tisdag 22 december 2009

Hej, jag heter Jonas och är beroende.

Det är nu bara till att konstatera att jag åkt dit big time. Det går inte att förneka längre. Och första steget till att kunna göra något åt saker är att acceptera det inför sig själv. Jag är beroende.

Igår var jag småpissed hela dagen. Känslorna utanpå kroppen så att säga. Lättirriterad och stingsli. Om det gick ut över någon igår så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Det är inte ni. Det är jag.

Jag hade gått nästa hela vägen genom Slottsskogen. Stannade till i backen och konstaterade att jag glömt byxorna. De hängde försmädligt kvar på skåpluckans knopp där jag hängt dom, just för att jag inte skulle glömma att stoppa ner dom i väskan. För en sekund övervägde jag att gå tillbaka, men insåg att jag inte skulle hinna med träningen den här morgonen. Det blev istället till att gå raka vägen till jobbet och duscha där.

Hela dagen gick jag sedan med en stor portion frustration i kroppen. Kände mig stel och lite illa till mods. Lyckades ändå genomlida dagen starkt förvissad om att jag skulle få min tillfredsställelse morgonen efter. Trodde jag.

Jag vaknade innan klockan ringde nu i morse. Det vill säga före klockan halv sex. Ändå klev jag rakt upp, krängde på mig jeans, t-shirt och tröja. Eller två tröjor för att vara mer exakt, likadana, på varandra, för att vara säker på att inte frysa. Halsduk, tjocka tumvantar och jacka och begav mig ut i kylan. Den här gången hade jag förvissat mig om att jag hade allt med mig.

Jag var på gymmet redan tjugo över sex. Satt och bytte om när den utländska gentlemannen som knappt pratar ett ord svenska, men som alltid hälsar med ett buttert leende, kliver in genom den annars låsta dörren som skiljer herrarnas från damernas. Han ser förvånat på mig. "Nio", säger han på bruten dialekt. Det tar mig någon sekund att inse att gymmet ändrat öppettider nu inför julhelgen. Jag hade det på känn, men trodde att det skulle ske först i mellandagarna. "Är det okej om jag duschar", frågar jag. "Ja, ja, duscha ... ja", svarar han.

Så nu sitter jag åter på jobbet klockan sju. Utan att få svettats ut min frustration och jag vet inte hur min dag kommer att bli. Jag kan redan känna irritationen på banken när jag senare idag är tvungen att hämta ut pengar för att det jävla VISA-kortet inte behagat dyka upp. Det blir till att bita ihop och räkna till tio.

6 kommentarer:

  1. "Och första steget till att kunna göra något åt saker är att acceptera det inför sig själv." Käre broder ett citat att hålla i sitt hjärta...härligt. From your own personal lifecoach....

    SvaraRadera
  2. Hmmm, lugna ner dig GAIS:arn.

    SvaraRadera
  3. det finns värre saker att vara beroende av, fast gym? not the jonas I know...ekis

    SvaraRadera
  4. Du är inte ensam Jonas. Lyssna på Renzo Aneröds krönika från radion:

    http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2011422&BroadcastDate=&IsBlock=

    Anderz

    SvaraRadera
  5. Träningsnarkoman? Grattis!

    SvaraRadera
  6. Hann inte läsa allt, men jag tyckte det såg ut som du hade byxorna på...

    SvaraRadera