Sagan om en kostym.

Jag var inne i mer än en handfull klädbutiker innan jag klev in i tigerbutiken, den nyöppnade mitt emot SF-biografen i hörnet vid Saluhallen. Målet var klart och tydligt. En kostym jag verkligen skulle trivas i.

Jag har inte ägt en kostym på flera år. Dessförinnan ägde jag flera stycken. Men för ett antal år sedan gjorde jag mig av med dem. Eller mer korrekt, jag gav bort dem. Fem dugliga kostymer av märket Tiger. Skälet? Ren och skär vänlighet. Jag träffade på en för mig okänd ung dam på Klaras, en krog som tyvärr inte existerar längre. Den unga damen var i vilket fall hemma och hälsade på familjen. Hennes man var kvar i New York. "Jag har lovat min man àtt köpa med mig en tigerkostym", sa hon, "märket finns inte att få tag på i New York".

Jag minns att jag tyckte det var märkligt. I New York kan man väl få tag i precis allt. Inklusive en kostym av märket Tiger. Men hon berättade att Tiger knappt fanns att få tag på någonstans utanför Sverige. I några europeiska länder fanns märket representerat. "Vilken storlek har din man", frågade jag. "Storlek 50", fick jag till svar. "Det måste vara ödet, men jag har fem tigerkostymer i den storleken som du kan få. Jag kan inte ha dem längre sedan jag bantade ner mig en femton kilo ungefär. De är knappt använda." Jag såg hur hon funderade. Menade jag allvar? Vad skulle maken säga om hon kom hem med begagnade kostymer? "Kom förbi imorgon och titta på dem så får du själv avgöra om du vill ha dem eller ej. Jag kan ändå inte använda dem, och jag tänker inte gå upp de där kilona igen. Numera är jag en klockren fyrtioåtta. Fassan brukade alltid hävda att han var en klockren fyrtiosexa. Han gjorde det med en oerhörd stolthet i rösten.

Dagen efter kom hon förbi tillsammans med sin lille son. Med löfte om att jag kunde bo hos dem när jag väl kom till New York så fick hon med sig alla mina kostymer. Och av den anledningen har jag inte ägt en kostym sedan dess.

När jag klev in i tigerbutiken var jag fast övertygad om att jag skulle gå därifrån med deras svarta baskostym eller eventuellt en grå. Det var också det jag sa till killen i butiken. "Vilken storlek har du?" Frågade han. "Jag är en klockren fyrtioåtta", svarade jag. "Okej, bra", sa han och kollade vad han kunde erbjuda mig att prova. "Det är något utplockat, har du provat fyrtiosex?" Jag tänkte på fassan och svarade att den storleken nog var för liten men att jag alltid kunde prova. Jag fick med mig en kavaj till provrummet och konstaterade att den stramade något över axlarna och inte gick att knäppa helt. För övrigt satt den rätt okej. Kom att tänka på den där gången när jag precis gått ner, kanske tio kilo, och köpte en uddakavaj. Den hade inte gått att knäppa vid tillfället, men förövrigt satt den väldigt bra. "Det blir mindre tyg än om du köper storleken större" hade butikssäljaren sagt. Idag sitter den som en smäck.

Jag provade vidare och bestämde mig slutligen för en kostym jag inte alls tänkt mig från början. Mörkt gråblå med struktur i tyget. "Döm den inte på galgen, prova den", sa killen i butiken. "Den får ett helt annat liv på än den vanliga gråa." Han hade rätt.

Cliffhanger. To be continued ...