måndag 24 augusti 2009

Jag har gjort det igen. Recension av nya wallanderfilmen Tjuven.

Nu har det hänt igen. Och jag som inte alls tänkte hyra, utan bara lämna. Men vad kunde jag göra när dvd-fodralet stod där och lös emot mig på nyhetshyllan, Tjuven, den senast utgivna wallanderfilmen. Jag har ju tidigare på bloggen berättat om min fäbless för polisfilmer, så ni förstår säkert. För att utåt sätt täcka upp för mitt beroende av dålig filmsmak var jag som vanligt tvungen att hyra ytterligare en film. Den här gången blev det Gran Torino med Clintan. Den sägs ju vara bra, så det var väl helt okej. Det blir till att se den senare i veckan.


















Jag måste ändå säga att Wallander ryckt upp sig ett snäpp. Både gällande manus och skådespeleri. Särskilt spännande blir det i och för sig aldrig, men en småtrevlig känsla smyger sig på under filmens gång. I Tjuven gästar bland andra Shanti Roney och Jacob Ericksson och de gör det bra, även om båda skådisarna är rätt förutsägbara i sitt agerande. Det blir lite teater, men va fan då. Jag tycker att Krister Henriksson till viss del återtagit vad Henning Mankell en gång ville med karaktären Kurt Wallander. Han dricker lite mer, är tjurskallig, går sin egen väg och bryter mot en del regler. Någon opera märker vi dock inte mycket av, tack och lov. Jag är ingen större fan av opera. Däremot står Fläskkvartetten för filmmusiken vilket glädjer mig storligen. Wallanderfilmerna mår bra av lite suggestiv känsla.



Lena Endre fortsätter leverera. Nu är det dessutom inte många filmer bort förrän Kurt Wallander kommer att få krypa på hennes karaktär Katarina. Bakifrån eller framifrån lär visa sig. Den som väntar på något gott. (Nu tänker jag mest på att Krister ska få bli intim med Lena, ingenting annat.) Sverrir Gudnason och Nina Zanji gör fortsatt bra ifrån sig som skådespelare betraktat, men deras karaktärer känns fortfarande rätt innehållslösa. Nina gjorde den starkare insats i förra filmen Kuriren, där hon också hade en lite mer betydande roll. Mycket mer än så här blir det inte folks.



Jag ger filmen tre handklapp, mest för att jag var på rätt gott humör när jag såg den. Mina två formgivningsprojekt som jag jobbat med i helgen går stadigt framåt och jag hade en bland annat en trevlig fikastund med efterföljande tipspromenad i ett koloniområde på lördagen. I solsken. Så egentligen är filmen inte värd mer än två och en halv handklapp.

2 kommentarer:

  1. Hej.

    Jag tycker att det är kul att du tycker att "Wallander ryckt upp sig", och i synnerhet att du lyfter fram manuset. Det är nämligen så att det är Nusse som ligger bakom manuset, desstuom gav han ensemblen en knäpp på näsan när han snubblade in på en repetition nere på Palma i våras. Och oss vänner emellan så kan jag redan nu berätta att Wallander inte behöver vänta särskilt länge förrän han doftar Endre nere i bokskogen. Ja, du känner väl Nusse.

    Hej.

    SvaraRadera
  2. Ooooops!
    Det var inte riktigt meningen att det skulle komma fram....

    SvaraRadera