Sista kulan dödar, del III.

I min jakt på fler recensioner av westernfilmen "Sista kulan dödar" stötte jag på en del utav Daniel Nordins novellserie "En mördares samvete". Vem Daniel Nordin är har jag ingen aning om. Daniel är tydligen en stor fantast av den norske författaren Kjell Hallbring som under sjuttio verksamma år gav ut över åttio titlar i en västernserie om Morgan Kane under pseudonymen Louis Masterson. Ett intressant sammanträffande är att regissören till "Sista kulan dödar" heter just Kane i efternamn. Kan detta verkligen vara en slump?


















Jakten går vidare ... Jag undrar om fassan i sin ungdom läste böckerna om Morgan Kane. Här följer i alla fall Daniel Nordins novell. Klippt från nätet. Håll till godo.


Döden drog förbi ...

En fristående del i Daniel Nordins novellserie "En mördares samvete".

Ranchen var belägen på en av de många dammiga, små slättområden mitt ibland New Mexicos gulaktiga berg. Ägaren, Trent Travis, hade länge legat i en blodig fejd med sin närmaste granne, Mathew Barnes, och denne Barnes hade alldeles nyligen anställt tre revolvermän. För att slutligen förgöra min ranch, tänkte den något åldrade Travis. Han hade hunnit bli 58 år gammal nu, och orkade förmodligen inte med ytterligare en strid mot Barnes män. Antalet män på Travis ranch hade reducerats till endast ett tiotal, och några av dessa var nästan lika gamla som Travis själv. Gamle Travis funderade på att kanske ge upp, och låta Barnes ta över, utan att behöva strida. På det viset skulle han i alla fall få leva i några år till. Han trodde sig i alla fall ha pengar så han skulle klara sig.

Det var i dessa tankar han gick runt de gamla, slitna manskapsbarackerna tidigt denna onsdagsmorgon, innan någon annan var vaken. Han tittade upp mot den lilla lunden, där han begravt sin älskade Mary och alla sina tre söner. Han gick närmare de egenhändigt gjorda träkorsen, föll ner på knä och bad Gud om råd och hjälp, och frågade sig varför han hade tvingats överlevt alla sina barn och sin fru.

När han tittade upp, såg han ett litet, knappt märkbart, dammoln vid horisonten.

Nu kommer de, tänkte han dystert. Han sprang ner mot den av manskapsbarackerna som fortfarande användes. Han väckte alla sina män, och meddelade dem om vad som komma skulle.

– Alla skall vara i gott skydd, med gevär och ammunition, om femton minuter. Men jag hoppas att vi skall kunna lösa det här utan blodspillan den här gången.

Hans brokiga skara av män mumlade bara något knappt hörbart till svar, men de var alla redo att försvara ranchen än en gång. Travis själv ställde sig mitt på gårdsplanen med sin kikare och sitt gamla slitna Henry-gevär.

Efter en stund kunde han se att det bara var en enda man som var på väg mot hans ranch. Travis blinkade och tittade igen, som om han ville försäkra sig. Jo då, det var bara en man.

– Ok, killar. Det är bara en man, men var på er vakt ändå, ropade han till sina män.

Han hörde några dämpade klickanden, när några nervösa själar gjorde sina vapen skjutklara.

Solen började värma ordentligt nu, och Travis började svettas ymnigt.

Efter ungefär en timmes tid, red den ensamme ryttaren in genom ranchens öppna portar. Han såg sig misstänksamt omkring, med sombreron djupt neddragen i pannan. Mannen var klädd i slitna blå jeans, en svart/vit- randig poncho, och högklackade stövlar. Man kunde inte se hans ansikte, eftersom den svarta smalbrättade sombreron gjorde att det låg i skugga. Han påminde väldigt mycket om en mexikan. Det som var mest iögonfallande var det svarta, väloljade hölstret, med inläggningar i silver och den blänkande pärlemorkolven på hans revolver.

Mannen red raka vägen mot ranchägaren, som fortfarande stod mitt på gårdsplanen. Travis höjde sitt gevär, nervöst, så att det pekade ungefär mot sadelknappen på den ensammes häst.

Mannen stannade, och ett litet roat leende speglade över hans läppar. Han sköt bak sombreron i nacken och strök sig genom det tjocka svarta håret med sin vänstra hand. Travis lade märke till mannens kyliga, otäckt hårda, grå ögon.

Travis osäkrade sitt gevär, och tog till orda:

– Vem är du främling, och vad är ditt ärende!

– Vilket varmt mottagande, svarade mannen ironiskt, och det där förargliga leendet kom för ett ögonblick tillbaka.

– Svara mig mister, sade Travis, nu ännu osäkrare. Han riktade nu vapnet rakt mot mannens bröst.

– Hmm, jag såg ranchen från långt håll, och tänkte få vattna min häst och fylla på mitt vattenskinn, svarade mannen med obehagligt lugn röst.

– Kommer du från Mathew Barnes?, frågade Travis, utan att flytta geväret en centimeter.

– Vem fan är det, svarade mannen. Här kommer man och frågar om vatten också ... Ta för fan bort bössan ur mitt ansikte. Nå, får jag vatten, eller inte.

Travis sänkte geväret, men bara en aning, och fortsatte:

– Ok, du kommer inte från Barnes ... Hans ranch ligger mer västerut, men vem är du.

– Cairn var namnet. Hördu, jag har ridit jävligt långt och vill ha vatten till min häst och mig själv. Går det för sig?

– Hmm, ja visst, svarade Travis, sänkte geväret och presenterade sig själv. -Det är jag som äger den här ranchen. Förlåt om vi är misstänksamma, men det har pågått en mycket lång fejd här, och vi klarar inte av fler förluster. Vi har förlorat många bra män, och en hel del djur. Jag har begravt min fru och mina tre söner. Jag hoppas att du förstår vår misstänksamhet. Ok, killar, ni behöver inte oroa er längre.

Travis män klev fram från sina gömställen, och Travis såg hur det där retsamma leendet var tillbaka i mannens, som kallade sig Cairn, ansikte. Det var som om han vetat om exakt var männen hade gömt sig ... vad nu det kunde betyda.

– Kanske du vill stanna på middag, mister? Jo då, det finns fortfarande lite gästfrihet på den här gården. Nå, vad säger du?

– Tackar som frågar. Det skulle jag kunna tänka mig. Jag måste ta hand om min häst först, och se till att ställa honom i skuggan.

– Självklart, ta in honom i ladan.

– Gracias, señor, svarade Cairn, på perfekt spanska. Men Travis tänkte att de där grå ögonen kunde aldrig vara mexikanska.

Cairn traskade lugnt iväg mot ladan, för att ta hand om sin vackra häst. För Cairn var det i och för sig bara en häst, som vilken som helst, även om han måste erkänna att han gjort ett djävligt bra köp nere i en av de otaliga gränsstäderna.

Travis stod och tittade efter honom, och beordrade sina män att återgå till sina vanliga sysslor.

Några timmar förflöt. Cairn och Travis satt på kanten av brunnen och samtalade lågt. Travis hade fort märkt att den här Cairn inte gillade höjda röster något vidare, och höll därför sin röst i samma läge som honom. Cairn tog fram en lång, ljusbrun cigarill och tände denna. Därefter bjöd han Travis en likadan, men denne avböjde.

– Var kommer du ifrån?, undrade Travis

– Lite var stans ifrån, men ursprungligen från Arizona.

– Vad jobbar du med?, frågade Travis lite väl överdrivet nyfiket.

– Arbetslös, för tillfället. Hur så, har du något att erbjuda?

– Kanske det, flinade Travis, men ändrade genast ansiktsuttryck, när han såg att tre ryttare kom in på gården. Fan, att ingen varit uppmärksam.

Travis skyndade fram mot männen, och frågade om deras ärende, men han visste redan att detta måste vara grannranchens revolvermän. Alla var de klädda i långa, dammiga överrockar, Stetsons och man kunde skymta kostymer under långrockarna. Vad man också kunde se var tunga revolverbälten.

– Mr Travis, sade en av männen hest. Hur blir det? Har du tänk över Mr. Barnes förslag?

– Men, det har ju gått så kort tid, försökte Travis ... Snälla, ge mig ett par veckor till. Snälla. Jag har haft den här ranchen i över trettio år.

– Nu är det slut med det, svarade en annan av ryttarna kallt, och alla började de skratta rått åt detta.

– Men, men, ge mig bara lite tid till. Snälla. Jag ber er på mina bara knän ... Ni får inte ta ranchen ifrån mig. Den är allt jag har, snyftade Travis, och såg genbast tio år äldre ut. Hans axlar började sloka, och man kunde se tårar samlas i hans snälla ögon.

Cairn hade aldrig klarat av det där med orättvisor och inte heller klarade han av män som grät.

Han reste sig överdrivet sakta upp från brunnskanten, strök ponchon med en lätt rörelse bakom pärlemorkolven på sin tunga revolver, och sträckte lite på sig.

– Är det något problem, Mr. Travis?, sade han med obehagligt låg röst. En röst som även innehöll en utmaning till de tre männen på hästarna.

– Vem fan är det här?, frågade en av ryttarna.

– Namnet är Robert Michael Cairn, svarade Cairn, med samma obehagligt lugna röst.

– Jag har hört om dig, svarade ryttaren, med en liten antydan till nervositet i rösten.

– Bra för dig, svarade Cairn kort.

– Det här är inte dina affärer. Vi har inget otalt med dig, mister, fortsatte den ryttare som nu verkade föra talan.

– Det ska du ge fan i! Ge er av härifrån era djävla utsugare. Lämna Mr. Travis ifred.

Ryttarna sporrade sina hästar och började göra sig redo för att lämna ranchen. Den som förde talan ropade, med rösten full av hotelser och hat:

– Vi kommer tillbaka, var så säker!

Ryttarna lämnade Travis ranch i full gallopp. Cairn vände sig om, bevärdigade inte ryttarna med en blick, och återgick till sin plats borta vid brunnen.

– Jag vet inte vad jag skall säga, sade Travis, med osäkerhet och beundran i rösten.

– Det finns inget att säga, snäste Cairn.

Gamle Travis tänkte att nu gällde det att handla snabbt. Det fick bära eller brista. Han måste ställa frågan:

– Kan du tänka dig att stanna ett tag, här på min ranch. Du får, skall vi säga femtio dollar i månaden.

– Jag är ingen cowboy, mister Travis, svarade Cairn, med ett roat uttryck.

– Jag tänkte att eftersom Barnes har hyrt revolvermän, så kan väl jag ...

– Hmm, vad är det som säger att jag är villig att offra mig för din ranch, svarade Cairn, nu betydligt mindre road.

– Jag är desperat. Jag vet ingen annan råd än att hyra dig. Jag känner inga revolvermän. Jag ber dig. Stanna här ett tag.

– Vi får se, svarade Cairn kort.

Robert Cairn var, och hade alltid varit en handlingarnas man, som avskydde att hamna utanför händelsernas centrum, så nog funderade han på vad han skulle kunna göra åt det här. Han måste skaffa sig initiativet, och det fort.

– Ok, mister Travis, jag stannar, men om det går åt helvete, så sticker jag härifrån, och du ser mig inte igen.

– Vad som helst, mister. Betalningen står kvar. 50 dollar i månaden, mat och husrum i en av barackerna. Är det ok?

– Ja.

Redan efter den välsmakande middagen var Cairn på väg mot Barnes ranch i väster. När han red över Barnes ägor, såg han varför denne var den mest inflytelserike ranchägaren i området. Han hade helt enkelt de bästa betesmarkerna, och gott om dem.

Cairn red i en liten båge förbi själva ranchen, och vidare in mot den lilla staden. Stad var väl egentligen fel uttryck. Det var ett tiotal hus, som såg ut att vara slumpartat utkastade mitt på den dammiga slätten. Cairn var ute efter att få reda på mer om Barnes ranch. Han visste redan att det var den största och mest inflytelserika ranchen i området, och att Barnes hade lagt beslag på många av de mindre rancherna runt omkring. Cairn hade sett detta hända förut, många gånger, och han tyckte inte om det.

Han red fram mot den lilla saloonen, som hette 3000 Acres Saloon, och lade märke till att både handelsboden och saloonen bar samma emblem som Barnes ranch, en longhorn-skalle med två korslagda brännjärn i bakgrunden.

Cairn satt av och steg upp på planktrottoaren utanför saloonen, såg sig om och gick in genom dubbeldörrarna. Det var helt tomt på folk där inne, förutom bartendern, som uttråkad stod böjd mot bardisken, med hakan vilande i händerna.

– God kväll, främling. Vad kan jag ge dig?, frågade bartendern.

– Whiskey, svarade Cairn kort. Säg, det är ganska lugnt i kväll.

– Jo, men det är mitt i veckan. Kofösarna har mycket att göra. Dessutom tillåter inte Barnes, den störste ranchägaren i området, att hans män dricker starkvaror mitt i veckan.

– Dåligt för dina affärer antar jag, flinade Cairn. Men han tänkte att Barnes var en listig jävel, som inte ville ha sina män ouppmärksamma, utan hela tiden på alerten, om något skulle hända.

– Jovars, på veckorna kanske, men de firar desto vildare på helgerna.

Det skulle minsann Cairn lägga på minnet. Det var ganska viktig information. Det var bättre att ge sig på dem när de var ouppmärksamma av en massa billig whiskey. Han hade redan ställt in sig på att detta skulle leda till skottlossning, på ett eller annat sätt.

– Är det ingen som satt sig upp mot Mr. Barnes någon gång?, frågade Cairn.

– Jo då, men nu för tiden är det bara gamle Travis som trilskas, men det är nog bara en tidsfråga innan han är väck.

Ok, det syns tydligt vilkens sida du står på, tänkte Cairn, och bestämde sig för att vara lite försiktig med vad han sa. Han gick i stället över till att samtala om vädret och hettan, berömde whiskeyn och ställde inga fler frågor om Barnes ranch.

Dagen efter berättade han om sina planer för Mr. Travis. Alla Travis män skulle vara nyktra och ha sina vapen redo på lördagkväll. De skulle "hälsa på" på Barnes ranch, när de flesta av Barnes män befann sig inne i stan och söp skallen av sig.

Dagarna förflöt i ett långsamt tempo i den olidliga värmen, men närmade sig sakta den viktiga lördagen. Cairn hade mestadels suttit på Travis veranda, med benen på räcket, och pimplat whiskey. Han försökte förbereda sig mentalt på vad som komma skulle.

Vid halvniotiden på lördagkväll var de på väg mot Barnes ranch. De var, förutom Cairn, elva kofösare från Travis ranch. De kofösare som arbetat åt Travis länge verkade mycket hämndgiriga och alla var de beväpnade med gevär och revolvrar. Bra, tänkte Cairn. Hämnd brukar vara en bra anledning till att inte fega ur när det blir skottlossning.

De kom snart fram till ranchen, och de av Barnes män som fått stanna hemma rusade ut med vapen i händerna så fort de fick syn på ryttarna på gårdsplanen. Det som följde var en enorm skottlossning, som var till synes ändlös. Ingen gav sig. Ingen slutade att besvara elden förrän de föll döda ner på den söndertorkade marken.

När skottlossningen äntligen var över, stod, mirakulöst nog, nio av de ursprungliga elva från Travis ranch, upp. Alla Barnes män var döda eller döende.

Travis män hjälptes åt att släpa in sina döda motståndare i den största ladan, och lastade upp sina två döda vänner på deras hästar. Därefter bar det av i flygande gallopp in mot den lilla staden, där resten av Barnes män befann sig.

Under ritten mot staden, funderade Cairn över det faktum att ingen av Barnes män hade varit villig att ge upp. Vad var det som fick dem att vara så in i döden lojala mot Barnes?

Väl inne i stan, blev de överraskade av Barnes män, som verkade ha väntat dem, och för andra gången den här kvällen bröt helvetet lös. Det blev ett blodbad. Inte heller den här gången gavs eller efterfrågades någon nåd av någon. Cairn sköt sina sista kulor i de två sista av Barnes män, och när krutröken lagt sig och han börjat komma till sans, upptäckte han till sin fasa att alla Barnes män också var döda. Det var bara han kvar!, och Barnes själv och de tre revolvermännen hade inte synts till. Fan, han måste tillbaka och varna Travis. Cairn kände att det var något han förbisett, att någonting hade hänt på Travis ranch. Han kastade sig upp på sin svarta häst och red i sporrsträck tillbaka till Travis ranch.

Vid portarna hoppade han av hästen och började gå med raska steg mot huvudbyggnaden. Det var otäckt tyst. Morgonsolen hade sakta börjat stiga. Sanden blåste lekfullt kring Cairns stövlar och det enda han hörde var det dämpade ljudet av sina egna sporrar mot den torra marken, samt en dörr som stod och slog borta vid en av de äldsta manskapsbarackerna.

Cairn stannade, som av en plötslig ingivelse, vid brunnen och började hissa upp vattenhinken för att svalka sig lite.

Hinken kom sakta upp över brunnskanten, och han greppade den med båda händer för att föra den mot munnen. Han kände hur nackhåren reste sig och hur ett hest utrop från hans egen strupe sakta började ta ton. Han släppte hinken, som tungt slog emot brunnskanten och dess innehåll föll ut på marken. Gamle Travis grinande huvud stirrade rakt på Cairn, som fallit ned på knä. För första gången på många år kände Cairn hur tårar samlades i hans ögon och han kände också hur något brast inom honom. Ett hest, vansinnigt vrål letade sig upp genom hans hals. Han reste sig upp från marken och såg hur fyra män sakta började omringa honom. Barnes och hans tre revolvermän!

– Det är över nu. Lika bra att ge upp, fräste Barnes.

– Jag vill… snyftade Cairn med grumlig röst ...

– Vad?

– Jag vill ... att ... ni ... alla ... dör!

Strax innan han sagt det sista slet han upp sin tunga Colt med rasande hastighet och sköt mot de två revolvermännen han hade framför sig. Därefter kastade han sig runt, kände hur något slog omkull honom, reste sig upp på knä och sköt tre skott i snabb följd, mot den tredje revolvermannen. Cairn såg hur de tunga 44:orna slog genom den darrande kroppen. Han riktade därefter sitt vapen mot Barnes, som precis hade fått upp sin revolver ur hölstret.

Barnes försökte höja sitt vapen, men Cairn satte sin sista kula mellan ögonen på honom, och Barnes revolver gick av rakt mot marken. Allt blev tyst.

Hade det funnits åskådare till denna spektakulära duell, hade de aldrig trott sina ögon. Cairn hade aldrig dragit så snabbt, eller skjutit så rent som den här dagen. De två första hade träffats med varsitt skott, perfekt placerat i vänstra bröstfickan, den tredje med tre skott på samma ställe, så nära varandra att de kunnat täckas med en silverdollar, därefter hade han av bara farten prickat Barnes med ett perfekt skott. Kanske var han Travis hämnande ängel, kanske hade ödet något med det hela att göra. Det skulle man aldrig få reda på.

Det enda man med säkerhet kunde veta var, att det nu stod två tomma gårdar, med tillhörande mark utan ägare, någonstans i södra New Mexico.

Den ensamme ryttaren, som ingen i staden visste namnet på, hade setts rida norrut efter att ha släpat in Travis (han hade hittat kroppen) till stadens huvudbyggnad, krävt en ordentlig begravning, och lämnat 10 silverdollar för att detta skulle bli gjort. Ingen ställde honom några frågor. Hans själlösa ögon hade sagt dem att det inte var läge för det. Därefter hade han försvunnit norrut.

De två gamla mexikanerna i staden viskade om att det var döden som dragit förbi ... och att alla som blivit skonade borde tacka Gud.