in någon annan. Det funkade bara inte. Micke förstod.

När jag lagt på luren visste jag att jag skulle skriva boken. Sommar och semester var i antågande och nu stod det klart för mig vad jag skulle ägna semestern åt. Att jag aldrig egentligen skrivit särskilt mycket bekymrade mig inte det minsta. Övertygelse och envishet kommer man långt på. Senare på eftermiddagen hade jag påbörjat projektet.

Hela semestern vigde jag åt mitt och fassans bokprojekt. Jag bodde en vecka hos Calle i Lund, samlade in fakta som jag trodde mig behöva, gick mördarens väg och fotograferade med min digitalkamera.

Boken kommer aldrig bli skriven. Efter femton kapitel insåg jag det. Det var helt enkelt inte min historia. För varje kapitel hade manuset blivit mer och mer obegripligt och spretigt. Men processen var ändå nyttig. Det hade blivit ett sätt att bearbeta min sorg efter pappa, det fick mig att våga skriva och jag lärde mig en del om hur man inte ska göra för att få till ett bokmanus.

Här följer utkastet till det andra kapitlet. Bara att få det i utgivningsbart skick skulle kräva många långa timmar. Den har inte fassans språkliga ton och vassa spets, men jag är stolt över att jag överhuvudtaget lyckades få det på pränt.


Klydd, en roman för fela och bluesgitarr

Andra kapitlet

Historieprofessor Carl Fredrik Berggren blundade och drog in ett bloss av en nyligen införskaffad Corona Coronas, lät den något bittra aromen sprida sig från gom till vägg, andades ut och följde med blicken rökens slingrade serpentinslöjor. Det var årets varmaste dag och han hade valt att lämna rocken hemma, då han tidigare på förmiddagen klev ut genom dörren till villan i professorstaden.

Carl Fredrik Berggren var numera pensionär, något han hade oerhört svårt för att acceptera. I inte mindre än trettiofyra år hade han undervisat historia på Lunds Universitet. Det blev sammanlagt sjutusensjuttiotvå dagar, om man räknade bort alla lördagar och söndagar, hundratrettiosex röda dagar, semesterdagarna under jul och nyårshelgerna, de påtvingade påsklovsdagarna och de omotiverat många semesterveckorna under sommarmånaderna. Inte en enda dag hade han sjukskrivit sig under alla dess år. Det visste han bestämt. Carl Fredrik Berggren älskade nämligen att föra statistik. Allt sedan hans mor gav honom den första dagboken var hans liv ordentligt nedtecknat och han var nu inne på sin sextioandra dagbok i ordningen.

Carl Fredrik hade vaknat med ett leende på läpparna den här morgonen. Ljus silade in genom en glipa och en vacker solstrimma gav den mörka parketten liv. Genast hade han stigit upp ur sängen, gett fram till fönstret, dragit isär gardinerna, öppnat och stuckit ut huvudet. Inte ett moln så lång ögat kunde nå. Det skulle bli en underbar vårdag, det fanns inga tvivel om den saken.

I vanliga fall tog han sin dagliga promenad efter en stärkande lunch, men det fina vädret den här morgonen hade inbjudit honom att bege sig ut direkt efter morgonkaffet. Funderingar fanns på en tur över till Köpenhamn, men väl framme vid Järnvägsstationen och perrongen fullknökad med folk, som väntade på lokaltåget till Malmö, så hade han beslutat sig för att stanna kvar i Lund. Den redan tillrådande värmen, tillsammans med allmänheten i en tågkupé, hade inte känts särdeles tilltalande.

Istället hade han fortsatt ner för Bangatan i riktning mot Grand. I parken framför hotellet hade det varit så gott som tomt på folk och han hade slagit sig ned på en av bänkarna framför den lilla fontänen och pustat ut. Nyfiket hade han iakttagit hur det checkades in och ut från det renässansinspirerade hotellet, med sitt ljusgula tegel och torn likt ett franskt slott.

Carl Fredrik hade vandrat ner för Klostergatan, smitit in i stadens bästa tobaksbutik, införskaffat sig en god cigarr vårdagen till ära, och nu stod han alltså intill Saluhallens södra gavel, stillsamt betraktande hur det inhandlades allehanda primörer, färska kryddor och färggranna blomster, på torget framför honom.

I denna stund kändes livet underbart.

Han såg bort mot det gamla Krognoshuset. Idag var det en utställningslokal, en gång i tiden höll Karl den XII till där. Han suckade bedrövat. Carl Fredrik var synnerligen moderat i sin uppfattning när det gällde universitetsstadens utveckling och om sanningen ska fram så var han tämligen moderat beträffande det mesta. Han hade klätt sig i kostym och fluga så länge han kunde minnas, satte aldrig upp armbågarna på middagsbordet, skulle aldrig få för sig att köra japanskt och hade uppfattningen att det var kvinnans lott i livet att stå för städning, tvättning och matlagning.

Uppfattningen om hur ett hem skulle skötas orsakade honom stora problem när hans hustru Margareta hastigt avled i cancer. Varken hade han lärt sig att koka eller steka ett ägg, än mindre hade han förlorat ett. Visst kände han till att tvättmaskinen och mangeln stod i källaren, men det var också allt. Och dammsugaren stod förmodligen i städskrubben – han hade aldrig tittat efter. Istället löstes problemet med en tjänsteflicka, som flyttade in i villan dagen efter begravningen av hans älskade hustru.

Carl Fredrik blundade och drog in ett nytt bloss av cigarren. Han uppskattade verkligen värmen. Så länge han slapp dela den med en flock människor i en trång tågkupé. På uteserveringen vid sidan av Krognoshuset var det redan tjockt med folk. Flocken tycker verkligen om att trängas, tänkte han, trängas och stå i kö.

Var det inte förresten Snickarens påg, som satt där borta? Han satte handen till skydd mot det starka ljuset. Solen stod högt på himlen och det fanns inte ett moln. Vad var det han hette? Var det inte Hans-Evert? Jo, visst var det det och visst var det Lars Lundins ättelägg alltid. Första gången han träffade Lars Lundin var för tjugotvå år sedan. Det var på den årligen återkommande gåsmiddagen, hemma hos den dåvarande landshövdingen, Hans Gustaf Adler, på hans fabulösa herrgård strax söder om Lund. De hade blivit placerade vid samma bord, Lars Lundin snett mitt emot. Carl Fredrik hade berättat om den glada tiden som sexmästare i karnevalskommittén, den annars krävande tiden som ung student, om när han sedermera blev landets genom tiderna yngsta historieprofessor, och hur det nu var att undervisa antikens historia på Lunds Universitet.

Lars Lundin hade förkunnat att han aldrig studerat på universitetet och hade således inte ett endaste poäng att stoltsera med. Däremot var han snickare till yrket och dessutom en händig sådan, enligt honom själv. "Du kan kalla mig för Snickaren", hade han sagt, "det gör alla andra som känner mig". Hans son däremot hade inte ärvt hans färdighet utan hade rent av tummen mitt i handen, hade Lars Lundin låtit berätta. Karl Fredrik hade då snabbt replikerat att "det var ju bättre att ha en tumme mitt i handen än ingen tumme alls". Lars Lundin hade skrockat högljutt, och fastän att deras olika bakgrund kunde ses som varandras motsats, hade de höjt glasen i en broderlig skål. Innan själva sittningen var över hade de också tagit i hand på en affärsuppgörelse, där Lars Lundin i utbyte mot en låda brännvin, till våren skulle hjålpa Carl Fredrik med att renovera hans nedslitna veranda. Ett löfte han likaledes höll.

Prick klockan sju den första april hade Lars Lundin stått utanför Carl Fredriks dörr i professorstaden, med verktygslådan i ena handen och sågen i den andra. "Det här är inget aprilskämt", hade han sagt. "Här ska snickras!"

Dryga fyra veckor hade arbetet tagit. Det kunde med all säkerhet gjorts snabbare, men Lars Lundin var noggrann och under tiden hade de två även hunnit med att bliva synnerligen goda kamrater. Varje eftermiddag efter arbetsdagens slut hade Carl Fredrik skyndat sig hem ifrån Classicum. Det var där han höll sina föreläsningar. Han bodde inte många kvarter därifrån. När så Lars Lundin slagit i dagens sista spik hade de suttit på verandan och delat varandras livs livsöden över några glas Calvados. Sista kvällen, när verandan var färdigsnickrad, hade de delat en hel butelj. Några månader senare var Lars Lundin död. Levern hade fått nog. Är det inte det ena som tar kål på en, så är det det andra, tänkte Carl Fredrik och drog in ett bloss av cigarren. Han andades ut en ring av rök, något han lärt sig under tiden som sexmästare. En man med lång mörk rock stod i vägen och skymde sikten för honom. Det måste vara väldigt varmt med en sådan rock i den här värmen, for det genom huvudet innan mannen försvann ut från serveringens område. Men, vad var det som försegick där borta? Hans-Evert var som uppslukad av jorden. Istället utspelade det sig en surrealistisk scen där människor en efter en flög upp från sina platser, stolar föll till marken, ett bord stöttes till och ett ölglas krossades mot den hårda gatstenen. En servitris med händerna framför ansiktet skrek i falsett rakt ut i luften. Allas blickar var riktade mot den plats där Hans-Evert inte längre satt. Carl Fredrik tog ett nytt bloss och iakttog med spänning spektaklet på uteserveringen. Att kalla honom för nyfiken var en smärre underdrift och det som just nu tilldrog sig framför hans ögon, var utan överdrift något utöver det vanliga. Men vad var det som hände egentligen? Blicken skärptes bakom glasögonen och han tog nägra snabba steg framåt för att bättre kunna följa vad som hände.

Vad som nu kom till att ske skulle senare visa sig ha en avgörande inverkan på Carl Fredriks resterande liv. Mannen kom med hög fart nerför Svartbrödersgatan och det var på det berömda håret att han lyckades parera en våldsam kollision. Trots manövern gick krocken inte helt att undvika. Mannen kom att ränna rakt in i sidan på Carl Fredrik, vars armbåge träffade mitt i solarplexus och satte abrupt stopp för hans snabba framfart. Mannen gav från sig ett stön och vek sig sedan dubbel.

Carl Fredrik kände den hårda gatstenen under sig. Det vänstra knät värkte lite efter att ha vridits till i fallet. Han satte sig mödosamt upp och sträckte försiktigt ut benet. Knät knäckte till, men fungerade. Ömmade något, men var inte svullet. Högerhanden var skrapad, han måste av ren reflex tagit emot sig med den, annars verkade det som att han klarat sig ifrån ytterligare blessyrer. Glasögonen satt kvar på den krokiga näsan, om än på kant. Han rättade till bågarna och tittade upp mot mannen som stod böjd med armarna runt bröstet, kippande efter luft. Smällen hade bestämt fått honom att tappa andan. Carl Fredrik satt kvar på marken. Han var rejält omtumlad, men det föreföll som att han klarat sig ifrån både frakturer och brutna lårbenshalsar.

Mannen rätade upp sig och såg på Carl Fredrik bakom ett par stora, mörka solglasögon. Kepsen var nerkörd över pannan. Skägget var mörkt. Näven som sträcktes fram och hjälpte Carl Fredrik på fötter var grov och bevuxen med mörka strån. Tatueringen syntes knappt. Carl Fredrik anade en lätt nickning, innan mannen med raska kliv begav sig ner för Bankgatan. Han stod kvar och följde den mörka ryggtavlan med blicken. Det sista han såg av mannen var rocken som fladdrade till, då han svängde in mellan husen på Lilla Tvärgatan. Carl Fredrik hann med att tänka att det var samma väg han själv planerat att ta. Sedan var mannen helt försvunnen.

"Ursäkta, hur gick det?" Carl Fredrik vände sig om. Kvinnan var i trettioårsåldern och höll en liten pojke i famnen. Hon hade lämnat barnvagnen en bit bakom sig.

"Vill ni ha hjälp med att sätta er ner någonstans?" Kvinnan såg sig omkring. "På bänken därborta?"

"Nej, nej... nej, tack det går bra", sa Carl Fredrik, vars blick inte var fokuserad på kvinnan, utan en bra bit bakom henne.

"Om du ursäktar mig, så ska jag bara ..." Han pekade bort mot uteserveringen och började sakta att röra sig i den riktningen. Han sneddade över gatan. Kvinnan vände sig om och tittade efter honom. Han var propert klädd, den gamle mannen, men var han fullständigt snurrig? Helt klar i skallen verkade han inte vara. Så med ens observerade hon det som Carl Fredrik redan hade sett. Hon blev ståendes en stund med handen för munnen. Sedan följde hon långsamt efter.

Dramat som utspelade sig var som hämtat ur tidernas sämsta kriminalfilm. Hans-Evert var inte alls, om någon nu trodde det, uppslukad av jorden. Istället spelade han rollen, som hela handlingen kom att kretsa runt. Med spretande lemmar i en till synes obekväm ställning låg han, mitt i ett kaos av förvirrade människor, som alla försökte begripa vad som hade hänt.

Carl Fredrik hade redan förstått vad som hänt. Han stirrade på det välplacerade kulhålet, mitt mellan ögonen. Många historiska skott hade han läst om: I Sarajevo, på en teater i Washington, i en löpgrav i Fredrikshald eller på en gata i Dallas, men aldrig hade han upplevt det så tydligt som nu. Det var inget tvivel om att Hans-Evert svalt den sista klunken, slagit i den sista spiken, eller om så vill satt sin sista potatis.

Kvinnan som tidigare erbjudit sin hjälp, stod någon meter bakom honom och kikade över hans axel. Pojken var tillbaka i vagnen.

"Vad är det som har hänt?", pep hon.

"Hans-Evert har blivit skjuten av en man med en lång mörk rock", sa Carl Fredrik med entonig stämma, utan att vända sig om.

"Skjuten? Lever han?", pep hon bakom hans rygg.

"Vad tror du? Han har ett kulhål mellan ögonen", sa han, fortfarande med samma entoniga stämma.

"Så han lever inte?"

"Nej han lever inte, sa Carl Fredrik, "han är död". Samtidigt som han sa det funderade han på hur han egentligen hade uttryckt sig. Hade han inte alldeles nyss sagt att Hans-Evert blivit skjuten av en man med en lång mörk rock? Nog var det så han hade uttryckt det. Var hade han fått det ifrån? Inte hade väl han bevittnat när Hans-Evert fick skottet mellan ögonen, eller hade han det?

Carl Fredrik vände sig om och blickade bort mot Saluhallens södra gavel. För bara en liten stund sedan stod han därborta och avnjöt det vackra vädret, tillsammans med en bitter Coronacigarr. Betraktade allmänheten, på torget, på uteserveringen han nu stod framför. En man skymde sikten för honom, det mindes han tydligt. En man med rock. En man som försvann. Han vände sig om. Såg på Hans-Evert där han låg, livlös på marken ... Och sedan var Snickarens påg försvunnen, tänkte han.

Åter vände han uteserveringen ryggen.

Var mannen som sprang in i honom därborta, samma man som minuterna innan skymt sikten för honom? Så kunde det faktiskt ligga till. Det var ingen osannolik tanke och det skulle kunna förklara hans tidigare påstånde till den unga kvinnan. Tankarna började långsamt att falla på plats. Jo, visst var det samma mörka rock han sett försvinna mellan husen, det var han nu tämligen säker på. Han såg ut över torghandeln som oförtröttligt på gick. Inte var det många rockar som syntes till den här varma vårdagen.